Oavsett vad man har för uppfattning om monarki eller republik är det glädjande att kronprinsessan Victoria och prins Daniel fått en dotter.

Spekulationerna rasar för fullt om vad den nyfödda skall heta, enligt ett spelbolag blir det Desiree, Kristina, Märta eller Ingrid. Jag tror de hugger i sten.

På samma sätt som monarkin är en institution som grundas på tradition så brukar också namngivningen vara det. Därför tror jag att namnet kommer att vara något av de namn som Kronprinsessans farfars mor, kronprinsessan Margareta från Storbritannien hade, vars fullständiga förnamn var: Margaret Victoria Augusta Charlotte Norah. Senare försvenskades förnamnet till Margareta. Så just detta, Margareta, tror jag är det hetaste tipset även om Augusta, Charlotte och Norah också skulle fungera fint som prinsessnamn.

I fjol jublades det, Schweiz var nästan bara en namnunderskrift från att köpa svenska JAS Gripen plan. Detta efter flera svåra bakslag i andra länder när flygtillverkaren Saab med stark uppbackning från regeringen försökt kränga planen ute i världen.

Desto större är besvikelsen när det i dag uppges att en hemlig schweizisk militärrapport ger underbetyg åt Gripen i förhållande till sina två konkurrerande flygplan, bland annat franska Rafaele.

Fortfarande har inte hoppet försvunnit för Saab att ta hem affären, kanske har schwizarna läckt rapporten för att kunna pressa priset.

Ändå ligger misstanken nära att Gripen kan falla på att den är en alltför egensinnig konstruktion som visserligen är tekniskt ytterst avancerad men lite för mycket av ett experimentbygge.

Svensk vapenindustri har även förr försökt gå sina rätt egna vägar. Mest känt är stridsvagn S som inte liknade någon annan stridsvagnstyp genom att den inte hade något rörligt kanontorn. Men i gengäld hade den nackdelen att den måste stå stilla för att kunna skjuta vilket gynnade en fiendes rörliga stridsvagnar. Ibland kan gamla beprövade tekniska lösningar  vara att föredra framför de mer avancerade lösningar som svensk vapenindustri haft en förkärlek att satsa på.

En ny studie visar på en alarmerande ökning av antalet äldre som är dementa. Tidigare kalkyler har räknat med ungefär 250.000 åldersdementa kring år 2050. Nya siffror tyder på att det istället blir 100.000 fler, vilket får stora konsekvenser,  inte bara för de som drabbas och deras anhöriga  utan också för samhällets äldreomsorg. Eftersom en plats på ett demensboende kostar cirka 520.000 kronor per år blir det 52 miljarder mer i kostnader om året.

Den nya  studien visar bland annat också ett samband med antalet kranskärlsoperationer. Dessa gör att vi lever längre och därmed med stigande ålder löper större risk att utveckla demens.

Kärnfrågan – principiellt och moraliskt – är om vi via sjukvården skall eftersträva att människan skall kunna leva allt längre. Det är förstås lätt att ställa frågan så länge som man inte uppfattar att den direkt och på kort sikt rör en själv. Men samtidigt vet vi också att sjukvårdens resurser är begränsade, vi kan inte satsa på allt. Är det därför värt att vi till varje pris skall kunna höja vår sammanlagda livslängd? Kanske är svaret att det är bättre med färre år men år präglade av livskvalitet än fler men där demenssjukdomar gör att livet förlorat mycket av sin mening.

Det finns ett slag av journalistik som jag hjärtligt avskyr, jag kan inte kalla det för annat än ”dumjournalistik.” Det är journalistik som rycker loss fakta ur sitt sammanhang och därför inte gör läsaren mer kunnig utan fördummar.

Den senaste tiden har jag noterat två exempel.

Det ena var ett inslag från Radions Ekoredaktion. Fallet gällde en kvinna som var 19 år och nu insjuknat i cancer. I ett långt inslag pressades socialförsäkringsminister Ulf Kristersson med olika varianter på frågan varför inte den unga kvinnan fick ersättning från sjukförsäkringen. Svaret var helt självklart, hon hade inte arbetat och haft inkomster som var sjukpenninggrundande, inte märkligare än att vi inte kan få ut ersättning från hemförsäkring om vi inte har någon eller från bilförsäkringen om vi kör oförsäkrat.

Flickans situation var givetvis tragisk, ung och cancersjuk. Men eftersom alla människor i vårt land garanteras ekonomisk trygghet så får även hon det, men då är det via kommunernas socialtjänst och inte via sjukförsäkringen.

Sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkringen är som framgår av beteckningen försäkringar, och därmed i princip system dit man betalar in avgifter kopplade till en anställning  - själv eller via arbetsgivaren – och sedan får ut ersättning när man blir sjuk eller arbetslös. Case closed.

Ett annat exempel på ”dumjournalistik” är det möte för regeringschefer från Norden, de baltiska länderna och Storbritannien där statsminister Fredrik Reinfeldt står värd. Detta möte som ingår i en serie möten där värdskapet alternerar tillkom häromåret och hade sitt första möte i London. Nu står alltså Sverige värd. Det förs informella samtal mellan såväl regeringscheferna som speciellt inbjudna gäster med kompetens på de områden som skall diskuteras bland annat kvinnligt företagande och de demografiska utmaningarna när människor blir äldre.

Aftonbladet koncenterar sig däremot på något helt annat, kostnaden för mötet. Den uppgår till 3 miljoner kronor. Av denna faktiskt ytterst blygsamma summa för att ordna ett möte med regeringschefer och andra personer från uppemot tio länder lyckas tidningen få ihop en artikel vars uppenbara syfte är att skapa bilden av något slags slösaktighet, vilket det givetvis inte är. Men ryckt ur sitt sammanhang lämnas läsarna i sticket när tidningens skriver ut summan med röd stil i rubriken.

Jag vet inte riktigt vad som får Ekoredaktionen och Aftonbladet att göra en nyhet av något som borde förkastats redan på idéstadiet. Antingen är de väl själva helt enkelt lite dumma i huvudet, det kan ju vara en grund för ”dumjournalistik.” att man själv saknar förmåga till analys. Den andra förklaringen är att det saknas kompetenta chefer med beslutsauktoritet som kan göra ett relevant urval av nyhetsuppslag och kasta dåliga idéer i papperskorgen.

Fredrik Reinfeldt har fått en del kritik för sitt förslag att vi ska jobba upp till 75 års ålder för att få pensionssystemet att gå ihop ekonomiskt i framtiden.

På frågan om sina egna planer har han svarat att han tänker jobba länge så länge han orkar och är efterfrågad. Dock tänker han inte sitta som statsminister till 75 års ålder.

Men det finns föregångare som hängt med rätt så länge.

Tage Erlander var Sveriges statsminister i sammanlagt 23 år och när han till sist avgick 1969 hade han uppnått 68 års ålder. Och gamle kombattanten och regeringskollegan från koalitionsåren på 50-talet Gunnar Hedlund satt kvar som partiledare för Centern fram till 71 års ålder. Det var krutgubbar, det.

Men än värre var förstås den finske presidenten Urho Kekkonen, som satt på ämbetet i 25 år och var 81 år gammal när han till sist avgick.

Och se de gamla Bernadottarna, förstås. Inte tal om pension där inte.