Ryktet om Turbonegro gick som en löpeld sommaren – jag tor det var – 1998. Det började med Hultsfredsspelningen. Efter den var sångaren Hank von Helvetes galna scenutspel (i slutet av spelningen hade han en fyrverkeripjäs på ett väldigt obekvämt ställe) var på de flesta av mina mer musikintresserade polares läppar. Själv såg jag dem några veckor senare på Roskilde och blev inte besviken.

Vad som hände sedan ärom väl allombekant. Hank von Helvete gick ned sig i herointräsket men kom ut ren på andra sidan. Han skippade artistnamnet, sjöng duett med Carola och spelade Cornelis på film.

Så står han då där, Hans-Erik Dyvik Husby, med miljonpublik i På spåret och ett av landets bästa kompband bakom sig och sjunger en av 90-talets bästa rocklåtar. Och det blir… Platt fall.

Augustifamiljen är, som jag skrivit flera gånger tidigare, väldigt bra. Samarbetena med kända vokalister i På spåret slutar allt som oftast med inspirerade och inte sällan egensinniga covers. Men för att göra Nirvanas fantastiska Come as you are saknar de det som krävs. Det låter som att de spelar från ett notblad och inte från hjärtat och Dyvik Husby ser mest uttråkad ut.

Nirvana satt inne med en udda blandning av undertryckt explosivitet, äkta smärta och slackermentalitet som är hemligheten bakom deras framgång. Det är en svår kombination, det medges, men det som jag såg i På spåret träffade så fel det kan bli. I och för sig tog det sig något på slutet men kom aldrig nära rätt uttryck.

Så här ska det låta:

Come as you are, as you were, as I want you to be.
As a friend, as a friend, as an old Enemy.
Take your time, hurry up, choice is yours, don’t be late.
Take a rest, as a friend, as an old memory.

Pure poetry.

* * *

Pure poetry är det också när Mattias Alkberg betygsätter melodifestivalslåtarna för Norrbottenskuriren. ”Dagens ungdom, vad är det med er? Borde inte ni lyssna på obegripligt hård musik och skrämma gamla?”