Dagens Nyheter  har haft en rätt uppmärksammad reportageserie om växande finansieringsproblem för sjukvårds- och omsorgssektorn. Med fler äldre och sjuka och fortsatt teknikutveckling inom sjukvården, räcker inte resurserna till, enligt flera expertrapporter det senaste året.

Som uppföljning på reportageserien intervjuades finansminister Anders Borg. Han tonade ner oron och menar att man skall vara försiktigt med att dra ut trender och komma till alarmerande slutsatser. Dessutom menade han att det fortfarande finns effektiviseringsvinster att göra.

Jag är inte helt säkert på att han har fullständigt rätt. Politiken måste i tid agera för att möta problemen med att finansiera vårdsektorn.

Ändå tror jag att han gör klokt  som inte spär på alarmsignalerna. Om vi värnar den offentligt finansierade vården så kommer den att fungera när vi behöver den.

Själv berättar Anders Borg att han inte har någon privat sjukvårdsförsäkring, vilket alltfler människor tecknar idag. Det behövs inte menar han och den uppfattningen ligger det mycket i.

När det gäller den riktigt krävande och högspecialiserade sjukvården är och förblir det den offentliga vårdsektorn som kommer att garantera vård av hög kvalitet, den finns det inte så mycket pengar att tjäna på för några privata vårdgivare. Däremot kan möjligen privata försäkringar vara något som fungerar för lindrigare krämpor när man inte vill fastna i den offentliga vårdens ibland för långa väntetider eller kanske köpa ett lite mer guldkantat omhändertagtande jämfört med hur det är i de offentligas ofta  trista och opersonliga sjukvårdsanläggningar.

Ett besök på en sjukhusakut i landet tar i genomsnitt 2 timmar och 53 minuter. Väntetiden för att få träffa en läkare är i snitt en timme och 17 minuter. Det har Socialstyrelsen kommit fram till i en stor undersökning, där man undersökt väntetiderna på landets 74 akutmottagningar vid sjukhus.

Med egen erfarenhet från den skånska sjukvården under den gångna vintern får jag säga att siffrorna är överraskande goda. Senaste tillfället jag hade det tvivelaktiga nöjet att besöka akuten på UMAS i Malmö blev den sammanlagda väntetiden nio (9) timmar. Ungefär hälften av den tiden tillbringade jag i en sjukhusbrits placerad i en korridor med  springande människor fram och tillbaka. Och då ska man betänka att akuten i Malmö är helt nybyggt och vunnit arkitektpris.

För att klara ett akutbesök i Malmö behöver man en stark fysik och ett stabilt psyke. Om inte annat för att inte dö av hunger under väntetiden, eftersom inga födoämnen finns att tillgå.

Av Socialstyrelsens rapport framgår att de främsta orsakerna till långa väntetider är läkarbrist och brist på vårdplatser. Det kan jag skriva under på.  Och när man väl anvisats en vårdplats ligger den inte sällan på fel avdelning, i fel hus. Det innebär att UMAS-läkarna tillbringar en god del av sin arbetsdag med att vanka mellan olika huskroppar för att leta reda på ”sina” patienter. Verkligen rationellt.

På akuten i Trelleborg tog det senast 15 minuter att komma in till läkare. Som en jämförelse.

En läkare sa till mig att akuten i Malmö är den värsta och sämsta i landet, möjligen i konkurrens med den på Södersjukhuset i Stockholm.

Inget vackert betyg för denna färgglada nyskapelse som lyser upp det annars så DDR-liknande sjukhusområdet och inom vars väggar alltså definitionen av ordet ”akut” är en helt annan än den som vi alla andra använder oss av.

För lite drygt ett år sedan var det en nyhet som ständigt toppade tidningars förstasidor och etermediernas nyhetssändningar.

Gissa vilken?

Svaret är givetvis svininfluensan, den pandemi som orsakade stor oro i hela världen och i Sverige tog sig uttryck i ett massvaccinationsprogram.

Svininfluensan fick inte den omfattning som befarades och antalet dödsfall blev relativt få, och kom inte i närheten av de skräckscenarion som målades upp.

Men svininfluensan var ingen ogrundad myt, den fanns och nu har den blossat upp igen. Dessutom med en del dödsfall såväl i Sverige som i världen.

Medan kanske det officiella Sverige – och även vi i medierna – larmade väl högljutt och orsakade alltför stor oro förra gången, är risken att vi denna gång ligger för lågt. Svininfluensan är här, har börjat sprida sig till allt fler grupper och utgör vad jag förstår ett dödligt hot för vissa riskgrupper.

Därför vore det inte helt fel om det officiella Sverige på nytt  manade oss att skärpa beredskapen och följa i alla fall de enklaste råden, sådant som att inte handhälsa och tvätta händerna.

Operationen lyckades men patienten dog. Denna skämtsamma sentens har faktiskt en reell innebörd.

Vårdskador och dödsfall inom vården är relativt vanligt förekommande. Ungefär 100.000 skadas inom vården och 3000 dör genom felaktig behandling.

I går tog regeringen beslut om att satsa 500 miljoner till landstingen som minskar vårdskador och överdriven antibiotikaanvändning. Det är en helt riktig satsning om vi som patienter skall kunna känna oss trygga. Det bekräftas också av ett telegram igår om hur man på ett sjukhus opererade fel kvinna, visserligen en kvinna med samma förnamn och född samma år, men ändå ett misstag som inte borde kunnat ske med bättre rutiner.

Fallet med  tre undersköterskor på ett äldreboende i Kumla, som kränkt intagna åldringar väcker befogad upprördhet. Den förnedrande behandlingen hade pågått under flera år utan att något hänt. Bland arbetskamrater fanns en rädsla att berätta för chefer i kommunen om både vad de sett och vad de misstänkte. När väl uppgifterna kom till ansvariga chefers kännedom agerade de resolut och sparkade de tre anställda på vårdboendet.

Handlingskraften när ledningen i Kumla  agerade riskerar dock att dölja vad som kan vara problemet, en insikt om att faktiskt inte alla som jobbar inom vården har det engagemang och den empati som behövs för att hantera svårt dementa människor.

Det är svårt att rekrytera personal inom vården, inte minst till de jobb som finns lägst i rangskalan där anställningsvillkoren är dåliga. Det gör att det finns risk för att fel personer anställs, de som har svårt att få andra jobb, inte de som känner starkt för den vårdande uppgiften.

Det helt övervägande flertalet inom vården är givetvis människor som är hängivna sin vårdande uppgift. Men det kan finnas anledning att inte ha en idylliserande bild av personalen i vårdyrken lika lite som av anställda i andra yrken. I korgen kan det alltid finnas några ruttna äpplen.

Mycket handlar sedan om ledningskulturen. Det får aldrig uppstå ett klimat där människor anställda inom vården är rädda för att anmäla. Ytterst är det ett chefsansvar att skapa ett sådant arbetsklimat att alla anställda oavsett var de finns i en organisation skall våga slå larm om missförhållanden.