Maxtaxan på dagis skall vara Mona Sahlins och de rödgrönas främsta dragplåster i valrörelsens slutspurt, skriver Aftonbladet. Om man utgår från att väljarna röstar främst med plånboken, kan det möjligen stämma eftersom antalet barnfamiljer är relativt stort, men jag tror och hoppas ändå att väljarna ser mer till politikens helhet och idéerna.

Barnfamiljer har ofta en pressad ekonomi, även om lönerna är rätt höga, eftersom många har höga studieskulder som betalas under åren när barnen är små och hushållsutgifterna är stora. Därför är det viktigt att föra en politik som lättar på den ekonomiska bördan av att ha barn.

Ändå tycker jag en sänkt maxtaxa är att gå för långt eftersom subventionen blir orimligt stor. 

När mina två döttrar var små betalade vi den högsta avgiften i min dåvarande hemkommun. Det var kring 1990 och redan då låg den på ungefär 3400 kronor i månaden för två barn. Det var klart högre än riksgenomsnittet, och väl högt tyckte jag.

Idag, tjugo år senare, skulle jag fått betala 2000 kronor i månaden för två barn, en väsentlig kostnadssänkning, särskilt om man tar hänsyn till penningvärdesförsämringen de senaste tjugo åren.

Då, 1990, var det för dyrt. Idag är det snarast på gränsen till för billigt, med tanke på att en dagisplats kostar ungefär 150.000 kronor för en kommun om man räknar på lokaler, personal, mat och andra kostnader.

Dagens maxtaxa är rimlig. Att sänka den är orimligt och faktiskt ett oblygt försök till röstköp.

Uncategorized