På flera håll i landet har man infört eller är på väg att införa kontantfria betalningssystem i kollektivtrafiken. Skälet är rånrisken.

I dagarna tänker riksdagen beslut om sluten kontanthantering i handeln. Skälet är även där rånrisken.

Det hävdas ibland att brottsligheten inte ökar utan att det är medierna som skapar en bild av ökande brottslighet och gör människor otrygga. Alla som har lite livserfarenhet och tidsperspektiv vet att det är lögn och förbannad dikt.

Jag arbetade under min studietid på några bensinstationer i Eskilstuna och Strängnäs. Bägge hade hög omsättning och låg isolerat i förhållande till omgivande bebyggelse, alltså utan att någon kunde se om vi som jobbade där utsattes för rån. Under de fyra år jag jobbade, nästan alla helger, inträffade inte ett enda rån eller rånförsök, bara ett inbrott nattetid. Ändå kunde det finnas dagskassor som mest uppemot 20.000 kronor, det blir ungefär 100.000 kronor i dagens penningvärde.

I dag måste varenda liten butik räkna med en hög rånrisk, särskilt i lite större städer. 

Jag förstår att kraven på sluten kontanthantering ökar. Men vi skall inte hymla om annat än att vi befinner oss på ett sluttande plan.

Några företrädare för småföretagen skriver att butiker nu tvingas investera ungefär 4,5 miljarder för de nya apparaterna för sluten kontanthantering, vilket motsvarar nästan en fjärdedel av hela polisväsendets årsbudget i landet. Det känns som om vi bor i landet Absurdistan.

Deras slutsats i debattinlägget är helt rätt, det blir småföretagarna som straffas, inte butiksrånarna.  

Om vi håller på att få ett land där inte bussar och butiker längre kan hantera kontater på grund av rånrisken. Vad blir då nästa steg, att vi heller inte som privatpersoner skall våga ha några hundralappar i plånboken? För när det blir svårare att råna butiker så kommer givetvis smågangsters att vända sig någonannanstans där det går att göra snabba cash.

Nye Electroluxchefen  Keith McLoughlin sätter något slags nytt lönerekord vad gäller ett mulitnationellt företag med svensk bas. Han kan under nästa år få så mycket som 74,5 miljoner kronor i lön, bonus och pensionsavsättningar.

En som försvarat lönen är vice ordföranden i Electrolux Peggy Bruzelius. Vi måste betala så mycket för att få den bästa möjliga, säger hon i Dagens industri. Hon menar också att lönen inte i internationell jämförelse är stötande hög och att en amerikansk vd måste man locka med en sådan gigantisk lön.

Det som oroar mig mest är att personer med makt och inflytande, som styrelseledamoten Peggy Bruzelius, rimligen måste tro på vad hon säger.  Det innebär att av jordens nästan 7 miljarder invånare har denne man från USA kvaliteter som är överlägsna alla andra enligt den inskränkta världsbild som Bruzelius representerar.

En artist möjligen, eller en spetsforskare, kan vara världsunik, men knappat en högkompetent företagsledare som utbildningssystemet och arbetsmarknaden närmast producerar på löpande band idag.

Riktigt höga löner, som den nye Electroluxchefens, är dessutom närmast kontraproduktiva. För att hantera sin växande förmögenhet kommer han vara tvungen lägga ner så mycket arbete på att förvalta sitt kapital att han kommer att tappa fokus på företagets bästa.

Jag vet en skatteexpert i en näringlivsorganisation som hoppade av sitt jobb. Skälet var att han var så trött på alla dessa välavlönade börsvd:ar och börsstyrelseordföranden som blivit så giriga att de ständigt pressade honom att ge skattetekniska råd för deras privatekonomi, trots att det egentligen inte var hans jobb.

En börsvd skall ha bra betalt, så bra betalt att han inte behöver fundera så mycket på ekonomiska vardagsproblem i sin privata livsföring, utan kan koncentrera sig på jobbet. Allt därutöver gör denne vd till en sämre företagsledare och kostar företaget onödigt mycket pengar.

Den borgerliga alliansregeringen lovade redan efter valet 2006 att göra det enklare för företagare. En del har också gjorts. Men knappast tillräckligt.

En ny undersökning från Näringslivets regelnämnd visar att 73 procent av företagarna inte tycker att de upplevt några förenklingar under det senaste året. Siffran speglar en omfattande misstro mot regeringen, där givetvis näringsminister Maud Olofsson är den som har anledning att se mest allvarligt på denna misstro.

Om alliansregeringen verkligen skall kunna räkna med företagarnas stöd inför valet 2014 måste arbetet på att minska antalet regler och förenkla drivas kraftfullt. Samtidigt måste det som görs kommuniceras bättre, för om förenklingar sker utan att företagarna tycker att det märks,  då har regeringen allvarliga kommunikationsproblem.