Prenumerera på den här bloggen
1På debattplats i Dagens Nyheter publicerades tidigare i veckan ett märkligt inlägg. Det var 23 socialdemokratiska före detta ledande politiker – med tidigare statsministrarna Ingvar Carlsson och Göran Persson – som vände sig mot vad de påstod var en kampanj mot Mona Sahlin.
I sitt inlägg skrev de följande: Kampanjen mot vår partiordförande är ett stöd för den borgerliga alliansen och deras fortsatta nedrustning av välfärden i Sverige. Vi socialdemokrater har mött sådana kampanjer förr och genom gemensam kamp och sammanhållning slagit tillbaka dem.
Jag tycker själv att Mona Sahlin farit illa under sin partiledartid, inte minst nu i valrörelsen. Men den negativa bild som skapats kring Sahlin har sina rötter inom det egna Socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen.
Partiet ville inte ha Mona Sahlin som partiledare, hon valdes när alla övriga – Margot Wallström, Carin Jämtin, Pär Nuder, Wanja Lundby-Wedin – klev av som kandidater.
Nödlösningen Sahlin blev inte ens accepterad av de egna när hon ensam var kvar som kandidat. Vem minns inte hur hon tvingades till en förnedringsresa till Skåne för att möta fackliga LO-företrädare som öppet ifrågasatt hennes kandidatur och politik. Sedan fortsatte nålstingspolitiken, inte minst när hon försökte få ihop ett trovärdigt regeringsalternativ med enbart Miljöpartiet men utan Vänsterpartiet. Denna strategi, som kunde burit långt, tvingades hon efter intern kritik att överge och ta in Lars Ohly och Vänsterpartiet i en rödgrön koalition. Därmed blev de rödgröna mindre attraktiva för marginalväljarna i mitten.
Mona Sahlin har en svår tid kvar fram till valet, och oddsen för att vinna regeringsmakten ser inte bra ut. Men det beror inte på någon kampanj utan på bristen på intern uppslutning bakom henne och hennes politik.
Kultur- och politiknörd med liberala böjelser. 
Chefredaktör, politisk krönikör, kulturskribent.
36-årig politisk redaktör på Norra Skåne. Bosatt i Finja tillsammans med Karolin och barnen Henning och Hilma. Kan nog benämnas som en political junkie med stort sportintresse.
Politisk redaktör Skånska Dagbladet. 50-talist. Uppvuxen i Sveriges Sheffíeld (ja, fundera på vilken stad det kan vara). Försöker vara mer av politisk tänkare än tyckare och vill därför att kritik skall kombineras med konstruktiva förslag till lösningar.
Chefredaktör och ansvarig utgivare:
Det är möjligt att Centertidningarna inte driver någon direkt kampanj mot Mona Sahlin men tittar man på de politiska ledarsidorna det senaste halva året är tendensen tydlig: Ett stort fokus på Mona Sahlins person och väldigt lite på socialdemokraternas politik för inte att tala om de tjugotal rödgröna överenskommelser som nu finns.
Jag är övertygad om att en manlig partiledare och statsministerkandidat inte hade behandlats på samma sätt som Mona Sahlin av borgerliga medier. Att Sahlin ”bara” är en nödlösning för att andra potentiella kandidater inte villa ställa upp är faktiskt en central del av kampanjen mot henne. Respekter att hon är vald av S-kongressen som partiledare. Att andra tackar nej kan inte diskvalificera Sahlin.
Jag är också övertygad om att det bakom mycket av det som skrivs om Sahlin kommer från olika borgerliga spinndoctors som i andra hand påverkar stora delar av journalistkåren. Har någon överhuvudtagit på ledarplats lyft fram att det just är Mona Sahlins ledarskap som gör det möjligt att S-V-Mp kan hitta varandra politikst och hota Allinsen. Göran Perssons maktfullkomliga ledarstil hade inte funkat i denna situation. Det vittnar om stor politisk erfarenhet, framsyn, ödmjukhet och samarbetsförmåga hos Sahlin. Men det är klart – det är lättre att gå efter personen än bollen – men så ger det ofta rött kort. Hoppas det blir fallet 19 september