Brittiska tidskriften New Statesman har satt ihop en lista över personer de anser kommer att vara de mest betydelsefulla under 2010. Efter att ha läst listan skulle jag bra gärna ha varit med under de redaktionsmötena… Det är en brokig och ganska märklig samling personer.

Mediemogulen Rupert Murdoch har petat ner Barack Obama till andra plats.

Murdoch tillskrivs den makten eftersom han är ägare till amerikanska högerkanalen Fox News, som bland annat anses ha skapat kontroversen kring ”moskén”, det vill säga kulturcentret med ett bönerum, i närheten av Ground Zero. Ett frågeteckan man kan sätta efter detta är att Fox för det första har en mycket blandad publik. Många vänsterdemokrater ser på Fox News i lika stor utsträckning som konservativa. Det är inte särskilt konstigt: många tittar uppskattar kanalens tydliga politiska färg och korten-på-bordet-inställning. Men ryktet om Fox högervridning är dessutom lite överdrivet, så frågan är om allmänheten verkligen har svalt Murdochs egen hållning med hull och hår som Statesman antar?

Mahmoud Ahmadinejad som nr. 3 är däremot inte särskilt kontroversiellt. Irans internationella inflytande ökar tyvärr hela tiden och spelar en allt tydligare roll i fredsförhandlingarna i mellanöstern.

Påven på plats nr. 6 är också något av en överraskning. Men hans besök i Storbritannien har väckt starka känslor. Av vilken typ kan möjligen avslöjas av Statesmans läsarfråga på webben: ”Bör påven arresteras”? För övrigt svarade 51%  ja på den frågan…

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu känns också ganska väl placerad på nummer 11.

Men sedan kommer man till plats nummer 13. Sarah Palin.  Vet New Statesman något om tea party-rörelsen och det kommande amerikanska valet som vi inte vet? Eller menar de att Palins märkliga och lite läskiga gräsrotskampanj, som egentligen för länge sedan slutade bedrivas på gräsrotsnivå och numera drivs med hela precisionen hos en militäroperation, kommer att sätta så tydliga spår i den internationella debatten att hon rankas som betydligt viktigare än till exempel Hillary Clinton. New Statesman menar att Palin är den egentliga oppositionsledaren i USA och Obamas huvudmotståndare. Om det inte funnes så mycket intern kritik mot Palin inom republikanerna skulle jag nog haft lättare för att hålla med. Den konservativa oppositionen har genomgått en kris som inte är helt olik socialdemokratins kommande själasökande här hemma och när de hittar fotfästet finns det anledning att misstänka att det kommer en kraftig backlash mot Palin och tepartyrörelsen. Men man gör rätt i att inte underskatta henne, Palin kan förmodligen bli rätt farlig längre fram, beroende på valutgången.

Däremot är jag tveksam till Angelina Jolie på plats 22, före Hillary Clinton och Lady Gaga. Statesman menar bland annat att Jolies avsevärda välgörenhetsdonationer gör henne till en maktfaktor, liksom hennes status som goodwillambassadör. Jovisst, men vilket reellt inflytande ger detta?

Julian Assange följer på plats 23. Överraskande att han är placerad så högt, men inte att han finns med på listan…

En överraskning är Ingvar Kamprad på plats 31. Statesman menar att bara det är att var tionde EU-medborgare påstås vara avlad i en IKEA-säng räcker, men hänvisar också till hans gigantiska donationer till välgörenhet.

Ännu mer tveksamt känns Lady Gaga på plats 44. Ingen artists produktion har någonsin spridits till så många som Gagas. Detta är ett experiment i masskommunikation som är oändligt spännande. I somras träffade vi, i en liten by i Afrika, ett barn i femårsåldern som kom fram ur en palmdunge och sjöng Gagas ”Paparazzi”. Gaga bör inte heller underskattas politiskt, hon har en agenda som blir mer och mer tydlig. Se till exempel hennes videosändningar om den amerikanska militärens ”don’t ask, don’t tell”- policy på nyhetskanalen CNN.

