Storbritanniens ekonomi har inte varit helt lätt att begripa sig på. I slutet av 1970- och början av 1980-talet var landet ekonomiskt på ruinens brant. Vändningen kom med Margaret Thatcher och hennes framgångsrika politik som sedan till stora delar fullföljdes av Tony Blair och labour.

Men även om landet genomförde en rad hårdhänta reformer har det varit svårt förstå hur landets ekonomi kunde framstå som så stark och motivera den höga pundkursen. England har förstört mycket av sin industrisektor – när köpte någon en engelsk vara exempelvis en maskin  eller bil sist? Förklaringen till att det ändå gick så bra var att man lyckades bli världens finansiella centrum och lockade till sig världens miljardärer, från arabländerna, från Ryssland, från Sydostasien och från Kina, rika människor och företag som pumpade in pengar i Storbritannien, i bostadsmarknaden, i företag och i finansiella institutioner. Men det fanns också en annan förklaring, landets enormt höga skuldsättning och bankernas våldsamma utlåning, att britterna levt på kredit.

Nu verkar Storbritannien vara framme vid vägs ände. Statsfinanserna måste saneras hårdhänt, hushåll och företag amortera av på sina skulder, samtidigt som omvärlden inte längre pumpar in lika många miljarder i det brittiska finanssystemet. Och dessutom så har man en förliten industrisektor för att hålla uppe sysselsättning och välfärd.

Min gissning är att Storbritannien kan bli nästa land i Europa där krisen slår till riktigt allvarligt.

I går kom ett chockbesked, helt oväntat sjönk tillväxten kraftigt under fjärde kvartalet, när alla bedömare väntat sig en ökning. Omedelbart störtdök pundet till sin lägsta nivå på 15 års tid.

Min misstanke är att Storbritanniens ekonomi idag är en koloss på lerfötter. Kanske inte så illa som i Grekland, Portugal och Spanien, men ändå ett land som långvarigt riskerar att hamna på dekis.