Jag ser mig själv i spegeln. Ännu en rynka på min panna. En produkt av Malmö stad, av dess politiska beslut, av mina lärares val och av mina föräldrars klarsynthet. En ung man på tjugoett år, hade en gammal man sagt.

Under min barndom på Rosengård betraktades jag som en kuf för att jag vägrade sälja hasch likt mina polare. Till slut var skillnaden så pass märkbar mellan mig och mina vänner att det var omöjligt för vare sig dem eller för mig att umgås. Jag flörtade med böcker, de var otrogna med hasch. Där tog vår kärlek slut.

Under barndomen var min fars godnattsaga att slänga diverse böcker på min säng och säga: ”Läs ut dem så tar vi en diskussion imorgon”. Hans enda önskan är att boken som redskap går i arv. Han var nämligen den första i sin släkt som utbildade sig. 

Under de yngre tonåren fyllde jag lungorna med luft för att sekunden efter skrika poesi på gatan. Malmöiter och Rosengårdsbor undrade varför jag inte kunde uppföra mig som alla andra. Faktum är att jag kände mig instängd, omringad av en mur av dessa Rosengårdsbor. Den enda svenska våg av integration som sköljde över invånarna kom från vänstervridna lärare. Lärare som predikade om demokrati i skolan, som offrade allt för att fostra förortsbarnen och skapa ett bättre samhälle. Det är ingen lögn. Jag kommer till exempel aldrig att glömma hur Svedman, min SO- lärare, lärde mig lägga vikt på min åsikt- även efter skoltid.

Under gymnasiet fortsatte skrivandet. Orden tog inte slut vare sig verbalt eller skriftligt. Jag var hungrig. Gatukonsten fortsatte. Jag sökte till författarskolan på St: Petri och fick till och med en mic!

Vägen till att bli en duktig skribent är lång och jag är knappast där, men jag är villig att gå vägen. Samtidigt som jag är full av tacksamhet. Efter studenten kom min första diktsamling. Men efter diktsamlingen blev jag stum. Slängde pennan i väggen och förbannande den.

Jag hatade mig själv för att ha gett ut mina texter. Det kändes som att jag sålt en del av mig själv, som jag aldrig mer kommer kunna ta tillbaka. När folk på gatan började fråga när nästa diktsamling kommer, fick jag ångest och flydde in i närmaste toalett för att svalka ner mig.

Jag ville vara ifred och slutade plötsligt skriva. Slutade lyssna, se mig omkring. Allt dog ut. I detta mörker sträckte sig en hand – en reporter i Malmö ville ha en elev. Jag tog tag i handen som en sista utväg för att inte ge upp min dröm om skrivandet.

Den drog mig upp. Gav mig hopp. Min fråga var varför? Journalisten heter Andreas Lovén och hans svar var precis som jag alltid hört under min barndom av mina föräldrar, av mina lärare; ”Vi skapar ett bättre samhälle på det här viset min vän.”

Jag sitter på Språk- och litteraturcentrum i Lund, precis vid ingången, intill det lilla caféet och sätter tänderna i ett vaniljhjärta.
Tuggar sakta och leker med blicken. Fram och tillbaka. 
 
I detta humanioras centrum finns många unga människor- allt från grekofiler till teologer. 
I detta kulturcentrum predikar professorer rätt ofta om att människor är unika för att de just är olika.
Titt som tätt glömmer de att mycket med människor ser ut att vara som med andra djur- rätt lika och inget märkvärdigt alls.

Speciellt på det emotionella planet. Vad som är specifikt för människoarten är skvaller om andras relationer. Om hur och varför man inte offentliggör en relation. Ifall man ens tagit diskussionen om att ”offentliggöra” en relation.   
 
Kort därpå ser jag ett igenkännande leende. Har bestämt tid med denna fagra abessinska – som nu går åt mitt håll – en ung kvinna med ljuvligt mörkt hår och nougatliknande ögon. I dagsljus blir ögonen nästan gröna, i mörkret likt mina; kolsvarta. Denna vackra dam kommer fram och rör nätt med sina fingertoppar över min hand. Ett leende träder fram på mina läppar när de möter en kyss. Smaken är densamma som för två månader sedan. 
 
Det är sorgligt när ett förhållande blir offentligt egentligen. Med ordet ”offentligt” menar jag inte att människor ser en med sin partner på gatan eller på bio. Nej, det är snarare tvärtom; trevligt och glädjespridande. Ordet ”offentligt” i det här sammanhanget – vilket jag vet att många känner igen sig i – är på ett annat plan. Låt mig kalla det för Facebook. 
 
