Tankar i kaos

Tänk hur man ibland vill ta sig an allt man stöter på. Hur man ibland känner att man dras med av vågen och tackar ja till saker utan att tänka efter. Gudarna ska veta att jag har varit sådan, oh som jag har varit sådan. Jag har haft en så stor vilja men förmågan har inte alltid hängt med. I de flesta fall har det faktiskt inte handlat om att jag inte skulle besitta den faktiskta förmågan att utföra det jag tagit på mig utan snarare om att tiden inte har räckt till. För hur man än bär sig åt så har dygnet bara tjugofyra timmar. Retsligt kan tyckas.

Ibland har jag tänjt på mina gränser så till den milda grad att jag stått på gränsen till ett nervöst sammanbrott. Känslan av att inte ha hunnit med det jag åtagit mig har lett till gräsliga frustrationer. Onödiga frustrationer. Det är slut med det nu…sedan ungefär ett halvår tillbaka. Och vet ni vad, jag känner mig så mycket lugnare. Och klokare.

Numera tänker jag noga innan jag tackar ja. Och jag har insett att det är bättre att tacka nej om jag inte känner att jag kan göra något helhjärtat. För jag är en helhjärtad person, ser ni. Gör jag halvhjärtade saker så mår jag dåligt.
Nä, ingen klarar allt. Och ingen måste vara bäst på allt. Att inse det är en oerhört befriande känsla.

Jag önskar er alla samma insikt.

Ha en härlig dag, hörrni!

Tjejjouren i Eslöv
————————–

Välkomnar allmänheten mellan 18.00 – 19.00 till Eslövs folkhögskola på Alla Hjärtans Dag. Syftet är att tända ett ljus för de tjejer i Eslöv som har sökt hjälp under det föregående året. Till självkostnadspris finns fika och ljus som man själv kan tända.

 Till minne av Fadimes 10 åriga dödsdag kommer vi att hedra henne genom att läsa en dikt och tända ett ljus.  

——————————————————–

Vi har internet igen. Däremot har min dator kastat in handuken så jag får använda Pontus lilla dator…med betoning på lilla. Den är så liten att jag konstant skriver fel. Tangentbordet är liksom inte direkt skrivvänligt. Fattar inte hur Pontus fixar att skriva på det med tanke på att hans fingrar är något grövre än mina.
Nä, måste ta och köpa en dator, en med ett användarvänligt tangentbord.

En nymålad hall...

För övrigt har jag målat nästan varje dag denna vecka. Målarmusklerna gör inte längre ont men lederna är desto ömmare. Det knakar lite varstans.
Sovrum, Solskenets rum, gästrum, hall uppe och nere, TV-rummet samt badrummen är nu färdiga. Kvar är Storebrors rum, vardagsrum, kontor och kök. Fast köket får bli en senare historia..vi behöver ha det lite kaosfritt några månader innan vi drar igång med det projektet.

Jag tenderar att fastna i saker, målning är inget undantag. När jag börjar med något försvinner tid och rum, och inget finns förutom just det jag för stunden håller på med. Onekligen är det en rätt praktisk egenskap att ha när man behöver ha saker gjorda. Enda nackdelen är egentligen att min hjärna under dessa tillfällen inte registrerar att kroppen börjar värka. Att jag har ont märker jag inte förrän efteråt. Upptäckte exempelvis ett mycket märkligt rivmärke på armen härom dagen. Det ser ut som om en liten liten katt har rivit mig, men eftersom jag inte varit i närheten av någon sådan gissar jag att jag rivit mig på något i renoveringsivern. Jag känner liksom inte smärtan när jag blir fokuserad. I regel upptäcker jag inte att jag gjort mig illa förrän jag smetar blod någonstans.

Nä, nu har jag skrivit fel på minitangentbordet fyrtiotre gånger. Nu ger jag upp för ikväll. Ska ta mig en nattmacka och titta färdigt på Vålnaden.

