Caligola uppges vara ett konstnärskollektiv med rötter tillbaka till 70-talet, om det nu inte bara är en smart pr-kupp, vilket jag starkt misstänker. I denna musikaliska inkarnation rör det sig dock om ett samarbete mellan Björn Dixgård och Gustaf Norén å ena sidan och bröderna Salazar å den andra.
“Back to earth” (Musica de la santa/Sony) är frukten av detta samarbete. I ljuset av Mando Diaos senaste (sista?) platta som ju drog åt danshållet är det kanske inte samarbetet så långsökt som det kan te sig på pappret. De går all in med dansanta grooves, flöjter och blås. Det är disco, soul, funk och rhytm n blues.
Resultatet är väldigt lyckat. Dixgård och Norén har kanske inte de största soulrösterna genom tiderna men det går inte att värja sig för det grundmurade svänget och skaparglädjen på denna deras första fullängdare. För det blir väl fler? Snälla!
I torsdags höll Bruce Springsteen sitt keynote-tal på SXSW-mässan i Austin, Texas. Att han är en jäkel på scen som musiker visste vi redan men faktum är att han funkar rätt bra som talare också. Självironi, förmågan att analysera vad han själv kommer ifrån musikaliskt och inte minst förmågan att retoriskt strukturera sin framställning gör det till en angenäm stund, även sett på avstånd via youtube (fan, nån gång vill jag åka till SXSW!).
I nästan en timme talade han om den populärmusikaliska världen idag jämfört med när han växte upp och blev förälskad i Musiken. Det är alltid höra en 62-åring som inte faller i ”Det var bättre förr”-fällan…
Han talade om sina förebilder; om Bob Dylan, Hank Williams och James Brown. Och de inte fullt lika självklara. Han berättade att han köpte alla de tidiga punksinglarna när de kom vilket kom att påverka Darkness on the edge of town-plattan kraftigt. Sex Pistols var så skrämmande, sa han. Många band klarar av chockerande men skrämmande är något annat. Väldigt få rockband klarar det.
”They were brave and they challenged you and they made you brave. A lot of that made it to the subtext of Darkness”.
Inte minst avslöjade han hemligheten bakom alla hans låtar; den är The Animals gamla klassisker ”We gotta get out of this place”. Jag hade aldrig tänkt på det men när han berättar det tycks det fullständigt självklart. Arbetarklassmedvetandet är tydligt i verserna. Desperationen av att vara fast i ett liv som som känns som en tvångströja. Framåtriktningen i refrängen: ”We gotta get out of this place – if it’s the last thing we ever do – cause girl, there’s a better life for me and you”.
”It’s every song I ever written” säger han efter att ha kört den på akustisk gitarr. ”That’s all of them and I ain’t kidding. Born to run. Born in the USA. That’s everything I done for the last 40 years including the new ones”.
Och han kom med tips till unga musiker. Efter att ha kört riffet till Animals ”Don’t let me be misunderstood” (för övrigt en av världens bästa låtar) glider han över i ”Badlands”.
”It’s the same fucking riff Listen up youngsters that’s how succesful theft is accomplished”.
* * *
Jag har alltid undrat varför Springsteen på den där liveboxen han gjorde på 80-talet kör en version av Woody Guthries ”This land is your land” utan den sista versen. Det är ju den versen som ger låten hela sin politiska sprängkraft. Han kommer inte direkt med någon förklaring här heller men i samband med att han berättar om hur han och Pete Seeger körde låten på Obamas installation plockar han upp gitarren och kör just den versen. Tack för det. Lite closure efter sisådär en 25 år…
* * *
En god vän som delar min kärlek till punken frågade mig en gång hur tusan jag kunde gilla både punk och Bruce Springsteen. Därför var det extra kul att höra hur han influerats av punken även om det inte direkt kommer som någon chock. Live har han ju både kört London Calling och Joe Strummers mer sentida Coma Girl.
Och kärleken till den ursprungliga punken var besvarad. I Marcus Grays Clash-biografi ”The Last Gang in Town” berättar Joe Strummer hur han och Mick (har jag för mig att det var) plankade in på Springsteens London-spelning – det borde ha varit Born to Run-turnén, den spelning som finns i den utmärkta boxen som kom för några år sedan – en spelning som också bevittnades av Johnny Rotten i Sex Pistols.
Visst, E Street Band är ett fantastiskt kompband men på senare år har deras hårt hårdpumpande rhytm ‘n blues på skiva haft en tendens att tvinga upp Springsteen på en nivå där hans röst låtit allt mer ansträngd. Därför är det bara positivt att bossen ger sig ut på soloäventyr med betydligt mindre högoktanig backning på nya Wrecking Ball (Sony). Så här bra har han inte sjungit sedan “The ghost of Tom Joad”.
