I ett samarbete, vilket som, krävs att parterna kompromissar. Det ges och det tas. Traditionellt har detta varit en svaghet för de borgerliga partierna. I regeringsställning har alla velat få med sitt vilket lett till svårigheter att hålla ordning på ekonomin. Kompromisserna har nästan gått ut på att alla fått som de velat. Där fanns en given angreppspunkt för Socialdemokraterna. Statsfinanserna blir lidande av att alla ska få med sina förslag när väl taburetterna besatts. I och med bildandet av Alliansen så löstes en hel del av de knutarna upp. De borgerliga partierna förberedde sig i tid och har hållit hårt på ordningen att det ska vara ordning och reda på statens finanser. Kompromisser har givetvis sin baksida för de enskilda partierna. De får inte igenom allt de själva vill och får svälja en del saker som de själva inte skulle ha föreslagits.

De rödgröna har numera tagit över det borgerliga dilemmat med fallerade kompromisser. Speciellt tydligt har det blivit kring infrastrukturen. Om Förbifart Stockholm klarade trojkan inte av att enas så de löste sitt problem genom att vilja skicka frågan till en folkomröstning. När de sedan igår presenterade sitt motförslag till regeringens infrastrukturpolitik så gjorde de vad borgarna gjorde förr, lät alla få sitt. De behöll helt sonika samma ram som regeringen för väginvesteringar och plussade på med massiva satsningar på järnväg och kollektivtrafik (en del ofinansierat) på 120 miljarder fram till 2021. ”Alla ska med” hade Socialdemokraterna som slogan i förra valet. Får jag föreslå de rödgröna att enas om en ny slogan?: ”Alla ska få sitt!”

Miljöpartiet, Politik, Socialdemokraterna, Valet 2010, Vänsterpartiet