Tankar i kaos

Snorandet håller i sig, en i sanning enveten bacill har smygit sig in i vårt hem. Och in i våra system, därtill.
Trots att humöret faktiskt är på topp så sätter den rent fysiska orken käppar i hjulen, och jag tvingas kapitulera inför det faktum att jag trots allt bara är människa.
Tycker egentligen att uttrycket är rätt märkligt…jag är bara människa…för allvarligt talat ser jag inget bara i att vara människa. Vi människor har ju utvecklat förmågor som ger oss ett övertag över de flesta levande varelser på jorden. Och därtill har vi också ett enormt ansvar. Somliga tar ansvaret, andra inte, men vår förmåga att göra aktiva val gör ändå vår existens bra mycket mer än bara…fast det är klart, det är bara min högst personliga åsikt.

Köksbord...

Solskenet är trots allt relativt pigg.
Han saknar sin mormor, som åkte hem i lördags. Det gör vi andra också. För även om hon inte gör särskilt mycket väsen av sig så lämnar hon ett stort hålrum när hon åker. Vi längtar tills hon kommer åter…fast innan dess ska vi försöka göra en tripp till nordligare breddgrader någon gång framåt våren.

I helgen gjorde vi, snorandet till trots, en ny utflykt till den-stora-förmedlingscentralen (ni vet den där….”Välkommen till utlösningen”-affären) i vår närhet för att inhandla ett rekorderligt köksbord. Solskenet följde också med. Han gillar att åka till den aktuella affären. Vad han gillade mindre var dock det faktum att de byggt om cafeterian sedan han var där sist. Egentligen fanns det nog inget han direkt ogillade i själva ombyggnationen, utan missnöjet rörde helt enkelt det faktum att det skett en ombyggnation. För som Solskenet uttryckte det; ”Jag tycker inte om när de ändrar saker!”

Att ombyggnationen påverkade honom märktes på flera sätt, hela han blev liksom oroligare…hela kroppen sprätte. Han upprepade också i stort sett allt han sa både en och tre gånger. Solskenet har, liksom jag, palilali vilket är ett av de sätt som Tourettes syndrom kan uttrycka sig på. Palilali innebär helt enkelt att man upprepar det man själv har sagt. Solskenet gör det mer än vad jag gör men det händer att även jag kör med upprepningar.

Upprepningarna görs omedvetet, åtminstone i mitt fall. Jag tror faktiskt också att även Solskenet upprepar omedvetet. Detta innebär att det kan kännas rätt trist att bli anklagad för att tjata. ”Sluta tjata, jag hörde första gången…..”
Numera tar jag faktiskt inte åt mig längre, jag brukar skratta bort det hela…för det är ju ändå, trots allt och om man ser det utifrån, en rätt underhållande företeelse. Så länge det inte blir för allvarligt det vill säga.
Jag är den jag är, och den som inte gillar den jag är stänger jag ute ifrån mitt liv så att jag kan fokusera på dem som faktiskt gillar mig. Livet blir så mycket enklare så…och så mycket roligare.

Men nu är klockan 13…vilket innebär att lunchen är slut. Dags att jobba.

Fridens liljor, hörrni

Mina tappra trapphjältar...

Influensa gör ont. Ont i hela kroppen. I huvudet, i halsen, i bihålorna, i nacken, i axlarna, i skuldrorna, i magen.
Huruvida det verkligen är influensa som sakta men säkert har krypit på mig eller ej kan jag givetvis bara spekulera i men med tanke på att hälften av mina kollegor är hemma med liknande symptom så känns det rätt troligt.

Jag har vägrat. Vägrar till viss del ännu. Känner dock allt starkare att jag snart måste kapituelera inför det faktum att min kropp högljutt skriker åt mig att inta vågrätt läge.
Det är förargligt, gräsligt förargligt. Jag har så himla många saker som ligger och väntar på att bli gjorda. Jag har vare sig tid eller lust att bli liggande. Argumenterar med min kropp här. ”Nähädu”, säger jag, ”jag är minsann inte sjuk” bara för att fem minuter säga ”Johodu..det är jag nog.”

Jag gillar inte att förlora kontrollen, och det gäller även sjukdomar. Jag hatar…nej, HATAR..att inte kunna göra medvetna aktiva val.
Människor tror ibland att det innebär att jag alltid måste ha stenkoll på läget, att jag alltid vill ha allt planerat långt tid i förväg. Så är dock inte fallet. Tror de flesta som känner mig väl skulle säga att jag är en rätt spontan och impulsiv individ. Jag har inget emot att slängas in i nya situationer, så länge jag medvetet och aktivt kan välja att dyka in i dem. När jag är sjuk går inte det…då bestämmer kroppen. Ogillas. Skarpt.

