Årets upplaga av Ship to Gaza har kantats av motgångar. FN:s generalsekreterare har avrått från aktionen, EU tar avstånd. Den grekiska regeringen har förbjudit fartygen att lämna grekisk hamn. De svenska deltagarna har turistat vid Akropolis och sedan åkt hem på semester.

De ständiga problemen och det uteblivna politiska stödet visar att något har hänt sedan förra året det begav sig. Det som hänt är givetvis att det kokar i arabvärlden. Upproren i Tunisien, Libyen, Egypten, Syrien med flera diktaturländer har satt fokus på arabvärldens stora problem. Att där finns ett avgrundsdjupt demokratiskt underskott och att länderna styrts av korrupta klanregimer, som förvånansvärt länge lyckats skapa sig legitimitet genom att profitera på en gemensam yttre fiende – Israel.

Men till sist har den strategin fallit sönder. Missnöjet med decennier av stillastående och stigande fattigdom har till sist kokat över. Därmed har Israel ännu tydligare manifesterat sig som Mellersta Österns enda fungerande demokrati.

Israels blockad av Gaza är folkrättsligt legitim. Det hindrar inte att den borde avbrytas, även om lättnader införts på senare tid. Men fokus borde också riktas mot att även Egypten håller sin gräns mot Gaza mer eller mindre stängd.

Enögdheten hos de ansvariga bakom Ship to Gaza och oförmågan att se till den politiska helheten ligger aktionen allvarligt i fatet. Den siktar in sig på en enda fråga i en komplicerad konflikt med förgreningar i hela arabvärlden och blundar för alla andra.

Det har fler och fler i omvärlden insett. Därför borde aktionen nu avbrytas och de ansvariga omdefiniera sitt uppdrag.