Jag ser mig själv i spegeln. Ännu en rynka på min panna. En produkt av Malmö stad, av dess politiska beslut, av mina lärares val och av mina föräldrars klarsynthet. En ung man på tjugoett år, hade en gammal man sagt.

Under min barndom på Rosengård betraktades jag som en kuf för att jag vägrade sälja hasch likt mina polare. Till slut var skillnaden så pass märkbar mellan mig och mina vänner att det var omöjligt för vare sig dem eller för mig att umgås. Jag flörtade med böcker, de var otrogna med hasch. Där tog vår kärlek slut.

Under barndomen var min fars godnattsaga att slänga diverse böcker på min säng och säga: ”Läs ut dem så tar vi en diskussion imorgon”. Hans enda önskan är att boken som redskap går i arv. Han var nämligen den första i sin släkt som utbildade sig. 

Under de yngre tonåren fyllde jag lungorna med luft för att sekunden efter skrika poesi på gatan. Malmöiter och Rosengårdsbor undrade varför jag inte kunde uppföra mig som alla andra. Faktum är att jag kände mig instängd, omringad av en mur av dessa Rosengårdsbor. Den enda svenska våg av integration som sköljde över invånarna kom från vänstervridna lärare. Lärare som predikade om demokrati i skolan, som offrade allt för att fostra förortsbarnen och skapa ett bättre samhälle. Det är ingen lögn. Jag kommer till exempel aldrig att glömma hur Svedman, min SO- lärare, lärde mig lägga vikt på min åsikt- även efter skoltid.

Under gymnasiet fortsatte skrivandet. Orden tog inte slut vare sig verbalt eller skriftligt. Jag var hungrig. Gatukonsten fortsatte. Jag sökte till författarskolan på St: Petri och fick till och med en mic!

Vägen till att bli en duktig skribent är lång och jag är knappast där, men jag är villig att gå vägen. Samtidigt som jag är full av tacksamhet. Efter studenten kom min första diktsamling. Men efter diktsamlingen blev jag stum. Slängde pennan i väggen och förbannande den.

Jag hatade mig själv för att ha gett ut mina texter. Det kändes som att jag sålt en del av mig själv, som jag aldrig mer kommer kunna ta tillbaka. När folk på gatan började fråga när nästa diktsamling kommer, fick jag ångest och flydde in i närmaste toalett för att svalka ner mig.

Jag ville vara ifred och slutade plötsligt skriva. Slutade lyssna, se mig omkring. Allt dog ut. I detta mörker sträckte sig en hand – en reporter i Malmö ville ha en elev. Jag tog tag i handen som en sista utväg för att inte ge upp min dröm om skrivandet.

Den drog mig upp. Gav mig hopp. Min fråga var varför? Journalisten heter Andreas Lovén och hans svar var precis som jag alltid hört under min barndom av mina föräldrar, av mina lärare; ”Vi skapar ett bättre samhälle på det här viset min vän.”