Satt och funderade lite på läktaren i Helsingborg under ungdomarnas evighetslånga SM-kval på lördagen. Och undrade varför inte fler anläggningar håller lika hög klass som den ute på Filbornaområdet i Helsingborg.

Svaret är nog det enkla, att den stora ridhusboomen kom för ungefär tio år sedan. Alla byggde ridhus, såväl privatpersoner som föreningar och ridskolor. Det handlade om ändamånsenlighet, helt enkelt att ha en bra träningsanläggning som inte var väderberoende.

Resultatet blev att de flesta ridhusen är oisolerade plåtskjul med sarg, och i bästa fall med en smal ståläktare på ena långsidan. Många fick möjlighet att träna sina hästar med regelbundenhet och det har självklart inneburit en utveckling i sporten.

Men knappast för tävlingarna. 

Hade ridhusboomen kommit nu hade det säkert varit ett annat tänk. Det har nästan blivit en arenabyggeshysteri där varenda fotbolls-, ishockey-, bandy- och handbollsförening ska ha nya arenor och trycker på hur viktigt det är för verksamheten. Ridsporten har släpat efter. I Skåne, där ridsporten är som störst, finns det ett ridhus runt varje hörn. Bara hemma i trakterna i Höllviken finns sju stycken.

Men bara tre av alla skånska anläggningar håller måtten för stora tävlingar, typ SM. Det är Bökeberg, Flyinge och Helsingborgs Fältrittklubb. Med dagens värderingar, och vidare syn, kunde fler av anläggningarna gjorts mera ändamålsenliga, om man tänkt lite, jobbat lite mer mot kommunerna, och inte haft så bråttom. Idag kräver publiken bekvämlighet, och det krävs även bekvämlighet för sponsorer. Det ska finnas restauranger och service i form av bra ljudanläggning och resultattavlor.

Med bättre anläggningar kunde ridsporten fått betydligt större publik, inte bara de närmast sörjande, som ofta är fallet. Bevis på att folk vill se bra hoppning och dressyr, på bra tävlingsplatser, är SM-tävlingarna i Helsingborg. Det var mycket folk redan på fredagen, under lördagens kvalhoppningarna var läktarna fyllda.

Så skulle det vara oftare.

Ridsport