”Välkommen till Mårtenssons bil i Hörby” avslutar han sin reklammonolog med.

Jag stänger av tv:n. Första tanken som slår mig är hur man ska tolka denna reklamfilm, som ur ett intellektuellt perspektiv ger ett negativt och dubbelt budskap. Det är Mårtenssons bils senaste reklamfilm om stridsvagnen som klantigt och dumt kör rakt in i en annan bil för att komma fram till företaget.

Vilken civil kör egentligen en stridsvagn som står som symbol för ett farligt fordon, krig och ockupation? Och varför ska personen som kör stridsvagnen stiga ur den och fråga på albanska ”Är det här Mårtensson” i Sverige. Minns i vart fall inga historielektioner som tar upp liknande händelser – att sydeuropeer erövrar Norden.

Samtidigt får man tänka på att det knappast ger en bra bild av de albansktalande svenskar som bor i vårt avlånga land. Personligen drar jag associationer till primitivitet och det sönderskjutna Balkan (fast det är ju knappast krig på Balkan i dag? Eller så kanske Mårtensson vet något som inte jag känner till?).
Det kan också tänkas att bilförsäljningsföretaget inte är bekant med stereotyper som redan är passé.
Möjligen är det bara försäljningssiffror som räknas och då reflekterar man kanske inte över att även en reklamfilm kan blåsa liv i onödiga och gamla stereotyper.

Att reklamfilmen lägger prägel på att stridsvagnen körs av en man med utländskt bakgrund, vare sig det rör sig om en alban eller en person av annan nationalitet, kan säkert tolkas på många olika sätt. Men bilden ger knappast någon positiv bild av personer med annan etnisk bakgrund. Reklamfilmen ger dessutom sken av att Mårtensson är lite bättre, lite finare, lite ädlare. Är stridsvagnen och dess besättning i nöd på grund av sin härkomst? Reklamen ger fel bild, helt enkelt.

Jag hoppas att Mårtenssons bil tänker en gång extra inför nästa reklamfilm. Det vore tråkigt om samma tema dyker upp. Även reklamfilmer påverkar offentlighetens världsbild.

”Ni män förstår ingenting”.
Jag står i biografkön med en kvinna med öppna tankar.
Hon pratar om allt möjligt. Just nu om det obegripliga kvinnliga lidandet i samband med födslar.
Jo, vi förstår en hel del. Tänker jag. Men säger inget.
Fast mest tänker jag på min skrala ekonomi. Halva studiebidraget på 2600 kronor kommer att ryka på studentlitteratur.
Snart fyller lillebror år.
Vad har jag råd att köpa i present?
 
Den unga kvinnan bredvid mig har rusat vidare i sin monolog.
”Lika lön för lika arbete.” Tonläget närmar sig falsett.
Vad är problemet, funderar jag. Har liksom själv tre systrar och en mor – det är väl en självklarhet att det ska vara så?
”Ni män är hungriga vargar som sätter upp normer.”
Påståendet avfyras som ett skott i min riktning.
Jag börjar fundera på om jag ändå inte borde ha tackat nej till biobesöket. Trots hennes tjat.
Trots att normen påbjuder att man tackar ja vid en förfrågan. 
 
Kön verkar oändligt lång och den rör sig bara knappt märkbart.
Kvinnan bredvid mig ångar på och jag duckar så gott det går.
”Skäms för vad dina förfäder gjort mot kvinnor. Kan du tänka dig ett liv vid spisen?”
Jag får lova att inte bli som mina förfäder.
”Det gamla är passé.” 
 
Jag försöker se positivt på situationen. Det är ju en intelligent person. Framåt. En sådan som jag länge letat efter. En kvinna som inte följer normen.
Kön börjar röra sig lite fortare. Meter efter meter kämpar jag mig mot målet – biljettluckan – som innebär att jag slipper stå till svars för mannens brott genom historien. 
 
”Betalar ni tillsammans eller var för sig?” undrar kassörskan till slut.
Kvinnan bredvid mig spricker upp i ett oändligt vackert leende. Hon ser på mig med lite uppfordrande ögon.
”Var nu en gentleman.”

