Vargavintern behåller sitt grepp över våra sydliga nejder. Vi som bor på landet och har egen väg att röja känner oss somliga morgnar som Roald Amundsen på väg över polarisen. När vi så äntligen kämpat oss igenom drivorna, når pendeltågsstationen och står på perrongen och huttrar, når oss beskedet: Tåget är inställt.
Förra veckan hände det mig tre dagar i rad. En dag snöade det. De andra två inte.
Tågtrafiken i Skåne tål inte vinter. De 25 år gamla Pågatågen fryser sönder. Och på bangårdarna fryser växlarna, trots att de har inbyggd uppvärmning.
Varje år företas 129 miljoner tågresor i Skåne. Trafiken ökar ständigt. Det är bra för miljön i alla avseenden. Därför är det orimligt att tågen inte ska tåla vintern. Och det tycks bara bli värre.
Orsaken är uppenbarligen eftersatt underhåll, både av tåg och räls. Frusna växlar bör väl Banverket ha brottats med sedan 1850-talet då stambanan byggdes. Men borde ha lärt sig, tycker man. I stället har man skurit ned på underhåll och framför allt personal intill ett minimum, avpassat för ett klimat utan snövintrar.
Några enstaka stackare springer omkring med hackor och kvastar på Malmö Central. Klart att de inte hinner med.
Men bussarna går, märkligt nog, i nästan alla väder.
Det borde ju vara tvärtom. Tåget med egen väg borde gå i nästan alla väder och bussarna få problem i snömodden på vägarna.
Något är galet.
Nej, se det snöar, säger Banverket och Skånetrafiken och kliar sig i huvudet.

Trafik