Det här är elva sånger med betydligt mer folk, soul och gospel i sig än bredbent rock n roll och det är en miljö där Springsteens berättelser om vanliga människor som kämpar med sin överlevnad i den nya depressionens USA trivs alldeles utmärkt. Här finns uppgivenheten som smyger sig in när mörkret faller på efter dagens slit är över men också – och till sist – hoppet som får hans låtkaraktärer att trots allt ändå kämpa vidare. Det är knappast en slump att avslutningsspåret heter “We are alive”.
Jag måste erkänna att jag är förtjust i Thorsten Flincks teatrala tilltal och stora pretentioner. Jag gillar att han inte räds stå med ena benet i Taube, Ferlin, Dan Andersson och Imperiet medan det andra vistas i den franskspråkiga chansontraditionen med Brel, Brassens och Vian
Och det är inget snack om att han är en frisk fläkt i Melodifestivalen där han för in en mycket välbehövlig dos verklighet – teatraliteten till trots – bland allt glitter.
Sedan går det inte att komma från att låtmaterialet på hans nya skiva, En dans på knivens egg (Sony), kanske inte rakt igenom är det allra starkaste och att han, trots sin odiskutabla begåvning som teaterregissör, lite för ofta står överspelet väl nära.
- Nämen, säger Punk-Dag, mannen som just nu sitter bakom mig på redaktionen.
- Lotta Engberg fyller år den 5 mars. Det är ju idag! Grattis Lotta!
Det var ju otippat. Att redaktionens mest tatuerade man skulle ha sådana böjelser, menar jag.
Men grattis, Lotta, i alla fall. Även om jag hejade på Thorsten.
* * *
På de flesta ställen jag jobbat har det varit jag som varit det största Springsteen-fanet. Här är det dock frågan om inte kollegan Knobe är ett ännu större fan. Han tipsade mig om detta fantastiska klipp med en taggad Bruce backad av den osannolika kombinationen E Street Band, The Roots och Tom Morello från Rage against the Machine. Eller är den så osannolik egentligen?
* * *
För övrigt anser jag att det är tråkigt att SVT skrotar sina hallåor. Om de har en väsentlig funktion att fylla med att presentera programmen ska jag väl låta vara osagt men de har definitivt varit en del av kanalens själ och identitet. Nu blir SVT lite ”vanligare” som tv-kanal. Och det var väl knappast syftet?
Bridget, nykter alkoholist sedan ett halvår tillbaka och nyckelvittne i ett mordfall, flyr fältet och söker upp sin tvillingsyster Siobhan i New York. Det förefaller som en bra återförening men plötsligt är Siobhan försvunnen (död?) och Bridget tar hennes plats i ett försök att hålla sig undan både de gangsters som jagar henne och FBI som vill att hon ska vittna. Det ska snart visa sig att Siobhan inte lever (levde?) riktigt det perfekta liv som det föreföll på ytan.
Det är premissen för tv-serien Ringer som hade premiär på TV11 igår kväll. Det är ett på många sätt klassiskt noir-thriller-upplägg och efter första avsnittet verkar det lovande. Sarah Michelle Gellar är riktigt bra i sin dubbelroll. Eller ska man kanske till och med kalla det en trippelroll? Hon spelar ju både Bridget och Siobhan och dessutom Bridget som spelar Siobhan.
Framförallt är det trevligt att se henne i en roll med potential. Efter Buffy har ju den goda rollerna inte direkt regnat över henne. Hon har varit bra i ett gäng b-skräckisar och gjort en fin insats i Veronica decides to die, en Paolo Coelho-filmatisering som jag tyckte var långt över förväntan. Men Scooby Doo-filmerna… Grrr, arrrgh.
Men nu är Gellar alltså tillbaka med sin första tv-roll sedan Buffy och som Buffy-fan får man nästan rysningar av välbehag när man ser inledningssekvensen i pilotavsnittet. En bild på några gargoyles panoreras ut till en nattlig skyline för att sedan zoomas ut till en bild på Sarah Michelles jagade ansikte. Detta till toner som ekar av Christophe Becks soundtrack till Buffy the Vampire Slayer.
Det är naturligtvis för tidigt att säga hur bra Ringer egentligen blir men den har som sagt potential, även om jag också ser saker som kan bli problem med serien. Manusförfattarna måste till exempel hitta sätt att driva storyn framåt utan att radera ut grundpremissen och utan att serien går i stå och det blir såpopera av den. Av det vi fått redan på så här långt är det inte lätt att räkna ut hur de ska få berättelsen att rulla på i säsong efter säsong. Men det ska bli spännande att se dem försöka.