Dagen man tar diskussionen med sin partner om man ska lägga upp relationen man har med henne/honom på facebook. Då har man skjutit det dödliga skottet. Då har man gjort det offentligheten kräver, nämligen att man visar upp sitt förhållande. Tar död på förundran som bekanta och främlingar har och istället fullgör deras önskan; sätter en stämpel på sin panna ”jag är i ett förhållande”.

Men att man umgåtts i nästan tre månader för att skapa denna relation är inget allmänheten bryr sig om. Det är Facebook som gäller. Det är verkligheten.  Det är rampljuset. Allt annat är passé och ointressant. Dagen du trycker på knappen är viktig, då börjar klockan ticka.

Under slutet av 1800-talet var min farfars far Lati skyldig att söka sig till Ottomanska armen eftersom Kosovo var en koloni till detta rike. Varje gång han skulle skickas ut till fjärran land för att döda eller dö, rymde han med svansen mellan benen från krigstjänst. Allt som allt sju gånger i rad. Till slut kunde han inte smita längre utan anslöt sig i brist på annan utväg till den albanska motståndsrörelsen. Rörelsen ansåg sig vara ”hjältemodig” för att den försökte göra revolt mot turkarna. Men någonstans på vägen fick man det hela om bakfoten och tyckte det var lättare att plundra andra albaner. Motståndsmännen levde annars i skogarna och käkade trädens rötter.  

När turkarna flydde och tog med sig sina institutioner klev Lati ur skogen och såg sig omkring. Glad i hågen sprang han pilsnabbt över ängarna till sin hemby med en känslan av att ”det var nära ögat”.  
 
Alla hans vänner i byn var döda. Det gick rykten om den modige Lati, som visste hur man överlevde ett världskrig. Själv kände han sig bara dum. Han överlevde första världskriget men visste inte hur man läste en bok. Han var nämligen analfabet. Däremot kunde han tala fyra språk och sälja boskapsdjur. Yrket hade han i arv av sin far.

En novemberkväll 1921 kom han utmattad  hem efter att ha lyckats sälja en ko i grannbyn. Tyvärr fanns det i sanningens namn inte mycket att komma hem till. Varken hans hus, bror, mor eller far fanns kvar. De hade blivit brända på bål av en ny erövringsmakt: Serbien.  Hans brors fru överlevde dock massakern genom att gömma sig i en tunna på gården. Hon kunde varken sms:a eller ringa honom för att berätta om vad som skett. Lati visste inte ens att det var krig. Det fanns varken nyhetsprogram på tv eller webbtidningar att läsa på mobiltelefoner. 

Nåja. Han tog sin döde brors fru i handen och skaffade ungar med henne i skogen. Det var nog lättast så. Han hade inget hem kvar. Istället blev han slav under generalen som dödat hans familj och tagit över hans egendom. Han arbetade där i flera år utan lön tills ett nytt erövringståg kom. Nu var det dags för Nazityskland att ockupera byn.  

Tyskarna gick så småningom och serberna kom tillbaka. Lati upplevde ett nytt styre: det kommunistiska Jugoslavien. Han brydde sig inte längre om vilka herrar han skulle lyda. Han flyttade in till provinsens huvudstad Pristina. Han var gammal vid det här laget.

Dock lärde han sig att cykla. Han köpte även en tv. Modige Lati hade kvar en viss envishet.  För att jävlas en gnutta med erövringsmakten vägrade han att skicka sin son – min farfar – till skolan för att lära sig läsa och skriva på serbiska. 
Och så växte en ny generationsring av analfabeter på mitt släktträd.

11:08. Jag sitter på ett café på Lilla Torg precis intill ett fönster och smuttar smått på en Chai Latte. Andas in doften av kaffe, pustar ut, lutar mig sakta tillbaka på stolen.

”Livet är underbart” sjunger en tanke någonstans i bakgrunden. Tills jag får syn på ett par som kysser varandra mitt på torget utanför. Jag stirrar likt en uggla på paret. Sedan garvar jag högt. Alla besökare vänder sig om och ställer samma fråga som jag egentligen också borde göra: vad är det som är så roligt?

Egentligen spelar det ju ingen roll. Ett par- en man och en ung kvinna – möts på Lilla Torg. Likt tusen andra par som fikar i vår vackra stad. Det är i själva verket inget märkvärdigt med att just det här paret träffas och fikar på just det här torget under just den här tidpunkten.

