Fallet med tre undersköterskor på ett äldreboende i Kumla, som kränkt intagna åldringar väcker befogad upprördhet. Den förnedrande behandlingen hade pågått under flera år utan att något hänt. Bland arbetskamrater fanns en rädsla att berätta för chefer i kommunen om både vad de sett och vad de misstänkte. När väl uppgifterna kom till ansvariga chefers kännedom agerade de resolut och sparkade de tre anställda på vårdboendet.
Handlingskraften när ledningen i Kumla agerade riskerar dock att dölja vad som kan vara problemet, en insikt om att faktiskt inte alla som jobbar inom vården har det engagemang och den empati som behövs för att hantera svårt dementa människor.
Det är svårt att rekrytera personal inom vården, inte minst till de jobb som finns lägst i rangskalan där anställningsvillkoren är dåliga. Det gör att det finns risk för att fel personer anställs, de som har svårt att få andra jobb, inte de som känner starkt för den vårdande uppgiften.
Det helt övervägande flertalet inom vården är givetvis människor som är hängivna sin vårdande uppgift. Men det kan finnas anledning att inte ha en idylliserande bild av personalen i vårdyrken lika lite som av anställda i andra yrken. I korgen kan det alltid finnas några ruttna äpplen.
Mycket handlar sedan om ledningskulturen. Det får aldrig uppstå ett klimat där människor anställda inom vården är rädda för att anmäla. Ytterst är det ett chefsansvar att skapa ett sådant arbetsklimat att alla anställda oavsett var de finns i en organisation skall våga slå larm om missförhållanden.