En varg har förirrat sig till Helsingborgstrakten. Äntligen kan skånska vargvänner få uppleva detta rovdjur på nära håll, en best på kanske 60 kilo, och en mycket skicklig jägare som snabbt kan riva ett får, ett rådjur eller annat vilt till döds.

Jag har ibland skrivit i vargfrågan och uttryckt stöd för glesbygdsbefolkningen som har vargen inpå knutarna och känner oro både för sina barn och för sina hundar, får och andra djur.  Om man lever nära vargen och vet om dess latenta farlighet, är det naturligt att vilja hålla vargstammen på en mycket låg nivå.

I går handlade det  inte om en varg i Dalarnas glesbygder utan i en tätbefolkad del av Sverige. Plötsligt larmas det och länsstyrelsen tar ett snabbeslut om att skjuta vargen med bedövningmedel för att kunna förflytta den.

I Helsingborg  blir dessutom människor oroliga. En skola beslutar hålla barnen inomhus och be föräldrarna komma och ledsaga barnen hem från skolan.

Reaktionen är naturlig och rimlig.  Men det illustrerar också villkoren i den svenska vargdebatten. Varför skall barn i Helsingborg vara rädda för vargen men inte barn i exempelvis i Hedemora eller någon annan ort i Dalarna eller Närke, där vi av någon anledning tycker att vargen skall samexistera med  ortsbefolkningen och barnen på väg till och från skolan.

Det hela handlar förstås inte om att vara vargvän eller varghatare men om att vara sanningsenlig eller hycklare.