Under förra veckan var jag tillsammans med en grupp journalister i Barcelona för att studera politiken i Katalonien, en del av Spanien med eget språk  som ser sig själv som en egen nation. I programmet ingick ett besök på den ledande dagstidningen Vanguardia. Vid mötets avslutning med tre redaktörer kom vi in på utdelningen av årets Nobelpris i litteratur. Det visade sig att de var synnerligen välorienterade om vem Tomas Tranströmer var. En av tidningens reportrar hade för bara något år sedan intervjuat Tranströmer, varför tidningen kunde teckna en mycket fyllig bakgrund till hans person när beskedet kom om att denne fått Nobelpriset. Dessutom berättade de att när tidningens journalist besökte Tranströmer kunde han redan när han ringde på dörren till Tranströmers hem höra pianomusik strömma ut ifrån lägenheten. Väl inlotsad till Tomas Tranströmer satt denne, som bekant drabbad av stroke, och spelade en melodi av en mycket känd katalansk kompositör med den enda hand som fortfarande fungerar. En stor mans hyllning till den besökande katalanske journalisten, vilket givetvis gjorde honom särskilt respekterad.

Under de kommande tjugo åren skall Stockholms slott renoveras för en halv miljard kronor. Slottet börjar vara i dåligt skick, inte minst fasaderna som tärs av tidens tand och miljöföroreningar.

Tyvärr saknar jag ett besked i samband med renoveringsplanerna, ett besked om att måla om det kungliga slottet i annan färg.

Stockholms slott cigarrbruna kulör ger hela byggnaden en dyster framtoning och gör det svårt se kontrasterna mellan olika utsmyckningar och slottets bruna färg. 1728  målades slottet ljusgult, en färg som gav denna monumentala byggnad en inte bara ljus utan också betydligt vänligare och vackrare utstrålning. När ändå så stora fasadarbeten skall göras borde även en ommålning ske.

På min väg till arbetet passerade jag två lokaler som tömts på sin inredning. Bägge har hyst gamla etablerade bokhandlare i Malmö. På radion hör jag också att skivaffärskedjan Skivlagret gjort konkurs, de klarar inte längre konkurrensen när musik kan distribueras via nätet.

Vi befinner oss verkligen i en brytningstid.

I min hemstad Eskilstuna fanns det två gamla fina bokhandelsföretag, Sandbergs och Lindahl.  Den ena lite modernare i framtoningen och mer inriktad på kontorsmaterial, den andra en gammal traditionstyngd bokhandel av klassiskt snitt, inrymd i en gammal 18o0-talsfastighet.

Framförallt Lindahls brukade jag gå in i under min skoltid, till stor del bara för att uppleva känslan. Den var proppfull från golv till tak med böcker, hade prång och olika halvplan vars golv knarrade när man gick på dem  och en alldeles speciell doft som det blir i en gammal lokal  full med böcker. Att bli bokhandlare var en av de yrkesdrömmar jag hade vid den tiden, en som jag tack och lov aldrig försökte förverkliga.

Förr var det regel att det fanns en bokhandel i även de minsta städerna och i relativt små samhällen. Under de senaste 50 åren har bokhandelsdöden svept genom landet och gör det fortfarande. Bokklubbar, varuhusens och kioskernas bokförsäljning, böcker via nätet och andra distributionsformer för böcker gör att bokhandlarna inte överlever.

Skivaffärerna har gått samma väg. Det fåtal som finns kvar kämpar en  hopplös kamp mot utvecklingen.

Det är förstås bara att acceptera utvecklingen.  Vare sig samhället eller vi konsumenter kan göra mycket för att värna dessa två branscher, bokhandlarna och skivaffärerna. De har blivit offer för teknikutvecklingen och ändrade läs- och lyssningsvanor.

Men jag tycker ändå synd om en yngre generation som aldrig får uppleva atmosfären i en gammaldags bokhandel  eller göra upptäckresan i en riktigt välsorterad skivaffär där man kunde fynda musik som man aldrig hade hört talas om.

Jag ser att regeringen utsätts för en närmast massiv press från både lokala kulturpolitiker, kulturdebattörer och kulturjournalister i riksmedierna. Beskedet är högljutt och entydigt, bygg ett nytt Operahus i Stockholm.

Visionerna förstår man är smått monumentala, det skall bli ett Operahus som i skrytsamhet mäter sig med Operahuset i Sydney eller i Köpenhamn, ett som skall bli ett resmål för operaälskare i hela världen. Fan trot, hur många som läser det här har besökt dessa två operahus utomlands?

