Hade tänkt åka till Helsingborg och se Kyra Kyrklunds clinic i söndags, men det kom en del i vägen. Inte minst fotboll i Trelleborg.

Jag har sett många av Kyras clinics genom åren och de är alltid väldigt väl värda besök. Kyra har en fantastisk förmåga att underhålla och fånga åhörarna, och dessutom  förmedla kunskap.

Jag fick noggranna rapporter om hur Helsingborgsclinicen var och det var idel lovord om hur Kyra löste  allehanda problem hos olika dressyr- (och även en hopp-) hästar i varierande åldrar. Det satt en hel del tränare på de fullsatta läktarna så jag är övertygad om att det är många elever som får ta del av Kyras idéer så att säga i andra hand.

Idag var jag och besökte Lisen och Peder Fredricson i Vitaby ute på Österlen. Trots årstiden var där som vanligt bedövande vackert och ännu härligare var det att stå med utsikt mot Hanöbukten och lyssna när tranorna trumpetade sin ankomst högt uppe i luften. Nu är det vår, på riktigt.

Lisen och Peder har skapat en fantastisk anläggning och det nyaste är en jättestor utomhusbana. Planerna är storslagna och redan i juni ska det bli nationell hopptävling här. Målet är en internationell tävling och det är ett mål som definitivt kan uppfyllas.  Peder och Lisen kan och vet vad de vill, Simrishamns kommun är positiv och traktens näringsliv är ordentligt med på noterna.

Hemma måste man nästan använda munskydd när man borstar hästarna. Vinterpälsen dröser av i stora tussar, till glädje för kajorna som är snabba att ta tillvara denna extra fina stoppning till sina bobyggen.  Till och med den gamle börjar se hygglig ut i hårremmen. Jag klippte honom i höstas men pälsen växte snabbt ut igen, så han har mest påmint om en raggig ponny den senaste tiden.

Pigga är de i alla fall, allihop, och älskar travturerna på mjuka grusvägar. Det enda ställe som fortfarande inte är bra att rida på är stranden men å andra sidan tycker jag inte det gör så mycket. Stranden är nämligen, enligt hästtycke, en utmärkt plats att hitta på hyss på.

Skåne regerar!

Sju av nio SM-medaljer i hoppning gick de skånska ryttarna. Inklusive alla tre gulden.

Och inte nog med det, det var de unga som höll sig framme. Självklart var det så i junior- och young rider-klasserna, men seniorvinnaren Douglas Lindelöw från Hörby är bara 19 år.

För några år sedan var det tunt med skåningar i ungdomsklasserna. Nu har systrarna Holmén, Mimmie Faijermo, Sanna Olsson och många fler återtagit det skånska kommandot.  Och då ska vi lägga på minnet att starka kort som Nicole Holmén inte var med eftersom hennes Aernst inte återhämtat sig efter en operation, och att även Petronella Andersson för tillfället var hästlös.

Kan för övrigt berätta att Nicole Holmén snart är tillbaka på banan. Storasyster Stephanie tänker nämligen låna ut sin Iceface till henne.

Johan Spetz såg belåten ut efter ungdomsklasserna och det hade han all anledning att vara, trots att konkurrensen på den europeiska ungdomssidan ökar i takt med att de östra länderna av vår kontinent satsar allt hårdare.

SM-tävlingarna i Helsingborg är över och man kan sammanfatta de fyra tävlingsdagarna som en jättesuccé. Bra sport, mycket bra banbyggnad, oklanderligt arrangemang och massor av publik. Helsingborgs stad vill ha fler stortävlingar vid ridanläggningen på Filborna. Med Thomas Hammar och hans nya stab finns alla möjligheter att önskemålen blir uppfyllda.

Själv hann jag med att på förmiddagen åka med sexåringen till Trelleborg. Hon hoppade en unghästklass, första starten sedan i maj, och hon gjorde det bra. Elektrisk så det sprakade på framridningen, men inne på banan skötte hon sig bättre än någonsin.

Femåringen hann jag inte med, Karro åkte själv med honom till Skabersjö. Han gjorde sin bästa runda hittills i livet, fick jag höra. Typiskt, när jag inte fick se det.

Satt och funderade lite på läktaren i Helsingborg under ungdomarnas evighetslånga SM-kval på lördagen. Och undrade varför inte fler anläggningar håller lika hög klass som den ute på Filbornaområdet i Helsingborg.

Svaret är nog det enkla, att den stora ridhusboomen kom för ungefär tio år sedan. Alla byggde ridhus, såväl privatpersoner som föreningar och ridskolor. Det handlade om ändamånsenlighet, helt enkelt att ha en bra träningsanläggning som inte var väderberoende.

Resultatet blev att de flesta ridhusen är oisolerade plåtskjul med sarg, och i bästa fall med en smal ståläktare på ena långsidan. Många fick möjlighet att träna sina hästar med regelbundenhet och det har självklart inneburit en utveckling i sporten.

Men knappast för tävlingarna. 

Hade ridhusboomen kommit nu hade det säkert varit ett annat tänk. Det har nästan blivit en arenabyggeshysteri där varenda fotbolls-, ishockey-, bandy- och handbollsförening ska ha nya arenor och trycker på hur viktigt det är för verksamheten. Ridsporten har släpat efter. I Skåne, där ridsporten är som störst, finns det ett ridhus runt varje hörn. Bara hemma i trakterna i Höllviken finns sju stycken.

