Arkiv för april, 2010

Kavla upp ärmarna

30 april, 2010 av Johan Hammarqvist

Opinionssiffror är aldrig en exakt sanning. De ger fingervisningar och visar tendenser men det går inte att säga att det handlar om exaktheter. Men dagens mätning från Synovate ger ändå skäl till oro i det borgerliga lägret. Skillnaden mellan de rödgröna och Alliansen är uppe i 8,1 procentenheter och har vuxit sedan den förra mätningen. Visst, det är en enskild mätning och den visar en rätt stor skillnad från den senaste mätningen från Sifo som kom för två veckor sedan. Där var gapet mellan blocket blott 3,5 procent vilket innebär att det inte behövs så stor swing i väljarkåren för fortsatt borgerligt regeringsinnehav. Men detta till trots, oroligt bör det vara i det borgerliga lägret. Ty ett så stort försprång som Synovate visar har inget block tappat från april till valdagen. Om Synovates siffror ligger i närheten av det läge som råder i väljarkåren ser det alltså mörkt ut för Alliansen. Det krävs en vändning av historiska mått.

Oavsett det är Synovates eller Sifos siffror som ligger närmast att pejla stämningen i opinionen så måste regeringen kavla upp ärmarna och öka takten. Annars blir det de rödgröna som får möjlighet att skörda frukterna av en i många stycken lyckosam borgerlig politik i en svår ekonomisk tid.

Ta det lugnt med storregion

27 april, 2010 av Jan A Johansson

Regionfrågan segar sig långsamt framåt på det rikspolitiska planet. Inom alliansen har moderaterna blockerat frågan under den här mandatperioden, men lär inte kunna hålla emot under nästa. De röd-gröna lät häromdagen påskina att de är positiva till bildandet av fler regioner, men skälen var snarare  ekonomiska och administrativa än maktpolitiska. Socialdemokraterna gillar ju stordrift, men inte decentralisering av makt.

Samtidigt trycker landsting och regioner på ute i landet. På olika håll har färdiga regionförslag tagits fram och formell ansökan också skickats in till regeringen. Man efterlyser respons från regeringskansliet.

I Skåne kan vi glädja oss åt att regionförsöket blir permanent. Men någon ytterligare regionalisering av den statliga makten står tyvärr inte just nu i sikte. Ändå är färdriktningen klar och tydlig och den politiska enigheten inom regionen påfallande kring att ytterligare beslutsområden måste flyttas ner på skånsk regionnivå. Skåne har kanske de bästa förutsättningarna av samtliga regioner i landet att bli en kraftfull utvecklingsmotor.

De är något man måste ta i beaktande när de ledande folkpartistiska regionpolitikerna från Skåne, Blekinge och Kronoberg nu gör ett utspel om bildandet av en sydsvensk storregion redan 2015. Det är ett solospel, som inte förankrats i en bredare politisk krets och det ses förstås inte med helt blida ögon av övriga partier. Som valfråga är den nog dessutom svårsåld till den breda allmänheten.

Att Blekinge i sinom tid kommer att fusioneras med Region Skåne står väl ganska klart. Här finns gamla kulturella band ända från den danska tiden och alla kommunikationer till och från Blekinge bygger på kopplingen till Öresundsregionen. Blekingarna själva är dessutom rätt så positiva till tanken.

Med Småland förhåller det sig annorlunda. Smålänningarna är kulturellt tydliga, men administrativt splittrade. Tre län, två landsting, en region (Kalmar, djupt splittrad mellan norr och söder). Och så Öland som lök på laxen. Här krävs mycket eftertanke och många analyser innan det blir skarpt läge.

Region Skåne behöver dessutom egen kvalitetstid för inre konsolidering och ökad legitimitet bland sina invånare. Att sätta all kraft på en ny regionbildning de kommande åren verkar inte särskilt intelligent.

”Alla ska få sitt”

27 april, 2010 av Johan Hammarqvist

I ett samarbete, vilket som, krävs att parterna kompromissar. Det ges och det tas. Traditionellt har detta varit en svaghet för de borgerliga partierna. I regeringsställning har alla velat få med sitt vilket lett till svårigheter att hålla ordning på ekonomin. Kompromisserna har nästan gått ut på att alla fått som de velat. Där fanns en given angreppspunkt för Socialdemokraterna. Statsfinanserna blir lidande av att alla ska få med sina förslag när väl taburetterna besatts. I och med bildandet av Alliansen så löstes en hel del av de knutarna upp. De borgerliga partierna förberedde sig i tid och har hållit hårt på ordningen att det ska vara ordning och reda på statens finanser. Kompromisser har givetvis sin baksida för de enskilda partierna. De får inte igenom allt de själva vill och får svälja en del saker som de själva inte skulle ha föreslagits.

