Svensk politik har aldrig i modern tid haft en så gråmelerad uppsättning partiledare som i dag. Säga vad man vill om Håkan Juholt, eller för den delen Mona Sahlin, men de var betydligt färgstarkare personer än Stefan Löfven.

Ändå kan nye S-ledaren vara nöjd med sin insats, på sitt lågmälda sätt väcker han förtroende. Inte minst gör han det när han kan åberopa sina erfarenheter från sin långa karriär i arbetslivet och fackföreningsrörelsen. Sådana anspelningar på kunskaper som hämtats från andra håll än politikens slutna rum väcker alltid förtroende.
Men även om inget av partierna i dag har en lyskraftig ledare så var gårdagens partiledardebatt, den första med samtliga efter valet, en bitvis upplysande föreställning.
På några punkter blev dessutom debatten klargörande. I några brännande frågor är både den rödgröna oppositionen och regeringsalliansen splittrade. Mest samstämmiga åsiktsmässigt verkade faktiskt vara Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven.
Medan Vänsterpartiet , Miljöpartiet och Folkpartiet var öppet kritiska mot vapenexport till diktaturer försvarades sådan export av både statsministern och S-ledaren.
Reinfeldt och Löfven föll också i varandras armar när det gällde huvuddelarna av skattepolitiken, kärnkraften, synen på valutaunionen och huvudmannaskapet för skolan.
Mest på offensiven i debatten var Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt, Folkpartiets Jan Björklund och Kristdemokraternas Göran Hägglund medan Centerns Annie Lööf, Miljöpartiets Gustav Fridolin och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson gjorde rätt slätslutna insatser. Möjligen gäller för alla dessa tre att deras ungdom och därmed bristande erfarenheter slår igenom.

De övriga partiledarna – alla medelålders – har lättare för att åberopa vad de själva har upplevt och kan göra det med en trovärdighetsaura kring det som de säger.
Ingen sida kan gärna utropa sig som segrare efter gårdagens debatt. Alliansen har ett försteg genom att framstå som det samlade regeringsalternativ man redan är. De rödgröna partierna är splittrade och tänker till skillnad mot förra valet inte försöka pressa sig samman bakom något gemensamt regeringsalternativ.
Alliansen kommer fram till nästa val att ständigt försöka peka på denna splittring och därmed få oppositionen att framstå som hopplöst oenig och därmed inte regeringsduglig. Men det är inte självklart att väljarna tycker att detta spelar så stor roll. Tvärtom kan det vara lättare för en del väljare att rösta på oppositionspartierna just för att de inte före valdagen kompromissar bort sin egen politik.

För alliansen kan det istället vara ett dilemma att regerandet har suddat ut respektive partiers egen profil. Inte minst kan det bli ett handikapp för de mindre partierna om väljarna upplever dem som profillösa och oppositionen kan utmåla dem som viljelösa stödtrupper åt regeringens dominerande parti, Moderaterna.

Lyssnar just nu – fredag eftermiddag – på radioduellen, P1, mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Bägge är lågmälda och talar malande långsamt utan några som helst känslomässiga utspel som tyder på brinnande engagemang.

Argumenten känns invanda, inget som hittills sagts är överraskande. Men ack så temperamentslös den så kallade duellen låter för oss lyssnare.

Jag har aldrig tidigare varit med om en valrörelse där huvudpersonerna är  så tråkiga och utslätade. De säger nästan aldrig något elakt, något roligt eller något spirituellt. Hur annorlunda lät det inte när huvudkombattanterna var Fälldin och Palme, Palme och Adelsohn, Bildt och Göran Persson, då man verkligen kände att luften vibrerade av motsättningar och ibland också av personlig aversion. Det kanske inte var bättre förr, men definitivt både mer spännande och roligare.

Debatten fortsätter om vilket utrymme som främst Sverigedemokraterna skall ges i medierna. Självaste tv-veteranen KG Bergström har yttrat sig kritiskt kring att SD inte får vara med i den slutliga partiledardebatten.

Jag tycker att frågan i grunden är rätt enkel om man håller fast vid principen att partier via valen måste kvalificera sig till de mediala arenor där de vill synas.

Eftersom SD har goda möjligheter att ta sig in i riksdagen enligt rätt samstämmiga opinionsmätningar måste vi i medierna referera deras utspel och granska deras politik och företrädare.  Däremot har partiet eller närmare bestämt Jimmie Åkesson inget att göra i de utfrågningar och debatter som gäller de två motstående regeringsalternativen. De bör vara förbehållninga riksdagspartierna.

På en punkt tror jag däremot att KG Bergström har rätt, om Feministiskt initiativ hade haft motsvarande stöd som Sverigedemokraterna hade  etermedierna inte lyckats behärska viljan att ge Gudrun Schyman en hjälpande hand utan gett FI stort utrymme i valets slutspurt.