Instängd på ett hotell i utkanten av Köpenhamn sitter blivande danske statsministern Helle Thorning Schmidt och förhandlar med Socialistiskt folkeparti och Radikale Venstre om regeringsprogram och regeringsbildning. Den som väntar sig någon skarp politisk kursändring kommer att bli besviken. Snarare kommer vi att i huvuddragen få se en fortsättning av den borgerliga regeringens politik.

Helle Thorning Schmidt är en förnyare Socialdemokraternas politik. I går läckte trovärdiga utgifter ut via den danska tidningen Börsen om att en politisk bomb kan brisera när den nya regeringen presenterar sin politik. Trovärdiga källor hävdar att regeringen tänker rivstarta med att sänka inkomstskatten. Låt mig gissa att inspirationen hämtats från Alliansregeringen i Sverige och det framgångsrika genomförandet av jobbskatteavdraget.

Valrörelsen i Danmark har precis hunnit halvvägs med nio dagar kvar. Knappt tre veckor har de danska partierna på sig att bedriva kampanj och locka väljarna att rösta.

Den korta kampanjtiden beror på att grundlagen i Danmark ger statsministern exklusiv rätt att utlysa val till den tidpunkt han eller hon finner lämplig, dock inom mandatperioden gräns på fyra år, densamma som i Sverige. Men hos oss ligger ju valdagen alltid fast, den andra söndagen i september månad vart fjärde år.

Det danska systemet kan sägas ha en nackdel i att det i någon mån gynnar sittande regering. Men det har å andra sidan en stor fördel, som inte ska förringas. Det blir korta valkampanjer.

Det innebär att danskarna slipper de odändligt utdragna valrörelser som vi numera plågas av i Sverige. I princip startar valrörelsen hos oss ungefär ett år före valdagen. Då ökar medias valbevakning och då gör partierna ingenting av vikt utan att snegla på det kommande valet. Viktiga politiska beslut kan enkom av det skälet komma att skjutas upp eller bli urvattnade. Ingen vill stöta sig med väljarkåren.

Nej, det danska systemet är uppfriskande i sin plötsliga urladdning och maximering av propagandaresurser under en koncentrerad period. Valrörelsen blir en kort fest för politiken, som ingen väljare kan undgå. Det blir många och rappa debatter och ledande politiker får visa upp sin förmåga att raskt komma till skott och snabbt förklara sina visioner inför väljarna.

Något för Sverige att ta efter, faktiskt. Annars är risken att vi snart hamnar i det amerikanska valträsket, där presidentvalkampanjen i princip pågår oavbrutet de två sista åren av varje mandatperiod.

Under den ekonomiska krisen i början av 1990-talet var jag på ett möte med en av de stora bankernas chefsekonomer.  Han skulle tala om krisen och började med en betraktelse om hur man skulle få ögonen på den. Han sa ungefär som så att går man omkring på stan – han menade i detta fall Stockholm – så märker man den knappast. Folk rör sig ute på gatorna och springer ut och in i affärer eller sitter och äter på restaurangerna ungefär som vanligt. En kris är inte särskilt dramatisk, speciellt inte i början.

Men, sa han, höj istället blicken lite uppåt på husfasaderna. Då märker man hur kontorslokaler gapar tomma eller hur mäklare satt upp skyltar om lokaler som är lediga till uthyrning.

Fastighetmarknaden är en bra temperaturmätare.

Under fyra dagar har jag varit i Danmark. Det såg väl ut ungefär som vanligt. Men där märkte jag fenomenet med de tomma lokalerna, när jag riktade blicken upp några våningar längs husfasaderna såg jag skyltarna om lediga lokaler i en påfallande stor omfattning. Men även på gatuplanet kunde den växande danska krisen märkas, som hos skohandlaren i Ålborg som reade ut sortimentet och skrivit på skyltfönstret, att nu ger jag upp, finanskrisen har knäckt mig.

Men kanske ännu tydligare blev det när vi gjorde en biltur längs Limfjorden och passerade några populära fritidshusområden. Det var nästan gödslat med till-salu-skyltar, något som tyder på att människor förköpt sig på fritidshus och nu tvingas paniksälja.

Möjligen såg jag också ett annat tecken på krisen, påfallande många havererade gamla bilar fanns på vägrenerna, som om ägarna övergett dem och inte ens tänkte ombesörja någon bärgning.

Danmark är ännu inte någon krisekonomi som många länder i Sydeuropa. Men om det inte vänder snart får nog landet upprepa övningen från 1980-talet, det som den gången döptes till kartoffelkuren.