Ett tiotal namn lyfts fram i diskussionen kring vem som skall bli näste socialdemokratiske partiledare. Ingen kan i nuläget med någon större trovärdighet peka ut vem det blir, av det enkla skälet att det råder något av hela havet stormar inom det socialdemokratiska partiet. Dessutom verkar ett antal av de utpekade personernas nej så klart och entydigt att det är svårt se att de skall byta uppfattning, eller att de mörkar vad de egentligen vill. Dock med brasklappen att Göran Persson en gång i tiden envetet sa nej för att i slutänden säga ja.

Redan nu vill jag ändå peka i en riktning som jag inte ser som osannolik. I dag ser jag två namn som bryter av mot andra möjliga personer beroende på att de inte innebär en föryngring utan står för ålder och erfarenhet, dessutom med ett gott facit av insatser i politiken. De två som figurerat i dag är förre vice statsministern Lars Engqvist samt förre utrikesministern Jan Eliasson.

Jag är inte alls särskilt övertygad om att det blir någon av dessa just dessa två, däremot skulle det förvåna mig om inte diskussionen kommer upp om att inte leta efter föryngring eller bland kandidater i den redan omfattande medelålders skaran i politiken, utan om någon som är en seniorpolitiker med lång och kvalificerande politisk erfarenhet. Mitt i dagsläget hetaste tips är därför att näste S-ledare mycket väl kan bli en man som är 60-plus, några kvinnor i den generationen tror jag däremot inte blir aktuella.

Med någon slags skräckblandad fascination försökte jag i helgen ta reda på hur diskussionen går inom socialdemokratin. Det går att göra genom att läsa socialdemokratiska bloggares inlägg och vad som skrivs i kommentarfälten: http://www.s-bloggar.se/

Där fanns förstås bekymrade röster och skilda analyser. Men framförallt slogs jag av den formliga avgrund av konflikter som öppnade sig där företrädare för olika åsikter och tillhörighet till falanger – de som partieliten ständigt förnekar finns – tog heder och ära av varandra.

Ett tema är konspirationsteorier, hur bland annat Mikael Damberg påstått ha twittrat med Expressens nyhetsjägare Niklas Svensson och att deltagare från det sluna vu-mötet sms;:ade till journalister, alltför att fullfölja den sista dolkstöten mot Håkan Juholt. En åerkommande sådan teori är att motsättningarna har sin grund i striderna inom SSU i början på 1990-talet, där de drivande krafterna som ville ha  bort Juholt sägs ingå i kretsen Niklas Nordström, Mikael Damberg, Ardalan Shekarabi, alla fd SSU-ordföranden. Hypotesen är att Juholt och hans förtrogna stod i vägen för den grupperingens maktambitioner.

Att konspirationstänkandet hamnat i god jord syns i bloggdiskussionen, flera för den vidare eller kommer med andra varianter. När Jan Andersson, förre EU-parlamentarikern för S, invänder blir ett av svaren: ”Du skall bara hålla käften”.

Ett bottennapp? Nej, det finns de som gyttjebrottar sig ännu djupare och hävdar att en av de utpekade i 90-talistledningen för SSU gjort sig skyldig till fylleskandaler, sextrakasserier och köpt sexuella tjänster.

Att i det stämningsklkimatet hitta någon ledare som kan samla partiet och skapa enighet, verkar närmast vara en omöjlig uppgift. Vem vill överhuvudtaget frivilligt ta på sig den otacksamma uppgiften när Socialdemokratin så uppenbart är fylld av strider där många inte längre skiljer på sak och person. Fortsätter det så här ruttnar rörelsen inifrån, då kanske det är lika bra att partiets vänster- och högerfalang skiljer sig åt genom att dela upp partiet i två.

När jag skriver det här pågår det starkt uppmärksammade mötet med Socialdemokraternas verkställande utskott. Journalister vittrar blod, att Håkan Juholt får klart besked om att han numera saknar tillräckligt stöd i partiet för att sitta kvar. Själv har jag ingen riktigt klar bild av stämningsläget inom S men har svårt tro att Juholt leder partiet i nästa val, men kanske sitter han kvar en tid till innan dåliga opinionssiffror fäller honom.

Valet av Juholt, som inte blev så lyckat, visar hur viktigt en valberednings arbete är. Det fanns egentligen en majoritet emot honom, men den var splittrad på två kandidater, Mikael Damberg och Thomas Östros. Eftersom de inte kunde eller fick tid att ena sig nästan kuppades Håkan Juholts namn igenom. Han hade alltså inget starkt mandat vare sig från partidistrikten eller i valberedningen. Att försöka bli en stark ledare för ett parti där man från början är så omstridd är förstås ytterst svårt.

Om Håkan Juholt går pekar många på Mikael Damberg som nästa ledare. Jag är inte så säker på att han blir framgångsrik.

Det allra intressantaste namnet, som aldrig fick genomslag i diskussionen om ny S-ledare, fördes fram av Jan Larsson, fd statssekreterare och Göran Perssons närmaste man. Han förordade det han kallade för en av partiets ”balansspelare”, Dan Eliasson, som varit statssekreterare i justitiedepartementet, chef för Migrationsverket och numera chef för Försäkringskassan. Nu tror jag knappast att det blir han, och det skall nog de borgerliga partierna vara tacksamma för eftersom han nog är den mest lysande kandidat som S kan få fram idag.
 

Förre S-ledaren och statsministern Göran Persson uttalar sig om svenskt deltagande i den planerade europakten. Han är positiv. Hans åsikter och uttalanden möts med intresse och respekt. Även i andra frågor. I brist på klara besked från den nuvarande S-ledningen har Persson tagit plats i det tomrum som skapats. Han verkar trivas.

Annat var det efter valet 2006. Efter förlusten kastade Göran Persson i handduken på valnatten. Ingen sörjde. Mona Sahlin tog över och allt som luktade Persson vädrades ut. Ingen ledande socialdemokrat refererade till den man som lett partiet i tio års tid och styrt landet.

Persson åkte hem till gården. Skötte skog och kreatur och blev konsult.

Men efter Sahlins valfiasko och Håkan Juholts olycksaliga start som ny ledare har Göran Perssons stjärna åter stigit upp på himlen. Fler och fler erinrar sig hans naturliga och avspända sätt att umgås med media, hans sanering av landets finanser efter krisen i början på 90-talet, hans pondus och förmåga att hantera alla fraktionsstrider inom partiet.

Det är väl inte precis så att han är på väg tillbaka. Men omvärdering är på gång. När historien en gång ska skrivas kommer nog Göran Persson att framstå som en ganska kompetent partiledare och regeringschef.

I jämförelse.