De rödgröna har numera tagit över det borgerliga dilemmat med fallerade kompromisser. Speciellt tydligt har det blivit kring infrastrukturen. Om Förbifart Stockholm klarade trojkan inte av att enas så de löste sitt problem genom att vilja skicka frågan till en folkomröstning. När de sedan igår presenterade sitt motförslag till regeringens infrastrukturpolitik så gjorde de vad borgarna gjorde förr, lät alla få sitt. De behöll helt sonika samma ram som regeringen för väginvesteringar och plussade på med massiva satsningar på järnväg och kollektivtrafik (en del ofinansierat) på 120 miljarder fram till 2021. ”Alla ska med” hade Socialdemokraterna som slogan i förra valet. Får jag föreslå de rödgröna att enas om en ny slogan?: ”Alla ska få sitt!”

EU:s framtid går på räls

23 april, 2010 av Lars J Eriksson

Det kan komma något gott ur det isländska vulkanutbrottets effekter på den internationella flygtrafiken.

Jag läser i Dagens Nyheter att flera EU-parlamentariker,vana vid snabba flygtransporter, nu fått uppleva hur det är att ta sig till sina möten med tåg. De är, lindrigt sagt, besvikna, på trånga och slitna tåg där inte ens toaletterna fungerar som de ska.

Europas tågnät behöver rustas upp. Långsiktigt borde det ske en gemensam EU-satsning på snabbtåg som binder ihop en rad av Europas länder så att man snabbt,  bekvämt, miljövänligt och billigt kan ta sig fram utan att vara beroende av flyget. 

Kanske blir krisen för flygtrafiken det som får upp frågan om snabbtåg genom hela EU högt upp på dagordningen i kommissionen och EU-parlamentet. Då har krisen i grunden haft något mycket gott med sig.

Förkastlig djurrätt

23 april, 2010 av Johan Hammarqvist

Djur som människan håller antingen som sällskapsdjur eller inom livsmedelsproduktion ska ha det bra. Det råder det ingen tvekan om. Och djur inom svenskt lantbruk har det generellt sett bra genom bland annat en stark lagstiftning parad med myndighetskontroll. Visst finns det fall med bönder som missköter sig, precis som det finns de som missköter sina hundar eller katter, men på det stora hela fungerar det bra.

Därför blir jag uppriktigt förbannad när jag ser tilltag av den typ som Land Lantbruk berättar om på nätet idag. Djurrättsaktivister har gått in på en grisgård och helt sonika snott två grisar. Sedan har det plåtat det hela och skrivit ett brev till famösa Djurrättsalliansen som hyllar tilltaget. Utöver att Djurrättsalliansen tycks slira lite på sanningen kring sin inblandning (en bild på stalljournalen som tjuvarna plåtat tyder nämligen på att stölden utförts innan Djurrättsalliansen genomförde sin ökända aktion med Sveriges Radio som medspelare som tjuvarna annars anger som inspiration) så kan denna typ av intrång och stölder få stora konsekvenser för bland annat smittspridning. Att stövla in i ett grisstall och norpa grisar handlar därmed inte bara om de två stulna grisarna utan om välbefinnandet för hela besättningen. Det som djurrättsaktivisterna ägnar sig åt är förkastligt. Gärna en seriös debatt om svenskt djurskydd men frågan är om det går att ha med dessa extremister.

Tuff strid för McCain

23 april, 2010 av Johan Hammarqvist

Senator John McCain som förlorade presidentvalet 2008 mot Barack Obama är för närvarande involverad i en tuff primärvalskamp hemma i Arizona. Den mångårige senatorn McCain utmanas av J.D. Hayworth som tänker sig en politisk comeback från sin nuvarande position som radiopratare. I den senaste mätningen från Rasmussen leder McCain med 47-42 bland republikanerna. Allt under 50 procent i stöd i nuläget visar på att en kandidat är sårbar enligt Rasmussen. Till saken hör att Hayworth de senaste månaderna har knappat in på McCain.