Det går en somalisk kvinna i burka. Bredvid henne går hennes make och glor snett på alla som tittar på hustrun.
På andra sidan gatan går en iranier snabbt förbi, sneglar lite och säger ”Jävla sunni”. På samma gata ser jag efter ett par minuter polacker komma i flertal. 
”Ska ni till mässan en vardag?” frågar jag av nyfikenhet.
Som den främling jag är i deras ögon får jag inget svar.

Kort därpå dyker ännu ett ansikte fram. 
”Hur mår du?” frågar han på albanska.
Jag aldrig sett honom förr. Vad fann han hos mig som verkade bekant? Hur visste han att vi hade ett gemensamt etniskt arv?  ”Det är fint” svarar jag.

Misstänksamhet mot andra grupper verkar vara ett gemensamt drag i Malmö i allmänhet och kanske Rosengård i synnerhet. Den enda gruppen som välkomnas – förutom den egna - är den svenska. För det mesta i alla fall. Men svenskarna bor aldrig i Rosengård. De kommer i gryningen likt en frälsningsarmé. När de ”hjälpt” färdigt framåt klockan 17 längtar de åter hem till Svedalaland. 

Jag bor i en stad som ofta omtalas i positiva termer när det gäller mångkulturen.Vi lever och andas sida vid sida. Det är så till viss del. Men det finns också en annan sida av saken.

Malmö är också en stad där människor låser in sig i sina nationella och etniska skal. Tyvärr utgör misstänksamhet mot andra etniska grupper en stor del av mina medmalmöiters världsbild.

Medier och politiker är bra på att ”multi-kulti”-stämpla staden. Ofta är det inte mer än en politisk förhoppning som för var dag ser ut att gräva sin grav i det som kallas praktiken.

Det är egentligen ologiskt hur en människa kan frukta en annan människa, baserat på etniskt ursprung. Det handlar troligen om en vilja att rädda och bevara sin egen kultur. En sak dessa nationalister glömmer bort är att den egna kulturen är – och har alltid varit - i ständig förändring.

Vi undviker att inse, antagligen för samvetets skull, att vi försöker leva likt flockdjur bakom etniticitetens stängsel. Bakom dessa stängsel blir det svårare att inse att vi egentligen tillhör en och samma flock.

”Vilken stad kommer du ifrån?”
Den äldre mannen dyker upp framför mig.
Svetten porlar ner för händerna.
Jag befinner mig utanför den serbisk-ortodoxa kyrkan Helige Basilius i Helsingborg.
Det logiska svaret vore ”Malmö” men det är nog inte vad mannen förväntar sig.

Mina föräldrar är albaner från Kosovo.
Krigen på Balkan med etnisk rensning som ideologisk bensin formade och skrämde mig som ung.
Trots att jag inte var där.
Men släktingar delade med sig av traumatiska händelser av näst intill bisarr karaktär.

Det är därför jag står utanför Helige Basilius denna söndag.
I ett försök att förstå hur två folk, som serber och albaner, förmår hata varandra när de är så pass lika.
Två folk som inte bara delar historia och är en produkt av varandra, utan även har en gemensam symbol som den dubbelhövdade örnen.
Men ett sådant faktum bortser man ifrån när man lägger nationalism som en politisk grund.

Min vän Melissa blev först förvånad över min fråga om att få delta i den serbisk-ortodoxa mässan.
Sedan, vilket jag är tacksam för, entusiastisk.
Den äldre mannen ser inte lika entusiastisk ut när hon hinner före mitt svar och säger:
”Han kan albanska.”
Den gamle mannen lutar sig bakåt och mumlar för sig själv.
”Dagens ungdomar har ingen respekt för sina förfäder.”

Jag funderar på vem som mest avskyr en rökare som nyss tagit sitt sista bloss.
Svaret blir: ”en annan rökare”.
Melissa och jag har valt att vara icke-rökare.
Men vi måste visa respekt och hjälpa våra rökare av nationalism.Då kanske den gamle mannen en dag blossar ut fred i stället.