Ekot rapporterar idag att många tyskar är fattiga trots den starka tillväxten. Visst är det så att det finns fattiga tyskar, precis som det finns fattiga svenskar. Det finns dock ett stort problem i att använda det relativa fattigdomsbegrepp som kommit fram till att mellan 14-15 procent av tyskarna är fattiga. Samma problem finns när Rädda Barnen i Sverige kommer fram till att andelen fattiga barnfamiljer i Sverige är 15 procent. Problemet är att relativa mätningar (i dessa båda fall anses det hushåll som har en inkomst under 60 procent av medianinkomsten i landet vara fattig) inte tar hänsyn till faktiska förändringar i det enskilda hushållet. I Sverige har exempelvis även de hushåll som räknas till de fattigaste fått standardökningar under 2000-talet. Detta samtidigt som fattigdomen enligt dessa definitioner stigit. Om fattigdomen däremot mäts i absoluta tal har den minskat. Något som bevisar att inkomstskillnader mellan hushåll kan öka utan att fattigdomen ökar.

Med relativa mått på fattigdomen kan det faktiskt bli så att om familjer som ligger över fattigdomsgränsen får det sämre så minskar andelen fattiga. Medianinkomsten skulle sjunka och därmed skulle färre hamna under 60 procent av densamma. I verkliga livet skulle emellertid inget ha förändrats för familjerna som gick från att vara fattiga till att inte vara fattiga. Det är dags att lämna den relativa fattigdomsmåttet för det är ett mått som bara gör diskussionen om fattigdom en otjänst.