Men bara tre av alla skånska anläggningar håller måtten för stora tävlingar, typ SM. Det är Bökeberg, Flyinge och Helsingborgs Fältrittklubb. Med dagens värderingar, och vidare syn, kunde fler av anläggningarna gjorts mera ändamålsenliga, om man tänkt lite, jobbat lite mer mot kommunerna, och inte haft så bråttom. Idag kräver publiken bekvämlighet, och det krävs även bekvämlighet för sponsorer. Det ska finnas restauranger och service i form av bra ljudanläggning och resultattavlor.

Med bättre anläggningar kunde ridsporten fått betydligt större publik, inte bara de närmast sörjande, som ofta är fallet. Bevis på att folk vill se bra hoppning och dressyr, på bra tävlingsplatser, är SM-tävlingarna i Helsingborg. Det var mycket folk redan på fredagen, under lördagens kvalhoppningarna var läktarna fyllda.

Så skulle det vara oftare.

Det är nog bara de som själva håller på dagligen med hästar, professionellt eller som hobby, som vet hur slitigt det är.

Värst är det naturligtvis för dem som lever på sin hästverksamhet. Drivkraften för de flesta är glädjen att få arbeta med levande djur, i det här fallet hästar, som kan ge så mycket tillbaka. Men kostar.

Även om hästar i grunden är snälla djur händer det olyckor. Det är inte ofta det sker, men när det gör det blir skadorna gärna rätt allvarliga. Och för det mesta kommer olyckorna i de mest odramatiska situationerna. Rolf-Göran Bengtsson skadade sig ordentligt veckorna efter OS 2008 när en häst oförklarligt snubblade till och föll hemma på ridbanan. Royne Zettermans bästa häst Isaac slarvade med benen över en låg bom och rumplade så Royne fick en rejäl törn. För att bara ta några exempel.

Erika Lickhammer åkte för drygt två år sedan i backen rejält och bröt två ryggkotor. Konvalescensen var lång och smärtsam, men hon fick hjälp av en duktig fysioterapeut i Belgien (hon bor i Holland, nära den belgiska gränsen). Men den rejäla vila hon egentligen behövde fanns det inte tid till. Så när hon, egentligen ganska odramatiskt, ramlade av igen den 7 januari i år var ryggkotorna fortfarande så känsliga att hon tvingades avstå ridning igen. Nu är hon i Helsingborg för att rida SM. Hade läkarna fått välja hade de avrått och ordinerat lång vila, nu har de valt en medelväg och sagt att Erika ska lyssna på sin kropp.

Det gör Erika, mer nu än förr, men säg den ryttare som kan hålla sig på marken tillräckligt länge. Hästar och tävlingar är en livsstil, det finns inte utrymme för tillräcklig vila. Jag vet inte om man ska beundra dessa ryttare som halvt skadeskjutna ständigt tar sig upp i sadeln igen eller om man ska tycka att de är dumdristiga.

Men, vis av egen handling, måste jag nog beundra dem.

SM-tävlingarna i Helsingborg har sakta rullat igång. Eller ja, så sakta går det inte, startfälten är jättestora i kringklasserna och tävlingsledningen hos Helsingborgs Fältrittklubb kör på snabbt. Hemmaklubbens Niklas Arvidsson tog för övrigt uppmaningen att skynda riktigt på allvar och var snabbast av alla i öppningsklassen. Han vinner rätt många klasser, Niklas. Kanske också SM:et? Han har för övrigt redan ett SM-guld, från 2003 med Cagliostro, så han vet hur det går till.

Många berömmer arrangemanget i Helsingborg och den fina anläggningen. Sedan tre månader tillbaka är Thomas Hammar verksamhetschef och han har fått i uppdrag att göra ännu större tävlingar där. Kommunen har satsat stora pengar i anläggningen men inte varit riktigt nöjd med frekvensen av stora evenemang. Nu verkar det vara på väg att bli något, anläggningen ute vid Filborna håller måttet internationellt, det bekräftade Erika Lickhammer för en belåten Hammar.

SM-kval lördag (start ungefär klockan 12) för juniorer, sedan young riders och sist seniorer. Finaler söndag, start klockan 13,00.

Knappt har bruksprovshästarna lämnat Flyinge förrän det är dags för nästa skånska storarrangemang.

Det är inne-SM i hoppning i Helsingborg i helgen.

Inomhus-SM är inte den nationella mästerskapshoppning som rankas högst. Det är många av våra elitryttare som avstår, eller kommer med andra- och tredjehästen.

Må så vara, men för de ryttare som vill upp, de som nosar på landslaget, är det en väldigt viktig tävling. Vår nye förbundskapten Gösta Asker kommer att sitta på läktaren och han har ju deklarerat att gamla meriter inte alltid gäller, det kommer att finnas plats för folk och fä i form.

En jättebra exempel på att ett lyckat inne-SM kan ge mer är förra årets vinnare Viveca Lundbäck (kusin till Helena). Viveca och hennes fina Cardento-sto Canthara vann – och fick vara med på Scandinavium. Nu blev det lite för tufft för nykomlingarna i den internationella hetluften, men ändå, de fick prova på det.

På fredag börjar det, på söndag är det finaler.

På hemmafronten inte mycket nytt. Isen och den stenhårda marken ger sig inte. Var är våren?