Synd bara att TV4 gömmer undan den på en av sina underkanaler. Å andra sidan var det ju fyran som kom på det fantastiska konceptet att sända Buffy i censurerad version mitt på blanka eftermiddagen när ingen i den åldersmässiga målgruppen är hemma och sedan sända den ocensurerad efter ett på natten på fredagsnätter, när folk antingen sover eller har helt andra saker för sig än att se på tv.
Vad kan vara bättre att ägna en onsdagskväll åt än att ägna ett par timmar åt än att titta på några avsnitt av sin favorit-tv-serie? Det skulle vara att ägna ett par timmar åt en paneldiskussion om samma tv-serie. Igår kväll höll Nördcaféet på Form & design en temakväll om Joss Whedon i allmänhet och hans mästerverk, tv-serien Buffy the Vampire Slayer, i synnerhet.
Inte minst är det ju kul att inse att man inte är den enda som är så knäpp att man ägnar en gigantisk del av sitt liv åt att titta på, läsa om och tänka på en tv-serie. Ena halvan av kvällens panel, illustratören Lisa Sjöblom som skrivit sin kandidatuppsats om Buffy, berättade att hon räknat ut att hon ägnat 1,8 år av sitt liv åt att titta på serien. Utan att ha gjort samma uträkning är jag rädd att jag också hamnar där någonstans.
Hur som helst är det väldigt roligt att grotta ned sig rejält och på allvar i ett ämne som de flesta inte kanske tar på så stort allvar. Det är också kul att ordet nörd har blivit rejält reclaimat under det senaste decenniet. Det känns lite som att ordet helt tappat den negativa klang det hade under 80- och 90-talen.
* * *
Efter denna afton sportar jag för övrigt en hyvens ”Rogue demon hunter”-badge som en liten hommage till en av Buffy tVS mer underuppskattade karaktärer, Wesley. Men f*n vad det ska vara svårt att få på en knapp på en skinnpaj. Nålen nu mer än lite krokig.
* * *
Ett litet, litet ord väcker starka känslor. Vi har ju hon och han. Och så det nyare och betydligt mer kontroversiella könsneutrala pronomenet hen. I förrgår använde jag det för första gången i en blåljusnotis på Skånskan.se. Det är ju så praktiskt när man inte vet könet på personen man skriver, vilket är väldigt vanligt när det gäller offer vid trafikolyckor eller gärningsmän vid brott.
Det var ett litet hen i en text på kanske fem meningar som drog igång en uppeldad diskussion på Skånskans facebook-sida och som sedan blev omskrivet både i Språktidningen och i Svenska Dagbladets språkblogg. Men reaktionerna på Skånskans facebook-sida, och de betydligt positivare kommentarerna på twitter, är bara en liten krusning på vattenytan jämfört med den skitstorm som drog igenom Nöjesguidens kommentarsfält när de avslöjade att de skulle låta hen vara enda pronomen i ett helt nummer. Hjälp…
Jag förstår det rent språkliga intresset för ett nytt språkbruk men jag förstår inte att det väcker så extremt starka känslor. Kanske handlar det om missuppfattningen att hen ska ersätta hon och han vilket inte är meningen. Däremot är det ett användbart komplement.
Nej! Björn Ranelid får inte hoppa av. Aftonbladet skriver här om hur författaren och vår meste tv-linslus hotar hoppa av schlagerfinalen efter alla artistpåhopp. Nu luktar det väl ganska mycket PR-stunt om utspelet men ändå: Björn, du får inte hoppa av.
Melodifestivalen är inte på allvar. Ska inte vara på allvar. Trots det tar en massa artister spektaklet på just för stort allvar. Men vi får inte glömma att det handlar om en show, inte om musik till syvende og sidst.
Nej, det är inte för musikens skull jag rattar in SVT på lördagskvällarna så här års. Det är för showen och för garven och inget garv har i år varit större än det som Ranelid bjöd på i sin deltävling. Jag har ännu inte sett mig föranledd att ringa och rösta men om jag hade röstat på något bidrag i år så hade det varit på ”Miraklet”.
Så snälla Björn, jag vill se dig igen nästa lördag.
* * *
Ikväll blir det Nördcafé på Lilla Torg för min del. Temat är Joss Whedon i allmänhet och Buffy the Vampire Slayer i synnerhet. Det vill man ju inte missa.
* * *
Jag använde ordet hen i en blåljusnotis igår. Jäklars, vad folk blev förbannade på det att döma av facebook-kommentarerna. Tänk att ett så litet ord kan vara så provocerande. Undrar om folk hade varit lika arga om jag hade använt det i sin gamla betydelse som brynsten…
Som om det inte var nog med gamla favoriter som Refused, Blur och Sonic Youth-hjälten Thurston Moore kommer till Way Out West… Nu står det klart att den fantastiska Hope Sandoval och hennes återförenade Mazzy Star kommer. Lägg till det att Wilco – med rötterna i 90-talets kanske bästa altcountryband, Uncle Tupelo, också är klara för ett återbesök så borgar det för en 90-talskick av sällan skådat mått.
