Läser ett TT-telegram om långa titlar i arbetslivet som är ämnade att öka personens och yrkets status. Det får mig att tänka på en blandad kompott av saker.
Min egen (om är korta) tid som värnpliktig på P10 i Strängnäs. Ryckte in som stridsvagnstransportgruppchef. Statushöjande eller ej så var det en attans lång titel i alla fall.
Direktör. Jo mycket blir direktör nuförtiden. Den gamla bilden av en äldre lite fetlagd herre med cigarr och hatt känns verkligen svunnen. I Västerås där jag en gång i tiden bodde befolkades stadshuset av ett knippe direktörer och nu för tiden verkar de bara ha blivit fler. Direktör hit och direktör dit. Chef räcker liksom inte till längre, utan ”finare” ska det vara. Som en liten kuriosa kan tilläggas att äldre vita män som inte fungerat som just chefer för sina respektive fögderier ute i verksamheten hade en tendens att få en finare titel, lite bättre betalt men mindre ansvar som ett sätt att lösa problemen med deras icke-fungerande chefsskap. Säkert inget unikt för Västerås men likafullt märkligt.
Kultur- och politiknörd med liberala böjelser.
Chefredaktör, politisk krönikör, kulturskribent.
Politisk redaktör Skånska Dagbladet. 50-talist. Uppvuxen i Sveriges Sheffíeld (ja, fundera på vilken stad det kan vara). Försöker vara mer av politisk tänkare än tyckare och vill därför att kritik skall kombineras med konstruktiva förslag till lösningar.
Politisk redaktör Norra Skåne. Sydhallänning, landsbygdsbo och storstadsbo. Gröna fingrar, både vad gäller tangentbord och planteringsbord. Tycker och tänker efter erfarenheter och fortsätter därför skaffa mig just olika erfarenheter.
Chefredaktör och ansvarig utgivare: