Jag ser spekulationer om att Karl-Petter Thorwaldsson, en gång i tiden rätt framgångsrik SSU-ordförande, nu nämns som möjlig ny LO-ordförande efter Wanja Lundby-Wedin.

När gissningarna pågick om ny S-ledare snuddade jag själv ibland vid Karl-Petter Thorwaldssons namn som en person som skulle lyftas fram som en kompromisskandidat från sin anonymitet. Han har gott rykte, är modern, framtidsinriktad och verklighetsnära. Nu kanske han istället blir LO-ordförande, om ryktena stämmer, och han kan gå från positionen som ombudsman i IF Metall till att leda LO. Med honom i den positionen misstänker jag att LO blir en röst med mer genomslag i den offentliga debatten än på länge, eftersom Wanja Lundby-Wedin passerat bäst före datum.

”Det pågår en medveten underminering av målet om full sysselsättning.”

Den beskyllningen mot regeringen kan man läsa i ett debattinlägg i Aftonbladet av tre höga fackliga ledare, Janne Rudén Förbundsordförande, SEKO, Hans Tilly
Förbundsordförande, Byggnads samt Lars-Anders Häggström
Förbundsordförande, Handels.

Målet om full sysselsättning havererade redan på 1970-talet. Ingen regering sedan dess har klarat av uppgiften. Det handlar om grundläggade strukturella problem som gör att jobben inte räcker till.

Men att beskylla alliansregeringen för att medvetet vilja ha hög arbetslöshet vittnar bara om något slags desperation från de fackliga ledarnas sida. De kan inte rimligen tro på vad de skriver, eller menar de på fullt allvar att regeringens ministrar sitter vid sina sammanträden och på dagordningen har den återkommande rubriken: Hur ser vi till att hålla arbetslösheten så hög som möjligt.

Alliansens möjligheter till omval 2014 hänger på att de lyckas bättre än hittills med arbetslinjen. Att medvetet försöka underminera målet om full sysselsättning vore politiskt självmord, i synnerhet som det slår hårt mot de unga väljargrupper där alliansen måste vinna bättre stöd än i det senaste valet.

En fackföreningsrörelse som fastnat i något slags demoniserande retorik kring alliansens politik och avsikter, gör sig själv helt off-side i samhällsdebatten. De underskattar allmänhetens förståndsgåvor om de tror att de skall lycka få något slags fotfäste för sina nidbilder i människors medvetande. Med sådana ledare går facket en dyster framtid till mötes.