Arkiv för ‘USA’

Obama viskade för högt

29 mars, 2012 av Lars J Eriksson

Politiska toppmöten kan för den utomstående allmänheten vara svåra att förstå. Oftast ser vi bara stats- och regeringschefer som anländer i stora limousiner till något kongresspalats, minglar en stund kring ett sammanträdesbord och där slutet brukar bli att de står stelt uppradade i svarta kostymer, med undantag av Tysklands Angela Merkel och numera också Danmarks Helle Thornings Schmidt som de två kvinnliga undantagen.

Men dessa möten är sannolikt oerhört betydelsefulla eftersom de blir ett tillfället bygga upp nära och förtroliga relationer. Viktigast är personkemin, var personerna står politiskt brukar ha mindre betydelse, i den internationaliserade världen är det politisk pragmatism som är ledstjärna.

Nyligen vid kärnsäkerhetsmötet i Sydkoreanska Seoul sågs president Barack Obama i ett viskande förtroligt samtal med ryske presidenten Medvedev. De förstod inte att en mikrofon fångade upp deras samtal, som visade sig gälla det kontroversiella missilförsvaret Nato planerat placera vid Rysslands gräns, något som ryssarna givetvis ser som en ren provokation.

Så här föll orden, på engelska:

Obama: “On all these issues, but particularly missile defense, this, this can be solved, but it’s important for him to give me space.”

Medvedev: “Yeah, I understand. I understand your message about space. Space for you…”

Obama: “This is my last election…After my election, I have more flexibility.”

Medvedev: “I understand. I transmit this information to Vladimir.”

I klartext säger  Barack Obama att han tänker mjuka upp USA:s hållning, men vill vänta till efter valet eftersom en eftergift riskerar att bli ett vapen för republikanerna i valrörelsen.

Att uttalandet blev offentligt var djupt olyckligt och har skadat Obama inrikespolitiskt. Men i sak är det han sa förstås välkommet. Det är sådana förtroliga samtal mellan ledare där de visar varandra respekt  som kan bygga en framtid i fred och avspänning.

 

 

Lång kamp att vänta

17 januari, 2012 av Johan Hammarqvist

Deltagarna på den republikanska primärvalsfesten blir allt färre. Den senaste avhopparen är Jon Huntsman som satsade allt på ett kort i sitt försök att vinna New Hampshire och få med sig momentum därifrån till kommande delstater. Återstår gör nu Mitt Romney, Rick Santorum (googla hans efternamn och klicka på första träffen om ni inte är kräsmagade…), Newt Gingrich, Rick Perry och Ron Paul. Får då Huntsmans avhopp några större konsekvenser för racet? Knappast. Huntsman har haft lågt stöd generellt (bortsett från de strax över 16 procent han fick i New Hampshire) vilket gör att det inte är speciellt många väljare han haft för de andra att slåss om. Med stor trolighet går de som tänkt stödja Huntsman till Romney men det bör göra skillnad endast på marginalen.

Det spekuleras i att Romney vid en seger i South Carolina på lördag har öppet mål mot nomineringen. Så enkelt är det emellertid inte även om det ser ljust ut för honom. Hade det varit 2008 hade den förutsägelsen kunnat stämma men till detta val har republikanerna i många delstater ändrat fördelningen av delegater till konventet. Förra gången plockade den kandidat som fick flest röster i en delstat hem alla delegaterna (precis som i presidentvalet i november där vinnaren tar delstaternas alla elektorsröster). Nu sker det proportionerligt precis som hos demokraterna. Det gav en utdragen strid mellan Barack Obama och Hillary Clinton 2008 och jag tror vi kan se något liknande hända denna gång. Möjligen med skillnaden att Romneys försprång kommer att vara större. Mitt tips är att minst två av de fyra kvarvarande motståndarna till Romney kommer att hänga sig kvar länge. Allt för att markera missnöje med Romney och i det fall att Romney snubblar. Ron Paul är en av dem medan det är slantsingling mellan Gingrich och Santorum. Perry kommer att lämna först av de kvarvarande i fältet. South Carolina är definitivt inte slutstationen för det republikanska primärvalet.

Spiken i kistan för Cain

15 november, 2011 av Johan Hammarqvist

Det republikanska startfältet inför det kommande amerikanska presidentvalet kan liknas vid en berg och dalbana. Ena stunden skjuter en kandidat iväg uppåt för att i nästa stund åka neråt lika kvick igen. Michelle Bachmann, Rick Perry och nu senast Herman Cain har alla gjort resan. Blott Mitt Romney har konsekvent stannat kvar på en hög nivå. Återstår att se om förre talmannen i representanthuset Newt Gingrich kan hålla sig kvar i täten på startfältet när han nu är den kandidat som är icke-Romney.

