Det är alltid roligt när någon våga satsa. Så att komma upp till Skyrup utanför Hässleholm och se den nya tävlingabanan där var en upplevelse.

Jag hade hört att det skulle vara bra, men vågade inte ha några förväntningar, vis av erfarenhet. Det började heller inte så bra. Jag följde den skylt som visade mot Skyrup och hamnade i en kohage (och fick väja för en ko med diande kalv som stod mitt på vägen). Vägen gick vidare genom skog och skog och åter skog, och jag undrade på allvar om det här verkligen kunde vara rätt.

Så småningom kom jag i alla fall fram till något som verkade vara en tävlingsplats. Inget som imponerade – tills jag såg tävlingsbanan. Med utsikt över ängar och Finkasjön låg den där, 70 gånger 100 meter stor, och med rena drömunderlaget. Jag pratade med många ryttare, och alla var lyriska. Malin Baryard-Johnsson som sett åtskilliga banor världen över hittade knappt superlativer nog, men hon träffade huvudet på spiken när hon sa att detta var ingen bana, det var en arena.

Bakom alltihop ligger en enda kvinna, Anna Wemlerth. Med tre söner och en fjärde i magen (hon skulle föda bara tre veckor efter tävlingarna) har hon orkat dra ihop en nationell hopptävling som många sent ska drömma.

Basen är banan och runt den tänker hon kommande år bygga upp faciliteter som gör tävlingsplatsen mera festlig. I år var det inte mycket med det, men det var egentligen ingen som brydde sig (allra minst ryttarna) att vip-tältet var minimalt och att läktare saknades.

Anna har lånat ihop de 2,3 miljoner kronor banan kostade att anlägga. Hon fick 25 000 kronor av Hässleholms kommun, pengar som hon direkt grävde ner i en framhoppningsbana och hon var också framfusig nog att begära 780 000 kronor i EU-bidrag. Meningen är givetvis att banan ska betala sig så småningom, via träningar och tävlingar men så här långt sällar sig Agnetha till de idealister som bär upp svensk ridsport. Jag frågade henne rakt ut varför hon gjorde allt det där och då sa hon, utan krusiduller, att hon ville hjälpa svensk hoppning och ge tillbaka lite av allt det hon själv fått.

Det är härligt med folk som satsar och det är bara att önska Anna lycka till. Både med hennes projekt och med den nya bebisen.

Lite länge sedan senaste bloggen, kanske, men det har varit mycket med allt. Inte minst bevakning av fotboll och lite handboll och det gillar jag (som läsare av Skånskan förmodligen vet). 

Alla hästarna, utom de två allra yngsta som ska vara på ”kollo” länge till, är hemma nu och det betyder så klart väldigt mycket mer att göra. Jättekul, speciellt att ta upp unghästarnas utbildning och gå vidare. Sexåringen skyndar jag långsamt med. Hon behöver banta minst 50 kilo och alla vet vad övervikt kan betyda för benens hållbarhet. Särskilt när magen är så rund att knappt ens den längsta sadelgjorden passar.

Femåringen däremot kändes direkt som att det bara var att sätta igång och han är jätteglad över att få vara med igen.

Hästarna har fått ett nytt, fräscht stall och jag kan berätta att det inte bara är de som är glada för det. Allt är mycket lättare och smidigare när saker och ting fungerar. Men det var inte friktionsfritt innan allt var klart, leverantören av boxfronterna lämnade väldigt mycket övrigt att önska. Jag vet i alla fall vilken firma jag i-n-t-e ska anlita om jag någon gång mer ska bygga stall.

Som väntat ramlade Sverige ur superligan och därmed väntar en annan verklighet nästa år. I stället för att ha fem ryttare på de tio största tävlingsplatserna får Sverige nu en, maximalt två och det gynnar knappast matchningen av nya elitekipage. Det blir också mycket svårare att matcha ett svenskt lag inför ett eventuellt OS 2012

Jag måste ändå säga att hoppsporten är på rätt väg. I alla fall om man läser den nya plan hoppningen kommit med, där integrationen ska bli betydligt större, så att det blir samarbeta och uppföljning av ryttare ända från ponnytiden och upp igenom de olika åldersgrupperna, till seniorerna.

Douglas Lindelöw, bara 19 år, fortsätter att imponera. Efter young rider-EM-guldet vilade han Talina i två veckor och åkte sedan till ett mycket regnigt Stockholm för SM. Bara ett nedslag skiljde honom från guldet, men silver är bra nog. Kul att TV-sporten gjorde ett inslag med honom.

Själv ratade jag Stockholm och gick i stället på derbyt på Jägersro. Vi hade visserligen väntat på regn i många veckor, men det hade inte behövt komma just den söndagen. Nu var såväl derbyhattar som bana genomdränkt och det förtog stämningen. Prestationerna rann dock inte bort, det var länge sedan ett svenskt derby hållit så hög klass och vinnande Moe Green var bara hur bra som helst.

Till helgen blir det häst på längden och tvären, när Malmö City Horse Show bjuder på nationell hoppning på Ribersborg, och sedan både världscup och SM i fälttävlan.