Fridens liljor, hörrni

Jag och Pontus tog en tur till en begagnat/lågprismarknad idag för att köpa skrivbord, fåtölj och lite annat smått och gott. Efter att ha trängts i någon timme hade vi äntligen betalt våra saker och begav oss till varuutlämningen. En lite lapp ovanför en ringklocka upplyste oss om att vi skulle trycka på knappen för att få hjälp…följaktligen gjorde jag så.  Porttelefonen knastrade till och en kvinnoröst sa glatt;

”Välkommen till utlösningen.”

Behöver jag nämna att det tog ett tag innan jag fann mig och hasplade fram att vi skulle hämta våra varor?

Välkommen till utlösningen…tja, antar hon menade att det var där man skulle lösa ut sina förbetalda varor men allvarligt talat…utlösningen?!

Behöver jag säga att jag och Pontus fick oss ett gott skratt…

För övrigt funkar inte bredbandet här hemma så bloggandet får ske på telefonen. Det är en ack så tålamodskrävande uppgift vill jag lova. Passar mig perfekt  verkligen. Inte har vi några TV-kanaler heller för de går över bredbandet. Efter trettio minuters köande i telefon fick Pontus (och nej, han gillar inte heller att vänta)i alla fall besked om att telebolaget ska skicka en tekniker på måndag. Ingen TV i helgen med andra ord. Fast jag ska ändå måla så det kan kvitta för mig. Grabbarna däremot är inte riktigt lika nöjda över att både TV och internet strejkar.

Nä, nu ska jag dra på mig målarstassen och sätta fart.

Fridens på er, hörrni

Jag är en rak individ, en individ som av naturen förväntar mig att de människor jag möter menar vad de säger. Jag kan inte leva mitt liv på något annat sätt. Jag vill inte leva mitt liv på något annat sätt. Jag vill tro gott om mina medmänniskor. Och eftersom jag till viss del saknar den automatik med vilken många människor scannar av sin omgivning så förlitar jag mig på att de jag möter är ärliga mot mig. 
Det är inte så att jag inte kan analysera andra människors beteenden om jag vill, men att göra det alltid blir så oerhört tröttsamt. Jag vill inte misstänka och misstro.
För människor med min livsfilosofin, eller med dessa funktionsförmågor om man så vill, blir chocken så total när man slutligen upptäcker att det man trott varit sant inte alls varit sant.

Om jag har lärt mig något i livet så är det att jag inte kan lasta andra människor för mina svårigheter. Inget gott har någonsin kommit ur dylika resonemang. Inget konstruktivt. Ingenting. Det är mitt eget ansvar att låta människor veta vilka mina styrkor är, och det är mitt eget ansvar att försöka förändra. Ingen kan någonsin kämpa för mig som jag kan.
Ingen, förutom jag själv, kan verkligen veta vad jag tänker och vad jag känner. Om jag vill att mina medmänniskor ska förstå mig så måste jag berätta det för dem. För mig är detta fullkomligt självklart. I min logiska värld är logiska resonemang måttstocken.

 (Vill här poängtera att jag INTE pratar om någon specifik människa utan ett fenomen jag genom åren blivit varse om)
Det finns människor som tagit patent på missnöje. Människor som skapat en identitet kring att vara missnöjda, missförstådda och åsidosatta.
Jag antar att anledningarna, om jag nu logiskt ska försöka resonera kring det hela, kan vara flera. Kanske har man någon gång blivit så illa behandlad att såren blivit så djupa att man inte längre klarar av att se att världen faktiskt befolkas av väldigt många godhjärtade individer. Kanske har man så dåligt självförtroende att man sätter krokben för sin egen förmåga genom att välja att tro att andra människor alltid ser ner på en. Kanske saknar man, av olika anledningar, förmågan att reflektera över sig själv. Kanske är man egentligen inte alls ett missnöjesmonster utan har dragits med i missnöjeskarusellen av någon annan…och när karusellen väl börjat snurra kan det vara svårt att hoppa av. Eller kanske är man helt enkelt en jäkligt tjurig gnällmänniska.
Oavsett anledning så leder ett konstant missnöje aldrig framåt. Denna typ av missnöje är en destruktiv demon som äter varenda människa som kommer i närheten innifrån. Såväl den som är missnöjd som den som drabbas av missnöjet.