Att McCain utmanas, och utmanas från höger, är symptomatiskt för det missnöje som valet av Obama och speciellt genomförandet av hans sjukvårdsreform har genererat i konservativa kretsar. I det läget uppfattas McCain som för mycket mitten för delar av det republikanska partiet. En annan anledning till att McCain utmanas och uppfattas som sårbar är hans arbete med att hitta en reform kring illegal invandring, en het fråga i Arizona. McCains försök att på nationell nivå hitta en lösning uppfattas inte som tuff nog av många i hemmavalkretsen.

I nuläget skulle både McCain och Hayworth besegra den kandidat som demokraterna mest troligt ställer på banan, Rodney Glassman. Personligen tror jag att McCain i slutänden skulle ha lättare att besegra Glassman än vad Hayworth har. Främst för att väljarkåren inte är lika höger som dem som röstar i det republikanska primärvalet. Men med illegal invandring som en av de hetaste frågorna är osvuret ändå bäst.

Oavsett vad så är det klart att en hård primärvalskampanj knappast är vad McCain hade räknat med.

Sverigedemokraterna och Katte: demonstration är inte våld

20 april, 2010 av Martina Jarminder

Idag besökte Sverigedemokraterna Katedralskolan i Lund. Precis som när de besökte Spyken blev det upprörda känslor och SD kände sig trampade på. Sverigedemokraternas fullmäktigeledamot Hans Olof Andersson har skrivit och klagat till utbildningsnämndens ordförande och tycker att nämnden ska ta ställning mot hot och störningar på gymnasieskolor de besöker.

Hot och störningar kan dock inte jämföras. Att hota någon är olagligt, liksom att bruka våld.  Det är dessutom nedrigt och omoraliskt om vi nu ska våga oss in och fuska i moralfilosofi. Detta ska lika lite hända Sverigedemokrater som någon annan som försöker delta i den demokratiska processen. I fallet Lund ska vi också komma ihåg att det politiska klimatet kan vara överraskande hetsigt med tanke på vilken stiltje det är i kommunfullmäktige; till exempel har många allianspolitiker hotats av vänsterextremister och så ska det givetvis inte vara.

Men att skolelever ska hindras från att ”störa” ett besökande politiskt parti? Icke sa nicke, detta är en naturlig del av den demokratiska processen.  Det kanske varken är artigt eller visar på god hyfs, men att ropa bu när man tycker att något är dåligt är en gammal god tradition.  Att ställa sig i vägen för ett bokbord innebär varken hot eller våld. Att vara i vägen för någon fungerade bland annat bra för Mahatma Gandhi och kallades på den tiden icke-våld. Vi kan knappast klandra ungdomarna för att de tar till det, det har ju tidigare belönats med Nobels fredspris…

Sverigedemokraterna har såklart samma rätt att känna sig trygga när de besöker en skola som en representant för vilket politiskt parti som helst. Detta innebär inte att de ska slippa att bli ifrågasatta. Om en socialdemokrat eller en moderat skulle bli utbuade på en svensk gymnasieskola skulle de får acceptera att deras politiska budskap inte gick hem, precis som Sverigedemokraterna får acceptera att deras inte gör det på en mångkulturell skola med en lång liberal tradition.

SD på Katte

Missbruk av folkomröstning

20 april, 2010 av Johan Hammarqvist

Generellt är jag positivt inställd till folkomröstningar. Det är dock inte utan att jag höjer på ögonbrynen en smula åt att de rödgröna vill folkomrösta om huvudstadens trafiklösningar. Det känns nämligen mest som ett sätt att lösa en intern tvistefråga då Socialdemokraterna i princip är positiva till regeringens förslag om att bygga ”Förbifart Stockholm” medan Miljöpartiet och Vänsterpartiet är hårdnackade motståndare.

Som jag ser det ska folkomröstningar för att fylla sin funktion uppfylla följande krav:

1. Tydliga alternativ. Och bara två stycken för att undvika tolkningsstrider i efterhand som varit fallet med kärnkraftsomröstningen 1980 som ju som bekant hade tre linjer.

2. Handla om det som den aktuella nivån har kompetens att bestämma om. Exempelvis en tydligt avgränsad kommunal fråga där det är kommunen som bestämmer. Eller en tydligt nationell fråga som EU-medlemskapet eller euroomröstningen för att ta andra exempel. Det kan för all del även handla om en tydligt regional fråga. Där har jag inga riktigt bra exempel att ta fram. Skräckexemplen på missbruk av folkomröstningsinstrumentet kring detta krav finns att hämta i Stockholms grannkommuner. Många av dem röstade om införandet av trängselavgifter i Stockholms innerstad trots att de inte hade formell kompetens på området.