Bachmann, Perry och Cain har alla fallit på eget grepp. Blunders som blottat stor okunskap har blivit för mycket för de flesta republikaner som desperat letar efter en kandidat som inte heter Mitt Romney. I Cains fall ska sägas att anklagelser om sextrakasserier har hjälpt till. Men blunders som denna om Libyen är sånt som sätter spiken i kistan.

Läge för sent inhopp

23 maj, 2011 av Johan Hammarqvist

Indianas guvernör Mitch Daniels meddelade i helgen att han inte ställer upp i republikanernas primärval. I ett blekt startfält var Daniels ansedd som en kandidat med hyfsade chanser att plocka hem nomineringen även om opinionsmätningarna visade på rätt klent stöd. Daniels hade stöd från en del av etablissemanget såväl som delar av Tea Party-rörelsen. Något som den som det ser ut just nu starkaste kandidaten Mitt Romney inte har. Romney har etablissemang med företagsinriktning bakom sig men går sämre hos Tea Party-folket.

Att Romney drar fördel av att Daniels drar sig ur är otvielaktigt. En relativt stark utmanare är ju borta. Likaså kan Minnesotas förre guvernör Tim Pawlenty dra fördel av det. Nu har Pawlenty chansen att ensam ta rollen som icke-Romney för de republikaner som tycker Romney är för mitteninriktad. Men att bygga sin kandidatur på att inte vara Romney är vanskligt. Pawlenty måste vara något mer än så. Om hans ”Time for truth” räcker är osäkert även om videon där han tillkännager sin kandidatur var välgjord. Det spekuleras även i om den förre Utah-guvernören och Kina-ambassadören John Huntsman tjänar på att Daniels inte ställer upp. Det kan han säkert göra men överlag får Huntsman anses som liggandes för nära mitten för att vinna ett primärval i ett parti som tagit rejäla kliv åt höger de senaste åren.

Kanske är det i slutänden så att den som tjänar mest på att Daniels inte ställer upp är någon av alla de som det spekuleras om men som inte vidtagit de förberedelser som brukar indikera en kandidatur. Chris Christie guvernör i New Jersey är en sådan. det kan vara läge för ett sent inhopp i leken.

Osama bin Ladin död

2 maj, 2011 av Martina Jarminder

Vita huset bekräftade strax före klockan 0500 svensk tid attt Osama bin Ladin är död och att amerikanska styrkor har hans kropp som bekräftelse på uppgifternas sanningshalt.

Bin Ladin dödades i Pakistan, efter eldstrider på marken och för att det inte skulle framstå som en diplomatisk katastrof poängterade presidenten att operationen genomförts i samarbete med Pakistan. Inga amerikanska soldater ska ha skadats

Vad detta kan betyda för vedergällning mot USA, eller strategiska konsekvenser för kriget mot terror är för tidigt att spekulera i. Det blir dock en utrikesfjäder i hatten för president Obama, som rusade uppåt i popularitet och hyllades som en hjälte. Glädjen var begripligt nog stor bland många amerikaner som på detta sätt kände sig fått ett avslut på katastrofen elfte september.

Dock lär inte säkerhetsberedskapen kunna sänkas, snarare tvärtom. Osama bin Laden har supportrar på många ställen och risken för vedergällning är förmodligen avsevärd.

 

Trumpne Donald

28 april, 2011 av Martina Jarminder

Donald Trump har på kort tid överraskande lyckts etablera sig som ett slags ny Sarah Palin, med hennes drastiska problemlösning och populistiska onliners. Plötsligt har folk börjat omtala denne amerikanske Berlusconi som en möjlig konservativ presidentkandidat, med lättsmält gods som Obama- skatte- och homoskepsis på agendan.

Liksom Palin kan Trump vara sin egen värste fiende. Hans intensiva kampanj för att ifrågasätta Obamas amerikanska medborgarskap slutade med att en trött och uppgiven Obama visade upp sin födelseattest, där det mycket riktigt visade sig att han var född på Hawaii.

Trump lyckades på detta sätt leda bort uppmärksamheten från den i övrigt heta budgetdebatten och bevisa att trots att USA valde en afroamerikansk president är ras- och etnicitetsfrågan tyvärr långt ifrån inaktuell.

När till och med Sarah Palin och extremkonservativa, konspirationsteoretiska och lätt rättshaveristiska Ann Coulter skrev och fördömde Trumps utspel vet man att debatten har lagt sig på en låg nivå.

Det är ironiska är att budgetdebatten redan är ganska kontroversiell, så finansmannen Trump hade nog kunnat platta till Obama ganska effektivt ändå om han hållit sig till sakfrågan. Efter detta blir han mest extremnationalisternas och de främlingsfientligas presidentkandidat.

