Det går att tycka vad man vill om jobbskatteavdraget. Både vad gäller utformning och dess vardande. Jag tillhör dem som tycker att det finns klara poänger med ett jobbskatteavdrag då jag tycker att det ska löna sig att arbeta. Samtidigt har jag, även om jag inte delar åsikten, respekt för dem som tycker att jobbskatteavdraget inte är bra. Däremot reagerar jag på de myter som jobbskatteavdragets motståndare försöker sprida. Två exempel från idag. I nättidningen Dagens Arena skriver Håkan A Bengtsson följande med anledning av Mona Sahlins (S) sommartal:

”Mona Sahlin toppade i går med ett tydligt vallöfte: den skillnad i skattesats som Reinfeldt infört mellan löntagare och pensionärer ska helt tas bort. En självklarhet. För alla utom skrivbordsteoretikern Anders Borg.”

Samma dag i panelsamtal i P1 efter Göran Hägglunds (KD) utfrågning fortsätter Dagens Arenas chefredaktör Nisha Besara på den inslagna vägen. Sju minuter in i klippet (förra länken) pratar hon om att:

”Det är väldigt unikt i Europa att man har ett sånt här gap.”

Men hur är det då med den där saken om jobbskatteavdragets unikhet? Hur är det med det där självklara för alla att skillnaden i beskattning av arbetsinkomst och pension ska bort? Är det verkligen så? Nej faktiskt inte. Såvida inte det är unikt när Österrike, Ungern, Tyskland, Nederländerna, Storbritannien, Frankrike, Irland, Finland och Danmark alla har olika former av jobbskatteavdrag. Sen finns det andra former av riktade skattesänkningar till vissa arbetande grupper i andra europeiska länder plus att det finns varianter av jobbskatteavdraget även i OECD-länder utanför Europa. Så det är en myt att jobbskatteavdraget skulle vara något unikt svenskt som dess motståndare hävdar. Rätt ska vara rätt vad man än tycker om jobbskatteavdraget.