Det blir att dra på sig den kortärmade t-shirten över den långärmade och damma av sina Doctor Martins!
De är inte många, artisterna som efter 70 år fyllda fortfarande gör relevant musik. Idag skulle Johnny Cash, som dog i september 2003, ha fyllt 80 år. Det mest slående med honom är inte att han i sin ungdom var en av de verkliga nyckelspelarna när rockens föddes. Nej, det mest uppseendeväckande är att han vid tiden för sin bortgång, vid 73 års ålder, fortfarande var kapabel att göra några av de starkaste inspelningarna under hela sin karriär.
Inte för att han då skrev så många sånger som kunde mäta sig med låtar som Walk the line, San Quentin eller Get rhytm. Nej, på ålderns höst var det som uttolkare av andras sånger som han verkligen excellerade. Otippade låtar som Tom Pettys “Southern accents”, hårdrockaren Danzigs “13” och aviga industrirockarna Nine Inch Nails “Hurt” lyftes till nya höjder framförde med Cashs av ålder, sjukdom och hårt leverne märkta stämma.
Mycket handlade om ett möte mellan två osannolika samarbetspartners. Rick Rubin var den judiske pojken med musikaliska rötter i punken förälskade sig i den tidiga hiphopen och bildade det kanske viktigaste skivbolaget inom den genren, Def Jam. Efter att ha jobbat som producent med framförallt hiphop och heavy metal kläckte han idén om att han ville ta en äldre artist som inte längre gjorde så bra musik som han var kapabel till och väcka honom till liv igen. Valet föll på Johnny Cash och Cash accepterade erbjudandet om skivkontrakt med Rubins bolag.
Resultatet blev en mäktig serie album. 1994 års American Recordings, den första av deras skivor tillsammans, visade Johnny Cash avskalad in på bara skinnet.
Bad luck wind been blowin’ at my back I was born to bring trouble to wherever I’m at Got the number 13 tattooed on my neck When the ink starts to itch Then the black will turn to red
Orden är stenhårda till löjets gräns i den forne Misfits-sångaren Glenn Danzigs låt men framförd av Johnny Cash tvivlar man inte på ett enda av dem. De stora stråkarrangemangen som sabbat så många av hans 70- och 80-talsplattor lös med sin frånvaro. Istället var det nedtonad akustisk gitarr och fokuset inställt på rösten. Ironiskt nog fick en producent från diametralt motsatt ända av det musikaliska spektrumet som fick Johnny Cash att hitta tillbaka till den tidiga, i mitt tycke riktiga, countryn och folkmusiken. Det är en konstnärlig pånyttfödelse av smått episka mått.
Tre år senare kom han till Sverige för sista gången. Jag såg honom spela på Bragebacken i Göteborg. Det var inte en fantastisk spelning. June Carter Cash och några av av deras barn var med – och då varken Carlene Carter eller Roseanne Cash som inte behöver föräldrarnas understöd i sina karriärer – och de höjde inte spelningen direkt. Johnny själv var dock, liksom kompbandet, lysande. Han hade alltid haft en förmåga att leverera text, att få lyssnaren att ta till sig orden. Med åldern hade hans röst djupnat och fått en kvalitet som gjorde att de gick in, inte bara intellektuellt utan även känslomässigt.
På något sätt är det olika storheter – den unge rebellen som gjorde den klassiska fängelsetrilogin (nej, Johnny Cash satte aldrig inne för något annat än drunk and disorderly, det är en myt), liveplattorna från Folsom Prison, San Quentin och Österåker – och den äldre mer reflekterande mannen. Ändå är det ingen tvekan om att han då i slutet av sitt liv var lika relevant som han någonsin varit.
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.
Ålder: 40 år. Bor: I Kungsladugård i Göteborg och i centrala Malmö. Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: First Aid Kit och nya Thåström Läser: Serierna Buffy the Vampire Slayer Season 8 och Modesty Blaise. Terry Pratchett "I shall wear midnight". Spelar just nu: Angry Birds. Ser just nu: "Pan Am", "Castle", "Grimm" och allt som oftast gamla avsnitt av favoritserien "Buffy the Vampire Slayer".
Prenumerera på den här bloggen
“Back to earth” (Musica de la santa/Sony) är frukten av detta samarbete. I ljuset av Mando Diaos senaste (sista?) platta som ju drog åt danshållet är det kanske inte samarbetet så långsökt som det kan te sig på pappret. De går all in med dansanta grooves, flöjter och blås. Det är disco, soul, funk och rhytm n blues.
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se. 
Chefredaktör och ansvarig utgivare: 