Vårdförbundet vägrar aktiva Sverigedemokrater att vara medlemmar i förbundet. Jo, det är faktiskt sant, politiskt medlemskap i ett riksdagsparti skall enligt Vårdförbundets ordförande Anna Karin Eklund diskvalificera från fackligt medlemskap.

Rent principiell är det självklart förkastligt att vägra någon medlemskap för att man är med i ett demokratiskt parti, invalt i  demokratiska församlingar, bara för att man ogillar en persons politiska åsikter.

Rätten att organisera sig i politiska partier är lika självklar som rätten att organisera sig i fackliga organisationer. Skall Vårdförbundet börja snoka igenom samtliga kommuner i landet för att dammsuga fram uppgifter om vilka Sverigedemokrater som sitter som suppleanter i minsta lilla taxeringsnämnd eller miljönämnd  för att därmed åsiktsregistrera dem och kunna utesluta dem som medlemmar. 

Ungefär 330.000 personer röstade på Sverigedemokraterna. Sannolikt finns det tustentals medlemmar i Vårdförbundet som la sin röst på SD. 

Vårdförbundets tondöva agerande fördjupar den kris som fackföreningsrörelsen är inne i.  Dessutom är det en kontraproduktiv hållning, om fackföreningar börjar med att åsiktsregistrera sina medlemmar så kommer många löntagare att rösta med fötterna, lämna facket och se till att bara vara med i en a-kassa, vilket man idag kan vara utan att vara medlem i ett fack.

Vem ska styra Sverige?

”Din mamma” är förslaget från en av dem som valt att hitta på ett eget parti istället för att använda vanliga valsedlar och rösta på etablerade partier.

På www.val.se kan man gå in och titta på de handskrivna partibeteckningarna,  om man scrollar ner på den här sidan: http://www.val.se/val/val2010/statistik/radata.html

Dokumentet öppnas som ett exceldokument, där man kan titta på vad folk skrivit dit. Svenska folket är ganska fantasifulla. Förutom klassikern Kalle Anka-partiet  röstar man bland annat på Slentrianmoderaterna, Asademokraterna, Manligt initiativ, Kristian Tyrann och min personliga favorit ”Ut ur rommarriket EU omedelbart”

Det är både intressant och stundtals rolig läsning, så god förnöjelse, som dansken skulle ha sagt.

Årets val är inte det enda där valresultatet skapat svårhanterliga problem att regera landet. En liknande situation uppstod efter valet 1973. Grundlagsfäderna som fastställt att riksdagen skulle bestå av 350 ledamöter hade missat att antalet var jämnt delbart och skulle kunna leda till 175 riksdagsmandat för vardera blocket, vilket blev fallet i valet. Därför uppstod den så kallade lotteririksdagen där man genom lottning avgjorde vilket förslag som skulle segra.

Under trycket av risken för att behöva lotta visade partierna en stark förmåga att kompromissa sig samman i utskotten. Det var ingen riksolycka med att ha en lotteririksdag. Under exempelvis riksmötet 75/76 avgjordes endast 6,9 procent av omröstningarna  genom lottning.

Om den goda viljan finns att komma överens, och om inget av blocken vill ge Sverigedemokraterna utrymme att utnyttja sin vågmästarställning, kan de agera lika ansvarsfullt som under perioden 1973-1976,  då dessutom de ideologiska motsättningarna var större än idag.  Visa mognad, sätt Sveriges intresse först.

Såväl Vänsterpartiet som Kristdemokraterna blev mindre i riksdagsvalet än Sverigedemokraterna. Om riksdagsmajoriteten genom att trixa med utskottens storlek ser till att SD inte blir representerat, men genom kartellsamverkan både mellan allianspartierna och de rödgröna, lyfter in Vänsterpartister och Kristdemokrater i utskotten, förmedlar man en bild till svenska folket av att etablissemanget gärna fifflar med reglerna för att gynna sig själva.  Att göra så skulle späda på politikerförakte. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att detta skulle öka sympatierna för Sverigedemokraterna.