Det som dock kan vara besynnerligt är att damen kallade sig för ”singel” under gårdagen. Och att jag för mindre än en timme sedan lämnade hennes lägenhet och begav mig till det här caféet.

För mig som finner ”kärlekstanken” vara en konstruktion tar jag en sådan här situation med en klackspark. Otrohet är en del av troheten i ett förhållande. Det djuriska i oss söker sig bort för att uppskatta sitt hem.

Paret framför mig kommer in på caféet. Hon skrattar högt, han hittar plats och de sätter sig ner i sitt skratt. Så lätt och tillgjort.

Det är inte fel ifall ens flickvän eller fru är otrogen.  Många män springer in i ilskans värld när de får reda på att damen de älskar med är otrogen. De hittar varken ut eller in och undrar hur hon kunde göra si eller så. Otrohet är ett tecken på att något är fel inom det egna förhållandet – att det saknas något. Men för att inse det här måste väl paret framför mig i ärlighetens namn kommunicera?

Damen får omedelbart syn på mig- stelnar till och blir illröd. Jag går fram, nickar vänligt och säger: ”Tack för igår”.

Sedan går jag min väg.

Jag önskar att jag kunde vässa pennan och istället skriva om ett delat skratt med en vän som gick i min gymnasieklass.

Jag önskar att jag istället kunde skriva om samtalen vi hade om den tjusigaste tjejen i klassen. Som han alltid tänkte på men aldrig sa något till.

Eller om ögonblicket vi tog studenten med insikt om att vi inte längre var barn utan skulle få den skumma titeln ”vuxna”.

Jag önskar att mina ord när jag gav ut diktsamlingen den höstkvällen efter studenten hade varit mer än: ”Uppskattar verkligen att du kom min vän”.

Jag önskar mycket i efterhand men ikväll dog min vän i sällskap med Gud.

Martin Brynell, din död kom som en känslolös vind. Den slog rakt på mitt bröst, formade en klump i min hals. Den kvävde mig nästan.

I minnet lever du vidare. Om natten vet jag att vi ses igen.Vila i frid min vän.

Jag har inte samma identitet som min far. Jag är svensk. Han är alban. Jag har ärvt en del av honom på en massa olika plan, äpplet faller trots allt inte långt ifrån trädet? Men samtidigt kommer jag aldrig att se det han såg när han var 20 år gammal.

Min far tillhör en generation som led av kommunismens tunga bojor. Hans ungdom svaldes av kommunismen. Flera vänner, studiekamrater och bekanta blev ihjälslagna för att de publicerade eller uttryckte sina åsikter. Var fanns det fria ordet i ett samhälle som skulle vara perfekt? 
 
Det jag gör just nu – skriver om mina tankar och åsikter – gjorde också de. Men när jag på sin höjd får arga mail så försvann de spårlöst.

Det här är en annan tid och en bättre plats, där en mer human ideologi råder. Jag hade tur som föddes i Sverige men känner ofta dåligt samvete för det. För att jag har privilegiet att uttrycka mig fritt när min far inte hade det.

Ibland kan jag känna mig provocerad när jag ser unga vänsterradikala – kaxigt viftande med flaggor med Stalin – på Malmös gator. Man hyllar ett förtryck som man inte är i närheten av att förstå innebörden av. Det gör inte heller jag. Men det gjorde min far och hans generation.

Bland dessa vänsterradikala finns en dröm om att offra sig för samhället, för kollektivet. Men om min far inte hade tänkt på sin individuella frihet – ja, då hade jag aldrig fått min frihet, lärt mig det här språket (som jag älskar) och den här krönikan hade aldrig fått ord att andas med.

Christian Carkani

Missade precis bussen med två minuter och bestämmer mig för att gå ner för Poppelgatan. Det korta tidsglappet mellan den flyende bussen och mina första steg är fullt av frustration. Tills jag strax hör en röst bakom mig. Eller är det snarare en sång? 

En man går rakt mot mig och han sjunger på romani. Rösten är helt fantastisk. Hans fru är klädd i en svart kjol. Hon springer efter honom och skrattar. Mannen fortsätter sjunga, höjer tonen. Där mitt på gatan. Alla stannar upp. Han ökar takten. Behöver inga instrument. Han klappar med händerna, fortsätter sjunga. Då och då ackompanjerat av ett ”halleluja!”.
 
Här går en talang förbi, tänker jag. Han är inte ensam. Det finns många glädjespridare i stan som sjunger enbart för lyckans skull. Skivbolagen har tyvärr glömt bort dessa lokalkändisar. Eller kanske har de aldrig börjat leta? 