För övrigt är min dator fortfarande konvalescent. Den vill inte alls fungera. Och i och med att min älskade Pontus är på tjänsteresa så har jag inte heller hans minidator att tillgå. Följden blir full och total internet skugga.
Förvisso skulle jag kunna skriva inlägg på min smartphone men det går så in i norden trögt, och är så gräsligt besvärligt, att mitt något otåliga sinne helt enkelt inte kan hantera det. När jag någon gång försökt slutar det alltid med att jag svettas och svär högt. Det är inte värt det, helt enkelt.
Sönerna har varsin dator men tro mig när jag säger att dessa två datorer allt som oftast inte är tillgängliga för internetsugna mammor. Så är det bara. Liksom.

Tänker mig att jag ska köpa en ny dator inom det snaraste. Men i renoveringstider är ju hushållskassan inte direkt överfull så vi får väl se hur det går med det. I annat fall får jag väl helt enkelt bita mig i läppen och vänta lite till…

Hur som…nu går jag in i dimman igen.
Snörvel på er, hörrni

Jag fick ett mejl ifrån Evelina Långström, som tidigare bloggade i Skånskan.
Hon är, som säkert alla vet, engagerad i Tjejjouren i Eslöv. Eftersom jag alltid tyckt att Tjejjourens arbete är oerhört viktigt så var det självklart för mig att hjälpa till med att sprida lite information om ett av deras evenemang. 
Informationen lyder som följer;

————————————————————————————————-
Tjejjouren i Eslöv
————————–

Välkomnar allmänheten mellan 18.00 – 19.00 till Eslövs folkhögskola på Alla Hjärtans Dag. Syftet är att tända ett ljus för de tjejer i Eslöv som har sökt hjälp under det föregående året. Till självkostnadspris finns fika och ljus som man själv kan tända.

 Till minne av Fadimes 10 åriga dödsdag kommer vi att hedra henne genom att läsa en dikt och tända ett ljus.  

——————————————————–

För övrigt sitter en tjej på tåget för närvarande. Min mamma närmare bestämt. I två veckor får vi ha henne här och jag längtar gräsligt tills hon kliver av tåget.
Solskenet längtar gräsligt han också. Mormor är favoriten, utan tvekan.
På lördag nästa vecka kommer även Pontus mamma på besök varpå Solskenet utbrast;
”Oj oj oj, då kommer en jättesnäll och en jättesnäll och bestämd att vara här samtidigt.”
Givetvis undrade vi vem av dem som gick under benämningen jättesnäll och vem av dem som gick under benämningen jättesnäll och bestämd.
Solskenet svarade med bestämd självklarhet; ”Mormor är jättesnäll och bestämd, och Pontus mamma är jättesnäll. Pontus mamma hon säger alltid liksom att jag får ta vad jag vill i köket…men jag vet inte vad jag ska ta då för jag vet inte hur jag ska bestämma mig. Mormor säger alltid att jag kan välja mellan den eller den eller den…och då vet jag vad jag ska ta. Hon bestämmer, det är bra.”

Ja, där ser man…ordet bestämd betyder onekligen olika saker beroende på vem som uttalar dem.
Men nu är klockan 13:03 och jag bestämmer nu att jag ska fortsätta jobba.
Fridens liljor, hörrni!

Vårt allra värsta kaos har lagt sig och vi börjar trilla in i de rum vi från början avsett oss bo i.
Sovrummet är målat och inflyttat, hallgolvet är lagt och hallväggarna målade och därtill har ett antal hallmöbler inkluderats i rummet. Solskenets rum är målat och inflyttat och tilläggas skall att han stortrivs där, trots den lilla motvilja han uppvisade när det hela kom på tal. Han har nämligen bott i ett annat rum hitills men eftersom toaletten på ovanvåningen låg i anslutning till just detta rum så blev hans rum en genomfartsväg för kissnödiga. I det nya rummet kan han sitta och uggla ostört vilket är något han uppskattar. Innan flytten knorrade han dock en aning efter som ja…man vet vad man har men inte vad man får. Solskenet ogillar förändringar.

Solskenet har valt färger själv. Det enda som saknas nu är en en stjärnhimmel...för det har han också beställt.

På nedanvåningen har vi fått ett kontor, och vardagsrummet ser inte längre ut som en soptipp.
Badrummen börjar också bli färdiga, och förhoppningsvis blir de helt färdiga redan idag. Jag invigningsbadade faktiskt vårt nya badkar igår. Det är pyttelitet, vilket var det enda tänkbara med tanke på att badrummet i sig är pyttelitet, men det gick utmärkt att bada i alla fall.
Ett badkar är ett måste hemma hos familjen ”jag tycker inte om duschstrålar”.

Internetet funkar fortfarande inte, men en liten lunchblogg från jobbet funkar helt utmärkt.
Jobbveckan blir ovanligt ovanlig denna vecka. Imorgon eftermiddag har jag ett förtroendeuppdrag, onsdag och torsdag ska jag på utbildning och på fredag är jag ledig eftersom jag ska åka upp till Uppsala för att närvara vid Riksförbundet Attentions Tourettegruppsmöte (aahh, långt konstigt ord…I love!). Ombyte förnöjer, men rutiner är härliga de med. Åtminstone för mig. Och för Solskenet.

Men nu är det färdiglunchat. Ha en ljuvlig dag i det vackra vintervädret, hörrni!