Jag blir faktiskt oerhört sällan arg, men om det finns något här i världen som verkligen kan få mig att tappa fotfästet så är det upptäckten av att människor jag litat på pratar bakom ryggen på någon. Att det pratas bakom min egen rygg har jag av någon anledning mycket enklare att tolerera än att det pratas bakom ryggen på andra människor jag litar på. I min logiska värld rinner ologiska anklagelser av som vatten på oljig hud men de flesta människor fungerar inte som jag…de blir sårade, ledsna, nedslagna. Och jag hatar det. Innerligt.

Jag kommer aldrig att kunna förändra hela världen, men jag vet att jag kan förändra bitar av den.
Jag vet också att jag aldrig kommer att kunna göra det genom att luta mig tillbaka och sprida mitt missnöje över allt som alla andra alltid gör fel, eller genom att tro att allt negativt som drabbat mig skulle bero på andra människors illvilja.
Jag väljer att tro att de som bemött mig illa gjort det på grund av okunskap, eller kanske på grund av att de själva mått dåligt. Jag väljer att inte tro att det handlar om elaka människor. För elaka människor är svåra att förändra…
Det känns meningslöst att stånga pannan blodig för att omvända den lilla klick elakingar som finns i världen när det finns så många andra som faktiskt gärna vill förstå.

Jag kan inte läsa tankar, och jag tror mig veta att jag inte är ensam om den oförmågan. Med det som grund ser jag det som min skyldighet att upplysa mina medmänniskor om mina åsikter. Och väljer jag någon gång att inte göra det så skulle det aldrig falla mig in att beskylla dem för att inte förstå hur jag tänker. De är för böveln bara människor de med…

Med allting sagt vill jag avsluta med att säga att jag inte tror att särskilt många missnöjda människor i grund och botten är elaka satar. Jag tror, eller kanske väljer att tro, att det ligger något annat bakom. Men trots denna vetskap rinner sinnet till ibland. Ibland orkar jag helt enkelt inte vara allt igenom förstående. Ibland fräser det till, om än oerhört sällan.

Med penseln i högsta hugg...

Appropå absolut ingenting så är våra badrum snart färdigrenoverade. Jag längtar mig galen tills jag kan svassa in i ett varmt badrum och sätta ner tassarna på ett varmt golv istället för att huttrande hoppa runt på vårt kalla källarcementgolv.
Resten av huset är i kaos, men kaos är till för att tämjas så vi kämpar på. Ett penseldrag åt gången. Som med allt här i livet.

Fridens liljor, hörrni

Jag har så många inlägg i huvudet men på tok för lite tid.

För närvarande har jag färg i håret, i ansiktet, på händerna och på kläderna. Att måla tak tenderar att ge den effekten, åtminstone på mig. Jag har målat hela helgen. Pontus har rivit äcklig plastmatta i trappen och svärfar har lagt golv i hallen. Jag hinner inget mer just nu. Min hjärna har inte plats för mer än färgvsl och grovlek på sandpapper.

Att jobba heltid och samtidigt renovera ett hus äter upp dygnets alla vakna timmar. Det går tyvärr inte att trolla fram fler timmar…gudarna ska veta att jag har försökt. Jag gick dessvärre bet…

Människor i min omgivning tycker nog att jag är mer asocial än vanligt men jag hoppas och tror att de som gillar mig på riktigt klarar av att vänta på umgänget tills den värsta renoveringsfasen är över. Om inte får jag väl överleva ändå helt enkelt…för jag kan inte dela på mig. Och jag hinner inte allt. Inte med förståndet i behåll åtminstone. Och det har jag planerat att försöka behålla ser ni.

Ska försöka få till ett lunchinlägg imorgon…jag lovar.

Nu ska jag måla lister. Häpp hörrni