De som, likt mannen framför mig, sprider glädje på sin gata och på sin ort förtjänar vår uppskattning. Malmö stad omfamnar som tur är några av dem. Men vi kanske inte prisar denna ”konst” tillräckligt högt? Vilket vore en förlust på många plan. Speciellt vad gäller stadens gemensamma identitet. 
 
Vad vore Malmö utan lyckospridare som den sjungande romska mannen? inte en kulturstad i alla fall.

”Välkommen till Mårtenssons bil i Hörby” avslutar han sin reklammonolog med.

Jag stänger av tv:n. Första tanken som slår mig är hur man ska tolka denna reklamfilm, som ur ett intellektuellt perspektiv ger ett negativt och dubbelt budskap. Det är Mårtenssons bils senaste reklamfilm om stridsvagnen som klantigt och dumt kör rakt in i en annan bil för att komma fram till företaget.

Vilken civil kör egentligen en stridsvagn som står som symbol för ett farligt fordon, krig och ockupation? Och varför ska personen som kör stridsvagnen stiga ur den och fråga på albanska ”Är det här Mårtensson” i Sverige. Minns i vart fall inga historielektioner som tar upp liknande händelser – att sydeuropeer erövrar Norden.

Samtidigt får man tänka på att det knappast ger en bra bild av de albansktalande svenskar som bor i vårt avlånga land. Personligen drar jag associationer till primitivitet och det sönderskjutna Balkan (fast det är ju knappast krig på Balkan i dag? Eller så kanske Mårtensson vet något som inte jag känner till?).
Det kan också tänkas att bilförsäljningsföretaget inte är bekant med stereotyper som redan är passé.
Möjligen är det bara försäljningssiffror som räknas och då reflekterar man kanske inte över att även en reklamfilm kan blåsa liv i onödiga och gamla stereotyper.

Att reklamfilmen lägger prägel på att stridsvagnen körs av en man med utländskt bakgrund, vare sig det rör sig om en alban eller en person av annan nationalitet, kan säkert tolkas på många olika sätt. Men bilden ger knappast någon positiv bild av personer med annan etnisk bakgrund. Reklamfilmen ger dessutom sken av att Mårtensson är lite bättre, lite finare, lite ädlare. Är stridsvagnen och dess besättning i nöd på grund av sin härkomst? Reklamen ger fel bild, helt enkelt.

Jag hoppas att Mårtenssons bil tänker en gång extra inför nästa reklamfilm. Det vore tråkigt om samma tema dyker upp. Även reklamfilmer påverkar offentlighetens världsbild.

”Ni män förstår ingenting”.
Jag står i biografkön med en kvinna med öppna tankar.
Hon pratar om allt möjligt. Just nu om det obegripliga kvinnliga lidandet i samband med födslar.
Jo, vi förstår en hel del. Tänker jag. Men säger inget.
Fast mest tänker jag på min skrala ekonomi. Halva studiebidraget på 2600 kronor kommer att ryka på studentlitteratur.
Snart fyller lillebror år.
Vad har jag råd att köpa i present?
 
Den unga kvinnan bredvid mig har rusat vidare i sin monolog.
”Lika lön för lika arbete.” Tonläget närmar sig falsett.
Vad är problemet, funderar jag. Har liksom själv tre systrar och en mor – det är väl en självklarhet att det ska vara så?
”Ni män är hungriga vargar som sätter upp normer.”
Påståendet avfyras som ett skott i min riktning.
Jag börjar fundera på om jag ändå inte borde ha tackat nej till biobesöket. Trots hennes tjat.
Trots att normen påbjuder att man tackar ja vid en förfrågan. 
 
Kön verkar oändligt lång och den rör sig bara knappt märkbart.
Kvinnan bredvid mig ångar på och jag duckar så gott det går.
”Skäms för vad dina förfäder gjort mot kvinnor. Kan du tänka dig ett liv vid spisen?”
Jag får lova att inte bli som mina förfäder.
”Det gamla är passé.” 
 
Jag försöker se positivt på situationen. Det är ju en intelligent person. Framåt. En sådan som jag länge letat efter. En kvinna som inte följer normen.
Kön börjar röra sig lite fortare. Meter efter meter kämpar jag mig mot målet – biljettluckan – som innebär att jag slipper stå till svars för mannens brott genom historien. 
 
”Betalar ni tillsammans eller var för sig?” undrar kassörskan till slut.
Kvinnan bredvid mig spricker upp i ett oändligt vackert leende. Hon ser på mig med lite uppfordrande ögon.
”Var nu en gentleman.”