Näringsminister Maud Olofsson (C) tycks ha hamnat i ett rejält ekorrhjul. Hon får springa och springa för att att hantera allehanda kriser som uppstår i näringslivet (rättare sagt fordonsindustrin) eller bland de statliga bolagen. Saab har tagit kraft från möjligheterna att bedriva och marknadsföra egen politik i över ett år. Fordonsindustrin i stort har väl aldrig fått så mycket uppmärksamhet av en regering som under det senaste året. I höstas spökade Vattenfall med sina Tysklandsaffärer och där, i motsats till Saab, var Olofsson till en början ute på tunn is. Nu återkommer förlusttyngda skandinaviska flygbolaget SAS där Sverige tillsammans med Norge och Danmark äger 50 procent på dagordningen. Nya nedskärningar och en nyemisson som kostar svenska staten 1,07 miljarder kronor är på gång. Och vips får Maud Olofsson hantera en kris istället för att bedriva offensiv egen regeringspolitik.

Jämförelsen med Jan Björklund (FP) är som natt och dag. Han kan rulla ut reform på reform kring skolan och behöver inte hantera utifrånstyrda kriser som Olofsson. Att han sedan i vissa stycken vill flytta skolan 40 år tillbaka är en annan sak. Olofsson får på ett helt annat sätt en Björklund känna på regerandets baksidor.

Och när partiledaren Maud Olofsson som är väldigt förknippad med sitt parti får känna på baksidorna så får Centerpartiet känna på baksidorna. I ett sådant läge vill det verkligen till att andra vågar och tillåts kliva fram. Den varan har det dock varit sämre med och det har Centerpartiet delvis sig självt att skylla för.

Centerpartiet, Ekonomi, Politik, Saab