Lock och pock

5 april, 2011 av Johan Hammarqvist

För mig som gillar amerikansk politik är det (nästan) alltid roligt och givande att titta på The Daily Show med Jon Stewart. Stewart och hans gäng driver med allt och alla, avslöjar dubbelmoral och märkliga uttalanden hos politiker såväl som andra. Kort och gott är det humor med en dos av samhällskunskap.

I ett av avsnitten i förra veckan handlar en del av programmet om hur de republikaner som funderar på att försöka bli president försöker appellera till basen i sitt parti med lock och pock. En bas som långt ifrån är representativ för väljarkåren som helhet. I USA såväl som i Sverige är det som bekant mittenväljarna som avgör även om skalan för var mitten är är olika. De republikanska kandidaternas tankebanor ger upphov till skratt men det finns samtidigt ett allvar i det hela. Skrattet fastnar lätt i halsen när man betänker att någon av dem faktiskt kan bli president. Vill republikanerna ha chansen att slå Barack Obama nästa år så behövs inte en kandidat med extremt konservativa åsikter inom moralfrågor. Det behövs en kandidat med ett bredare angreppssätt som förvisso är tillräckligt religiös men inte gör religion till huvudfråga (sådana är förutsättningarna i USA). Som har en liberal syn på ekonomiska frågor och tror på lägre skatter och bättre företagsvillkor som ett sätt att nå den amerikanska drömmen utan att det för den skull handlar om sänkta skatter till varje pris. Kort och gott inte samma karaktär som högerflanken i republikanerna vill se.

Nåväl, titta på avsnittet. Det är god underhållning.

Odyssey Dawn – krig eller album?

23 mars, 2011 av Johan Hammarqvist

Tittade på Daily Show med Jon Stewart på Comedy Central igår (avsnittet som sändes 21 mars i USA). FN-resolutionen med efterföljande flyg- och missilattacker för att slå ut delar av Khaddafis infrastruktur och skydda de civila var ett givet ämne.

Cirka 2 minuter och 50 sekunder in i avsnittet kom en rätt rolig grej med bäring på en sak jag funderat över. Hur döper jänkarna (och andra för den delen) sina militära operationer? Att det ska funka i media i dagens värld är en given komponent men i övrigt? Den nu aktuella insatsen kallas Odyssey Dawn. Kanske inte det bästa namnet med tanke på att det är samma namn som ett album som gruppen Yes släppte 1981…

Palin testar antisemitisk jargong

12 januari, 2011 av Martina Jarminder

Som vanligt när det gäller den konservativa potentiella presidentkandidaten Sarah Palin vet man inte om man ska applådera eller slå huvudet i skrivbordet.

Under det senaste dygnet har hon lyckats med konststycket att leda bort uppmärksamheten från den skjutna kongressledamoten Gabrielle Gifford och istället som vanligt satt sig själv i centrum för debatten.

Palin har en specialbegåvning för att hitta ömma tår att trampa på, gärna sådana som leder till att det skrivs om saken i tidningen. Denna gång har hon använt ovanligt stora ord till och med för att vara Sarah Palin: det till svenska svåröversatta blood libel,  som härstammar från medeltiden, då kristna anklagade judar för att utgjuta deras blod för ritualistisk användning, ett för judiska personer laddat begrepp mer klar antisemitisk härstamning. Detta jämför hon med anklagelserna om att tepartyrörelsens hårda jargong och måttot ”retirera inte, ladda om!” kan ha bidragit till det tragiska skottdramat i Arizona.

Palin är ett geni när det gäller att hålla sig kvar i medial uppmärksamhet, bland annat genom att bete sig så fientligt mot medierna att de tvingas skriva till och med om detta, men att jämföra skriverier och bloggar med anklagelser om judiska massmord är så magstarkt att man börjar tveka om detta verkligen är en så nyttig egenskap i en kommande presidentkampanj.

Dagens klarsynthet

11 januari, 2011 av Martina Jarminder

Sarah Palin och hennes Tepartysympatisörer inom den amerikanska, patriotiska högern känner sig kränkta över spekulationerna kring att den hårda jargongen mot politiska meningsmotståndare kan ha bidragit till tragedin i Tucson, där kongresskvinnan Gabrielle Gifford skades och sex personer dödades av en ensam skytt.

Ett inlägg av en anonym twittrare spred under dagen på mikrobloggen och stod för den kanske mest klarsynta sammanfattningen av situationen:

”Så Sarah Palin och henne anhängare känner sig oskyldigt anklagade för en ensam extremists handlingar. De kan kanske fråga muslimerna om råd kring hur man hanterar situationen.”

Lysande i sin enkelhet.

Läs våra bilagor