Riksdagens famösa beslut att kräva att Turkiet erkänner det ottomanska rikets folkmord på armenier och andra folkslag, har skrivit in sig i vår moderna historia på ett sätt som inte är smickrande för den majoritet som bildades av socialdemokrater, vänsterpartister, miljöpartister och några borgerliga avhoppare.

När jag skrev en kritisk ledare i lördags och kommenterade i skarpa ordalag det ”bisarra beslutet”  blev jag genast påhoppad för att vara mjuk mot muslimer och anhängare av massinvandring. Annars brukar jag bli påhoppad med rakt motsatta invektiv och beskyllas för både att vara islamofobisk och främlingsfientlig. 

Men  det är rätt betecknande för samhällsdebatten idag där Sverigedemokrater och vänstertyckare får breda ut sig på ett oproportionerligt sätt,  två grupper med samma ytliga förhållningssätt till samhällsfrågor och som har gemensamt att de har stora svårigheter att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Den erfarne och kloke diplomaten Ingmar Karlsson gick igår till hårt angrepp mot riksdagen med argument som jag till fullo kan dela. I en intervju med TT sågar han Riksdagens beslut och uttalar följande dräpande kritik:

”Om nu inte riksdagen går vidare och pekar ut den franska kolonialepoken i Nordafrika, tyskarnas folkmord på hererofolket och kung Leopolds aktiviteter i Belgiska Kongo så är det ju ett godkännande av detta.
  Då blir ju kontentan att folkmord är muslimers övergrepp på kristna och inte tvärtom, utan snarare en del i Europas naturliga expansionspolitik.”

Internationellt