I förra veckan presenterade EU-kommissionen sina mål för den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2014. Ett ganska luddigt dokument, som ändå ger vissa fingervisningar.

Framför allt visar det att den debatt som oftast förs i Sverige om EU:s jordbrukspolitik går helt i otakt med övriga Europa. I Sverige framställs jordbrukspolitiken som groteskt överdimensionerad och närmast obehövlig. Livsmedelsförsörjning tycks inte längre vara en grundläggande uppgift för svenska regeringar. Man kan av den svenska debatten få intrycket att EU:s jordbrukspolitik nu sjunger på sista versen och närmast kommer att upphöra efter 2014.

Men så är det inte. Jordbrukspolitiken styrs i praktiken av stora medlemsländer som Tyskland och Frankrike. Här lever man i minnet av krigsårens upplevelser och vet vad livsmedelsbrist kan innebära för ett folk. Man skulle aldrig drömma om att lämna sina bönder i sticket och lita till import som dominerande leveranskälla.

Därför kommer jordbrukspolitiken att finnas kvar också efter 2014, förmodligen på ungefär samma ekonomiska nivå som i dag. Det motsvarar för övrigt inte mer än ca 1 procent av EU-ländernas samlade offentliga utgifter.

Gårdsstödet kommer sannolikt att utjämnas, stödet i högre utsträckning att gå till aktiva jordbrukare och till miljöåtgärder av olika slag. Allt detta gynnar svenska bönder, som ligger långt framme på miljösidan.

Regeringen verkar nu också ha insett att den fortsatta EU-politiken kommer att gå andra vägar. Jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) säger att regeringen aktivt kommer att delta i de fortsatta förhandlingarna för att säkerställa rimliga villkor för det svenska jordbruket.

Det är bra. En aktiv jordbrukspolitik behövs. Inget land kan lita till andra när det gäller att föda sin befolkning.

Centerpartiet vill nu genom jordbruksminister Eskil Erlandsson inför en certifiering av landets djusskyddsinspektörer. De ska enligt förslaget ha genomgått utbildning och praktik och ha goda kunskaper om hur ett modernt lantbruk fungerar. En inspektör som missköter sitt arbete ska kunna förlora sin certifiering.

Förslaget är utmärkt. Djurskyddsinspektörer har stor enskild makt och stort inflytande över djurhållare och deras företag. De företräder staten och bedriver myndighetsutövning med ibland långtgående konsekvenser. Den svenska djurskyddslagstiftningen är en av världens strängaste och det är därför inte orimligt att de som har att övervaka den och beivra missförhållanden också har en yrkeslegitimation som kan villkoras.

Det svenska djurskyddet diskuteras just nu mest utifrån att länsstyrelserna har svårt att hinna med arbetet. Men det är ett övergående problem. Att ansvaret för djurskyddet flyttats från kommunerna till statlig länsnivå är ett steg i rätt riktning, trots övergångsproblemen. Tidigare fanns betydande problem med skiftande bedömningar i olika delar av landet och i vissa fall ”påvevälde” av enskilda inspektörer med egna tolkningar av lagen. Det bör man nu komma till rätta med. En certifiering av yrkesgruppen är ett ytterligare ett steg i rätt riktning.

Det skulle också behövas en upplysningskampanj riktad mot allmänheten om en del av bestämmelserna i djurskyddslagen. Djurskyddet tyngs i dag av många okynnesanmälningar, som tar onödig tid och kraft och går ut över det mer systematiska arbetet.

Ett exempel är att bestämmelserna i dag stadgar att när ett djur avlider så ska kadavret läggas öppet på hårdgjord mark utanför stallbyggnaden så att den statliga transporten lätt kan komma till vid bortforslingen utan smittrisker. I sådana lägen tror ibland förbipasserande att ett djur avlidit utan tillsyn och anmäler vad de sett. Trots att djurägaren bara följer gällande bestämmelser.

Det är bra att Centerpartiet och jordbruksministern nu stramar upp djurskyddsarbetet. För allas bästa, inklusive djurens.