Idag är det exakt 26 år sedan Phil Lynott gick ur tiden. Då passar SVT på att plocka upp en nyhet från den irlänska tidningen Independent i måndags.

Det är en nyhet som nästan får en gammal Thin Lizzy-fan att tappa andan.
Strax före sin död lämnade Lynott över 150 band med inspelningar som spänner från 1971-1981. Band som innehåller 700 låtar som ska liggs till grund för en ny box.

Jag säger bara wow!

Nu har Statens medieråd publicerat en undersökning som visar att datorspel inte orsakar aggressivt beteende. Kanske kan det bidra både till att föräldrar slutar hämma sina barns intresse på grund av fördomar och att de faktorer som medierådet kommit fram till faktiskt spelar roll för aggressivitet  ”som familjeproblem och psykisk ohälsa” slutar gömmas i dimråder.

I går såg jag Bill Callahan och Smog på Palladium i Malmö. Det var min första sittkonsert och det var toppen. Skönt att inte bli distraherad av att inte riktigt veta vad man ska göra av kroppen.

Konserten var bra också förstås. Men jag saknade några av Smogs snabbare låtar, som Bloodflow och Cold blooded old times. Det var i det stora hela aningen för lugnt.

Efter konserten köpte jag några av Callahans teckningar eller skisser som han tryckt och gett ut. Motiven var väl sånt som tolvåriga killar ritar mest, minus krig, men eftersom att det är Callahans så tycker jag om dem ändå.
Köpte en skiva av Devon Sproule som spelade innan Smog också. Jag hade aldrig hört henne innan i går och jag gillade det mycket. Sånt är roligt med livekonserter - för hade jag hört det på skiva först är jag nästan säker på att jag inte fastnat alls. Och hade jag hört det första gången på skiva i fel sammanhang, typ på någon krystad festlighet eller i någon störig liten butik, så hade jag nog till och med kunnat hata det.

MEN nu blev det inte så och den här låten av henne gillade jag bäst:

Att R.E.M.s saga är all har ju varit känt ett tag nu. Och även om jag älskar mycket av det som bandet gjort genom sin långa karriär så förstår och respekterar jag deras beslut att inte bli en evighetsmaskin som Rolling Stones som fortsätter trots att alla musikaliska idéer försvunnit bakom ekonomin.

Dessutom visar R.E.M. hur man kastar in handduken med stil. De avslutar sin karriär med en samlingsdubbel, Part lies, part truth, part garbage, som i sin tur avslutas med tre nya spår. Den här fina svanesången är en av dem. Kanske den mest minimalistiska musikvideo jag någonsin sett; en 3:39 minuter lång faceshot på Kristen Dunst. Det är till hennes heder att hon trots allt på något sätt lyckas bära upp videon med sitt minspel.