Den som tog del av söndagens högmässa i Oslo domkyrka kunde notera att biskop Ole Christian Kvarme i sin inledning citerade några rader ur en dikt av Nordahl Grieg. Det var ingen slump och det var inte vilken dikt som helst.

Nordahl Grieg (1902-43) var journalist och författare och sedermera norsk motståndsman. Ursprungligen marxist utvecklades han efter den tyska ockupationen av Norge till en glödande patriot och engagerade sig i motståndsrörelsen.

Efter att tyskarna invaderat Norge den 9 april 1940 fanns en dryg månad senare fortfarande en motståndsficka kvar i Nord-Norge. Där befann sig Nordahl Grieg och från den enda kvarvarande fria radiostationen läste han på nationaldagen upp den dikt som därefter blivit var norrmans egendom. Grieg själv flydde därefter till England och omkom 1943 som medföljande i ett nedskjutet brittiskt bombplan över Berlin. Han är sedan dess norsk folkhjälte.

Hans berömda dikt heter egentligen ”Den 17. Mai 1940″ men brukar oftas betitlas efter de inledande orden ”I dag står flaggstangen naken…”. Den lyder så här i sin helhet:

”I dag står flaggstangen naken blant Eidsvolls grönnende traer.

Men nettopp i denne timen vet vi hva frihet er.

det stiger en sang over landet, sirende i sitt språk,

skjönt hvisket med lukkede leber under de fremmedes åk.

Det födtes i oss en visshet: Frihet og liv er ett,

så enkelt, så uunnvaerig som menneskets åndedrett.

Vi fölte da trelldommen truet at lungene gispet i nöd

som i en sunken u-båt… Vi vil ikke dö en slik död!

Verre en brennende byer er den krig som ingen kan se,

som legger et giftigt slimslör på bjerker og jord og sne.

Med angiverangst og terror besmittet de våre hjem.

Vi hadde andre drömmer, og kan ikke glemme dem.

Langsont ble landet vårt eget med gröde av hav og jord,

og slitet skapte en ömhet, en svakhet for liv som gror.

Vi fulgte ikke med tiden, vi bygde på fred, som i tross,

og de hvis dåd er ruiner har grunn til a håne oss.

Nå slåss vi for rett till å puste. Vi vet det må demre en dag

da nordmenn forenes i samme befriede åndedrag.

Vi skiltes fra våre sydpå, fra bleke utslitte menn.

Til dere er gitt et löfte, att vi skal komme igjen.

Her skal vi minnes de döde som ga sitt liv for vår fred,

soldaten i blod på sneen, sjömannen som gikk ned.

Vi er så få her i landet, hver fallen er bror og venn.

Vi har de döde med oss den dag vi kommer igjen.”

Redan nästa år kommer partiledaruppsättningen under Almedalsveckan att ha förnyats. Maud Olofsson går i höst och ersätts, mest troligt av Annie Johansson.

Men nästa gång svenska folket går till val kommer ännu fler personskiften att ha skett på partiledarposterna. Här är min alldeles egen gissning om vad som händer till valet 2014.

Kristdemokraterna – fortsatt dåliga opinionssiffror gör att Göran Hägglund tvingas gå. Den troligaste efterträdaren är partisekreteraren Acko Ankarberg-Johansson, med Maria Larsson som andrahandsfavorit.

Vänsterpartiet – Lars Ohly kommer att avgå och ersättas av Jonas Sjöstedt. Möjligen blir det strid om efterträdare eller en lösning med två personer i toppen, i sistnämnda fall blir det en språkrörslösning med Jonas Sjöstedt och Josefin Brink.

Socialdemokraterna – det naturliga är att Håkan Juholt får leda partiet i ett val, men om opinionsstödet sviktar betänkligt eller Juholt hamnar i något slags skandal så tror jag Pär Nuder väntar i kulissen för att ta över och leda partiet i valet 2014.

Folkpartiet – Jan Björklund är nog den som sitter  allra säkrast av alla partiledarna. Det finns nästan ingen opinion i partiet för att byta ut honom trots att partiets socialliberala falang måste känna sig husvill.

Sverigedemokraterna – Jimmy Åkesson får troligen chansen att leda partiet i ett val till. SD har sett till att skapa ordning i leden och drabbas inte av inre sönderfall som en gång Ny demokrati.

Miljöpartiet de gröna – Gustav Fridolin och Åsa Romson sitter säkert på sina språkrörsstolar.

Moderaterna – jag upprepar vad jag skrivit i tidningen tidigare – det är inte otänkbart att Fredrik Reinfeldt tackar för sig och lämnar till Anders Borg. Då skriver Reinfeldt in sig som en champion som aldrig besegrades i den politiska historien och Moderaterna får behålla Anders Borg i ledningen för partiet, där han fungerar minst lika bra som Fredrik Reinfeldt som politiskt draglokomotiv.