Arkiv för ‘Weeds’

I-landsproblem med Heroes och Misfits

30 mars, 2011 av Ralph Bretzer

Såg i helgen till att samlingen av Heroes-boxar blev komplett och noterade med lika delar förvåning och irritation att de – trots en enhetlig design vad gäller form och typsnitt – fått till en fjärde variant på grad och placering av ryggdesignen.

Jag är medveten om att detta är ett första rangens i-landsproblem men jag tycker genuint illa om när boxarna inte ser snygga ut tillsammans i hyllan. Dvd-boxar är ju knappast speciellt billiga och då är väl det minsta man kan begära en enhetlig design.

Nu är Heroes knappast det enda fallet i dvd-hyllan som håller ihop illa. Efter tre säsonger av fantastiska snutserien The Wire bytte man plötsligt till en tunnare typ av box som förvisso tar mindre plats men inte alls har samma gedigna känsla som de tidigare. Weeds har flyttad runt och ändrat grad på sin logga så att man blir nästan sjösjuk.

Och värst av alla är väl egentlighen Mad Men som körde sina två första säsonger i en oversizead box gjord för att se ut som cigarettpaket – vilket ju passade en serie där alla kedjeröker – för att sedan gå över till en mer vanlig box. De två första säsongerna är dessutom för höga för att gå in i min dvd-hylla vilket gör att serien, som tillhör mina favoriter, får ligga på undantag på golvet i dvd-skåpet.

* * *

På tal om Heroes tipsade Kulturbloggens Kristina Nilsson om en brittisk sci-fi-serie på samma tema. Det tog två avsnitt sedan var jag en fan.

Misfits visas mig veterligen inte på någon tv-kanal som finns i de stora kabel-tv-bolagens utbud här men finns tillgänglig på import-dvd. Och jäklars vilken bra serie det är. Den är betydligt skitigare och råare än sin amerikanska motsvarighet. Så är det också ett gäng villkorligt dömda ungdomsbrottslingar som får – eller drabbas av – diverse krafter.

Kidsen svär, super, knarkar och har ihjäl sina övervakare på löpande band. På något sätt finns det ändå något älskvärt över serien; ett tilltalande underifrånperspektiv som ligger mil från den amerikanska serien som man får anta att den inspirerats av. Att de inte omedelbart känner igen, behärskar eller inser nyttan med sina förmågor är också något som gör den mer trovärdig – om man kan använda det ordet om en serie som handlar om människor som träffas av blixten och får superhjälteförmågor

Dessutom gillar jag att britterna för ovanlighetens skull snor något från amerikansk tv istället för tvärt om. Lustigt nog ryktas det om att en amerikansk remake är på gång. Det låter mycket illavarslande…

* * *

Popkulturella företeelser som heter Misfits brukar vara rätt lyckade. Tänk bara på Glenn Danzigs gamla punkband (med ”hits” som Die die my Darling, Mommy can we go out and kill tonight och I turned into a martian) eller John Huston-filmen med samma namn. Filmen är riktigt bra men skulle visa sig fördömd för de medverkande.

Clark Gable dog av en hjärtattack utan att ha hunnit se det färdiga resultatet. Marilyn Monre färdigställde aldrig någon mer film – hon dog under inspelningen av Somethings got to give som aldrig blev klar. Montgomery Clift sjönk allt djupare ned i alkoholmissbruk och var död några få år senare liksom Thelma Ritter. Manuset till filmen skrevs av Marilyn Monroes dåvarande make, den fantastiske dramatikern Arthur Miller (En handelsresandes död, Alla mina söner, Häxjakten), och han skulle aldrig skriva något mer filmmanus.

Ohälsosamt mycket TV

29 oktober, 2010 av Ralph Bretzer

Det har sina fördelar att upptäcka en tv-serie sent. Visst har det sin charm att se ett avsnitt och sedan vänta en hel vecka på nästa men att sätta sig ned med en hel hög dvd-boxar och knäcka avsnitt efter avsnitt, säsong efter säsong är oslagbart.

Just nu håller jag på med Weeds. Egentligen är jag ingen större vän av komediserier. Allt för ofta är det situationskomik utan någon vidare dramaturgisk framåtrörelse. Visst, det finns bra sitcoms också men inte är de många. Modern Family är ett lysande undantag.

Weeds har dock det många komediserier saknar: dels är den – till skillnad från allt för många serier – faktiskt rolig och dels har den både framåtrörelse och något att säga om den värld vi lever i.  Med glatt humör och en befriande brist på moralism river den ned fasaderna i den på ytan så perfekta amerikanska drömmen-småstaden.

* * *

Mary-Louise Parker som spelar huvudrollen med den äran är 46 år gammal. Antingen har hon världens bästa gener, världens bästa plastikkirurg eller så har hon faktiskt funnit ungdomens källa. Hon ser inte ut att vara en dag över 30.

* * *

Ingen serie har jag någonsin sett fler gånger än Buffy the Vampire Slayer. Låt oss säga så här: om jag skulle skriva ut hur många gånger jag sett den skulle förmodligen de snälla männen i de vita rockarna komma och hämta mig.

Det verkar dock finnas de som saknar serien ännu mer än mig. Dramatikern, estradören och låtskriverskan Megan Gogerty förefaller vara en sådan person. Hon har släppt ett helt album där alla låtarna handlar om karaktärer och företeelser i Buffy. ”I miss Buffy! Megan Gogerty’s awesome tribute album” är dessutom riktigt bra – i alla fall om man som lyssnare är lite större Buffy-fan än vad som egentligen är hälsosamt. Är man inte det förefaller nog plattan rätt obegriplig.

Japp, det är tv-nörderi på hög nivå.

Läs våra bilagor