Jag har under många år drivit något slags enmanskamp för att bilda opinion för statliga kultursatsningar i Sydsverige och Skåne. Sedan jag kom hit för tio år sedan förvånar mig det stort att det inte finns starkare politiska röster från höger till vänster som försöker bilda opinion för att staten skall ta ett tydligare kulturpolitiskt ansvar här. Den senaste kulturreformen ger visserligen ökat regionalt inflytande över statens kulturpengar, men det handlar inte om en omfördelning från Stockholm till Sydsverige.

Varje biljett på Operan i Stockholm subventioneras med omkring 1800 kronor. Eftersom det i praktiken är ett operahus för Stockholm eller möjligen Mälardalen, så innebär det att skattebetalarna i övriga Sverige bidrar till deras besök på Operan. Byggs ett nytt Operahus så kan vi räkna med att det blir ett mastodontbygge i mångmiljardklassen, vilket i praktiken tvingar fram ännu större biljettsubventioner, från övriga Sverige till operaälskare i och omkring Stockholm.

Jag tror inte regeringen kommer att stå emot trycket, mycket talar för att det blir den stora kultursatsningen som påbörjas under innevarande valperiod, i alla fall om inte politikerna i Sydsverige samlar sig, höjer sina röster och kräver att nästa stora statliga kultursatsning skall ske här.

Medan man i Stockholm diskuterar en sådan miljard- eller mångmiljardsatsning, ser vi här i Skåne hur Kulturen i Lund för att överleva tvingas höja sitt biljettpris från 70 kronor till 120 kronor, något som i värsta fall bara innebär att Kulturen snabbt gräver sin egen grav.  Medan som sagt var staten, alltså vi skattebetalare, subventionerar en Operabiljett med 1800 kronor och ungefär 800 kronor för varje biljett till Dramaten.

När skall Skåne eller sydsverige äntligen få en kulturpolitiker som vågar driva den egna landsdelens intressen?

Stora egon resulterar i stora gräl. Det kan man lugnt konstatera efter det enormt uppmärksammade bråket mellan Björn Ranelid och Peter Englund. Den förre storsäljande författare och deltagare i ”Let´s Dance”, den senare ständig sekreterare i Svenskas Akademien.

Ranelid gick inför premiären på dansprogrammet ut och tyckte att Akademien borde – liksom han själv – synas mer och dansa mer. Englund svarade syrligt på sin blogg att allt som höll Ranelid borta från skrivande var bra. Ranelid tände då riktigt snett och har nu hotat att lämna tillbaka de priser han tidigare fått av Akademien.

Kvällstidningarna har hängt på och frågan är väl om inte alltihop startat som ett marknadsförningstrick av TV 4. Lyckat i så fall. Men Peter Englunds pisksnärt som svar hade man kanske inte räknat med.

Akademien är inte som förr. Nu bloggas det från Börshuset och anslaget är inte precis högtidligt.

Och Björn Ranelid spelar som vanligt sårad oskuld. I själva verket är han nog ganska nöjd med uppmärksamheten.

I grund och botten har förstås ingenting hänt. Om en vecka är hela saken glömd. Som så ofta med personliga praktgräl i svensk debatt.

En rad kända konstnärer men även andra framträdande personer som Stockholms förra landshövding Mats Hellström och företagsledaren Jens Spendrup, krävde igår att regeringen renoverar och bygger ut Nationalmuseum, Sveriges största statliga museum för att kunna visa det bästa Sverige har av konstskatter.

I internationell jämförelse är Nationalmuseum relativt litet som ledande nationellt konstmuseum. Det finns ett klart behov av mer lokalyta för att kunna exponera all den värdefulla konst staten köpt in från olika epoker.

Men med en åsnas envishet vill jag upprepa kravet på att bygga upp museiinstitutioner utanför Stockholm.

Sverige är ett avlångt land med stora avstånd, vilket gör att de nationella museerna i huvudstaden dåligt fungerar som besöksmål för människor från de södra delarna av Sverige.

Rusta gärna upp Nationalmuseum men skapa en museifilial i Malmö, ett Nationalmuseum 2, som gör att även vi i södra Sverige har lätt att ta del av statens rika konstsamlingar.

Moderna museet har avknoppat sig på ett föredömligt sätt, men vi här i Sydsverige tänker inte lura oss av det hitkastade köttbenet och sluta gläfsa så att det hörs för makthavarna i Stockholm.

Skåne är starkt underförsörjt med statliga museer och har ingen nationalscen för teater och musik. Statens kulturpolitiska ambitioner får inte upphöra vid Stockhoms gränser.