3. Förslagen det röstas om helt och hållet finansieras inom ramen för den geografiska område som röstar om det är så att de kostar pengar.

Andra kloka saker kanske också ska vara uppfyllda men detta är ändå någon sorts minimikrav. I mitt tycke uppfyller det rödgröna förslaget bara det första kravet. De lovar ju att ta fram två alternativ som ska stå emot varandra. Krav nummer två är inte uppfyllt. Infrastruktur är inte enkom en kommunal eller regional angelägenhet. Staten är med och bestämmer även om jag anser att regionerna bör få mer att säga till om (jag noterar i det sammanhanget att Sahlin bryter med Göran Perssons antiregioninställning och förutsätter att partiet därmed är allt igenom positivt till en regionalisering av hela Sverige). Krav nummer tre är inte heller uppfyllt. Det är inte så att staten i dagsläget skickar en påse pengar till en region och ger dem rätten att använda dem hur som helst. Det går alltså inte att rösta och förutsätta att staten skickar pengarna till vad som helst.

Till det kan läggas att trafiken förbi Stockholm har stor betydelse för övriga Sverige. Trafik i norr-/södergående riktning måste många gånger passera på E4:an eller tåg genom Stockholm. Betydelsen för övriga Sverige av Stockholms trafiklösning i det aktuella fallet har alltså långt mycket större betydelse än om en kommun folkomröstar om ett badhusbygge eller vad det nu kan vara. För att sammanfatta: Det känns inte som en fråga som det ska folkomröstas om bara för att de rödgröna inte kunnat enas. Det är att missbruka ett viktigt demokratiskt instrument.

1991 flög man i vulkanutbrottets närhet

20 april, 2010 av Lars J Eriksson

Det är tydligt skillnad på vulkanutbrott och vulkanutbrott.

1991 var jag på väg till USA och mellanlandade på Island. När vi på kvällen flög vidare passerade vi vulkanen Hekla som hade ett rätt stort utbrott.  Piloten på Icelandair flög förvånansvärt nära, lutade planet lite och sa att vi kunde gå över till motsatta sidan av planet för att se vulkanutbrottet och lavan som strömmade ut, men talade om för oss i högtalarna vilka stolsrader som fick turas om att gå till andra sidan planet så att inte alla skulle rusa över på en och samma  gång.

Jag har inget minne av att  rökutvecklingen den gången var stor, ändå förvånar det mig att man på den tiden kunde flyga relativt nära och titta ner i vulkanen. Kanske tänjde piloten lite på säkerhetsgränserna eller också var säkerhetstänkandet lite lägre den gången.  Ändå verkar det lite märkligt att vi den gången kunde flyga på några kilometers avstånd medan nu så står flygen stilla ända nere i Sydeuropa. Har vi kanske blivit alltför fångade i risk- och säkerhetstänkande?

Osämja i Alliansen

19 april, 2010 av Johan Hammarqvist

När jag såg tv-bilderna från Globen och den tredje SM-finalen i hockey mellan Djurgården och HV71 slog det mig att det finns en djup osämja i Alliansen. En spricka som går rakt igenom det ”inre kabinettet” bestående av de fyra partiledarna. Det är nämligen så att statsminister Fredrik Reinfeldt (M) håller på Djurgården och socialminister Göran Hägglund (KD) på HV71. I sammanhanget grämer det mig att jag inte kommer ihåg om Hägglund lyckades lura på Reinfeldt en HV-tröja under en kvällsaktivitet i Jönköping i samband med att Alliansen 2005 möttes i Bankeryd hos Hägglund. Under en finalserie som denna hade det ju smakat mumma för Hägglund att ha i bakfickan i ett förhandlingsläge med Reinfeldt. Hur det nu än var med tröja på eller ej så kommer jag ihåg att partiledarna av Hägglund fick varsin HV-tröja med sina efternamn och 06 (syftandes på valet) och att Reinfeldt i alla fall höll upp sin.

I sammanhanget kan nämnas att Maud Olofsson (C) håller på Modo. Hur det är med Jan Björklund (FP) vet jag däremot inte.

Läs våra bilagor