Miljöminister Lena Ek säger i en färsk intervju nej till tanken på en generös skrotpremie för att förnya bilparken och skynda på att göra den mer miljövänlig. Därmed går hon emot bland annat Motormännens riksförbund.

Förra veckan skrev jag i papperstidningen om hur jag i påskhelgen efter att ha kört bil genom Tyskland kunnat notera att det inte fanns några gamla bilar på vägarna. Den tyska skrotpremien blev oerhört effektiv när det gällde att få bort gamla bilar utan katalysatorer. I Sverige finns det fortfarande över 300.000 sådana bilar i trafik.

Lena Eks huvudargument emot en generös skrotpremie är att skrotfärdiga bilar från grannländerna drogs över gränsen till Tyskland. Alla system löper risk att bli manipulerade. Men detta är knappast någon tungt vägande invändning. Rimligen borde ett kontrollsystem gå att skapa där exempelvis skrotpremien bara gäller bilar som varit registrerade hos en inhemsk ägare och har varit det under en längre tid.

Ofta stupar människors vilja på att leva miljövänligt på ekonomin. Miljöbilar är alltför dyra för den som har en tunn plånbok. Man klarar inte ens att få ihop kontantinsatsen till en bil på avbetalning. Med en generös skrotpremie, den tyska motsvarade 27.0o0 kronor, skulle vi få en snabb förnyelse av bilparken. Lena Ek gör klokt i att inte låta sista ordet vara sagt i denna fråga. Kanske var hennes besked mest en reaktion på signaler från Finansdepartementet som inte brukar vara särskilt villigt släppa till pengar för en mer aktiv miljöpolitik.

Svenska Naturskyddsföreningen är missnöjd med satsningen på miljön i regeringens vårbudget. Det förvånar ingen. Naturskyddsföreningen har tyckt detsamma varje år och vid varje tillfälle regeringen presenterat förslag när det gäller miljöpolitik.

Det som förvånar är tonen i kritiken. ”Vi går mot en klimatkatastrof”, skriver SNF:s ordförande Mikael Karlsson i ett uttalande. ”Notan lämnar Reinfeldt och Borg åt våra barnbarn. De är ansvarslösa.”

Visst är det skönt att kunna driva politik utan någon som helst hänsyn till ekonomi eller verklighet? Och självklart struntar regeringen i miljön och låter våra barnbarn betala kalaset?

Hätskheten i Mikael Karlssons uttalande ger den politiska konspirationsmanin ett ansikte. Och understryker ännu en gång att SNF utvecklats från en seriös intresseorganisation till att bli en politiskt profilerad filial till Miljöpartiet.

Jag är väl inte direkt en städpedant, men försöker ändå hjälpligt hålla dammråttorna borta i mitt hem. Men det senaste tiden har mitt kök på ett onaturligt sätt känts skräpigt. Nästan varje morgon när jag tassat ut i köket på bara fötter har jag känt hur det knastrar och blir skräpigt under fötterna. Ändå dammsuger jag någon gång i veckan. Eftersom ingen av mina döttrar för närvarande bor hemma så kan jag inte heller skylla på deras ständiga småätande i köket och vandrande mellan kök och läxor med smörgåsar i händerna.

Häromdagen kom jag dock på mysteriets lösning.

När jag skulle ställa undan paketet med frukostflingor såg jag hur bordet såg ut som om någon hällt ströbröd över det. Snabbt konstaterade jag att det var paketet med frukostflingor som under transport från köksskåpet till bordet droppade smulor längs den korta sträckan.

Förklaringen såg jag vid närmare titt på paketet med frukostflingor. Där stod skrivet på locket: Förpackning utan innerpåse som sparar miljön!

Flingtillverkaren har helt sonika slopat platspåsen. Möjligen miljövänligt för dem men inte för mig som har att hantera en pappersförpackning som läcker som ett såll.

Men jag är ändå smått imponerad av företaget som skickligt vänder vad som rimligen är ett sätt att inte bara spara miljön utan spara pengar vid tillverkningen av förpackningen och legitimerar det inför oss kunder med enbart miljöargument. Tanken är väl att gnällspikar som jag som klagar över att få köksgolvet nersmutsat skall känna att jag inte tar mitt ansvar för miljön med mitt klagande. Skickligt jobbat.

Jag känner till begreppet isstorm, mest för att det finns en amerikansk rätt bra film med den titeln. Men har annars inte någon riktig kunskap om vad det är.

Men för några dagar sedan såg jag några nyhetsartiklar om att vi i Sverige inte klarar av en isstorm. Det fick mig att söka lite mer kunskap, så nu vet jag att det handlar om ett väderomslag där regn i kombination med starka vindar och fallande temperaturer skapar ett hårt islager som gör att  elledningar havererar, ställverk kortsluts, telefonstolpar, radiomaster och mobiltelefonmaster knäcks. Vägarna blir oframkomliga av is och nedfallna träd och ledningar. Järnvägen står stilla och det blir störningar i betalningssystemet samtidigt som livsmedel och dricksvattenförsörjning störs.

Tydligen hade vi en sådan isstorm i Västsverige på 1920-talet. Om stormen Gudrun kombinerats med regn och minusgrader  hade en liknande situation kunnat uppstå, med ännu värre verkningar än det blev.

Jag lika lite som någon annan vet hur sannolik risken är för en sådan isstorm. Däremot kan jag lätt inse vilka allvarliga effekter det kan bli. Vi har också kunnat notera klimatets nyckfullhet, att vädret inte längre uppför sig som vi är vana. Därför borde ansvariga myndigheter planera för även denna sällsynta form av väderförhållanden, som kan få betydligt allvarligare verkningar än de  mer normala snöfall som redan de  ställer till så stora besvär i vårt moderna men ack så sårbara samhälle.

Tänk tanken att Sverige aldrig hade utvecklat jordbruksnäringen eller industrialiserats.  Om naturen i vårt land varit ursprunglig hade den som idag önskat  röja upp bland skog och buskar för att odla upp jorden,velat byggaindustrier längs vattendrag och kuster eller anlägga stora hamnar vid kusterna, av en internationell opinion beskyllts för skövling av naturen.

Tanken förefaller förstås oss som absurd eftersom utvecklingen av det moderna Sverige till ett välfärdsland byggt på att vi kunnat exploatera det som en gång på Hedenhös tid var orörd natur.

Tanzanias regering möter idag internationella protester, bland annat från svenska reseföretag, när landet vill bygga en motorväg genom nationalparken Serengeti. Den orörda naturen med ett rikligt viltliv har stor dragningskraft på välbärgade turister från världens rika länder.

Tanzanias regering står däremot på sig. Den menar att motorvägen är  nödvändig för områdets ekonomiska utveckling.  Motorvägen skall  förbinda landets kust med Victoriasjön och sedan dras vidare in mot Uganda, Rwanda och Burundi och därmed kunna bli en pulsåder för den utveckling av handel och industri som regionen så väl behöver för att lyfta sig ur armod.

Om den afrikanska kontinenten skall  kunna lyfta sig ekonomiskt, mätta sin befolkning och erbjuda materiell välfärd, måste naturen exploateras. Allt annat är orealistiskt. Reaktionen på Tanzanias motorvägsplaner är faktiskt till sin kärna ett utslag av en rent nykolonial attityd.