I dagens Expressen kan man läsa en ledare som föraktfullt talar om statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg som ”Brysselturisterna” för att Sverige inte är med i euron och kan vara med om att fullt ut ta ansvar för hur eurokrisen löses. http://www.expressen.se/ledare/1.2600991/brysselturisterna.

Svenska folket är nog väldigt nöjt med att de kan vara där som turister och inte behöver ta samma ansvar för slutnotan för att rädda euron som de länder som är medlemmar i valutaunionen. Expressens euroentusiasm har för länge sedan passerat det religiösas gräns.

Ditt svar skall vara ja, ja eller ne,j nej, heter det i Bibeln. Men det tillhör sällsyntheterna i politikens värld att få sådana entydiga svar på tidens frågor.

Desto mer uppseendeväckande när Socialdemokraternas ekonomiske talesperson Tommy Waidelich på frågan om han tror att euron kommer att  införas i Sverige svarar: ”Nej. Aldrig. Inte i min livstid.”

Det kan man kalla ett blankt nej utan minsta reservation. Och med tanke på att Waidelich inte är äldre än 47 år så är räckvidden på svaret rätt avsevärd. Ja, så lång att hans parti möjligen kan få problem med det vad det lider.

För faktum är ju att Socialdemokraterna som parti är för en svensk anslutning till euro-zonen och gick till val på den linjen i den folkomröstning, där svenska folket visade sig klokare än det politiska etablissemanget och svarade ett tydligt nej. Veterligen har den partilinjen inte omprövats.

Men Waidelich har tolkat den senaste tidens kriser inom eurozonen på sitt eget sätt och uttalar ett kategoriskt nej, kort och kärnfullt.

Det ska ha ha en eloge för.

Fortsätter han på den linjen kan han bli som gamle Centerledaren Gunnar Hedlund, som när han grillades av de tre O-na – Olivecrona, Ortmark och Orup – i teves partiledarutfrågningar svarade så korthugget på deras frågor att de tvingades ta fram reservmanus för att fylla ut programtiden på slutet.

Näpp, sa Hedlund.

Mycket av debatten kring den ekonomiska krisen handlar om eurons vara eller inte vara. En del menar att eurozonens länder på något sätt – troligen genom stödköp och inrättande av en euroobligation, kommer att hitta en lösning på krisen. Andra förutspår en kollaps för euron, antingen att de nationella valutorna återupprättas eller att några krisekonomier tvingas lämna eurozonen.

Den ena gissningen är lika god som den andra eftersom vi rör oss på högst osäker mark där man bara kan spekulera om vad som händer.

Själv lutar jag alltmer åt att eurosamarbetet bryter ihop i någon form. Eftersom en räddning kräver inrättandet av en eurobligation, där i praktiken ekonomiskt välskötta länder får subventionera de högst skuldsatta länderna, så tror jag jag att något slag av sammanbrott sker.

Tysklands regering med Angela Merkel är pressad av dåliga opinionssiffror. Att säga till de egna tyska väljarna atat de måste avstå pengar för att hjälpa krisekonomierna i eurozonen tror jag är lika med politiskt självmord. Inte minst är det så efter att Tyskland tog på sig en mycket stor börda när det gällde att lyfta det fattiga Östtysklands befolkning  – nästan 17 miljoner invånare ur fattigdom – när Tyskland återförenades. Så jag tror att eurons öde kommer att beseglas i Berlin utifrån interna tyska hänsyn kopplade till nästa förbundsdagsval.

Regeringen vann för en stund sedan omröstningen i det grekiska parlamentet som innebär att man accepterar EU och IMF:s krav på hårda åtstramningar och utförsäljningar av statlig egendom. Därmed får Grekland ytterligare lån, lån för att klara räntorna på den redan extremt höga statsskulden.

Normalt strider det mot sunt förnuft att bevilja nya lån till den som redan inte klarar av att betala sina lån. Men det både den grekiska regeringen och EU:s ledare nu hoppas på är att vinna tid så att det blir en vändning till det bättre vad gäller de grekiska statsfinanserna och att euron därmed kan räddas.

Kommer det att gå? Det verkar osannolikt, inte minst med tanke på de omfattande demonstrationerna den senaste tiden mot regeringen och mot att leva upp till EU:s och IMF:s krav.

Grekland är sårbart eftersom man inte har någon stor exportindustri som kan lyfta landets ekonomi. Landet är starkt beroende av turismen. Men den politiska osäkerheten skrämmer bort turisterna. Dessutom gör euromedlemskapet att landet har svårt att hävda sig i konkurrensen om turister eftersom prisnivåerna inte skiljer sig nämnvärt mot andra turistländer.

En gissning är därför att krispaketet inte räcker, att Grekland till sist tvingas överge euron, återinföra en egen valuta som hamnar på en låg kurs och därmed gör landet till ett lågprisparadis för turister och ger stora turistinkomster.

De har det inte lätt, EU-kommissionärerna och besökande regeringschefer till EU-parlamentet. Jag gissar att de går dit på darrande ben varje gång, eftersom att de vet att de riskerar att möta attacker från Nigel Farage, EU-parlamentariker från UK Indpendence party i Storbritannien, tidigare aktiv  torypolitiker.

Nigel Farage är en lysande debattör och häcklare, som gör fullständigt mos av de han hamnar i debatt med, genom sina skarpa repliker, elaka karaktäristiker, dessutom framfört spontant helt utan manus.

På Youtube finns en rad klipp, exempelvis när han sågade den nye EU-ordföranden Herman Rompuy med orden;

‘Who are you? I’d never heard of you. Nobody in Europe had ever heard of you.’”

och fullföljde karaktärsmordet med att säga:

”I can speak on behalf of the majority of British people in saying that we don’t know you, we don’t want you, and the sooner you are put out to grass, the better.”

På liknande briljanta sätt har han sågat Gordon Brown när denne besökte EU-parlamentet i Strasbourg, EU-kommissionens ordförande Barroso, utrikeskommissionären Catherine Ashton med flera.

Hans åsikter – han är väldigt mycket nationalist och konservativ EU-kritiker – går det att ha många invändningar mot. Men att lyssna på hans talekonst är ett stort nöje, i alla fall när man inte själv är drabbad av den.

Lyssna och se själv:

EU-parlamentet ställde sig igår bakom EU-kommissionens förslag om att utöka EU:s budget med hela 5,9 procent mer än i år. Det sker i ett läge när flera medlemsländer är inne i en djup statsfinansiell kris och tvingas till stora uppsägningar av statsanställda, exempelvis Storbritannien vars regering igår la fram ett förslag om att göra sig av med 490.000 statsanställda.  Många frågar redan idag över nyttan med de höga EU-avgifterna. Att lägga fram en budget med kraftigt ökade kostnader riskerar att allvarligt försvaga EU:s legitimitet inför medborgarna.