Tankar i kaos

Jaha…hade ett inlägg i huvudet när jag satt i bilen tidigare idag, men sedan dess har det passerat så många tankar genom mitt huvud att hjärnan blev helt dränerad. Ligger här nu och här helt blank innanför pannbenet….
Eller nej, sanningen är nog snarare att det är sprängfullt där inne…så packat att inget kan rubbas och slinka ut.
Krafterna tryter nu, vet inte riktigt om jag orkar spurta på upploppet. Fast å andra sidan är ju spurtande ingen nödvändighet. Bara det faktum att jag lyckas kravla över mållinjen känns större än att vinna alla OS-medaljer i världen.

Saknar Storebror som tillfälligt bor hos en klasskompis tills dess att vi har tak över huvudet. Hur stor han än blir kommer han alltid att vara min lille pojke, och även om jag vet att han har det bra så kniper det i mammahjärtat att inte ha honom nära varje dag.
När allt kommer omkring så är faktiskt väntan snart slut, längtan är snart slut…på fredag får vi tillträde till vårt nya hem.
Jag vet att det är så, men kommer ändå inte att känna mig helt säker förrän vi står där med nyckeln i våra händer. Då kommer jag att förstå att det hela är över, och att vi äntligen kommer att kunna fortsätta leva våra liv.

Ska nu försöka uppbåda kraft till den slutliga fajt jag uppenbarligen behöver ta med två kommuner för att Solskenet ska få gå kvar i sin skola. Ja, det är roligt nästan jämt….
…men jag är inte känd för att ge upp i första taget.
Många ord finns kvar att säga innan något slutgiltigt beslut finns på pränt. Sanna mina ord.  

It ain´t over ´til it´s over, hörrni!
Och hör sen…

Helgen var det, ja….
…det var helgen jag skulle börja skriva om. Helgen var ljuvlig.
Jag sov, sov, sov, badade bubbelpool, sov, bastade, sov, åt, sov, sov och sov. Och slutligen ägnade jag mig åt bergsklättring för att besöka Landonien och Nimis.

Nimis är ett, i vissa kretsar, utskällt ställe…och dess skapare än mer. Faktum är dock att jag tyckte att platsen var magisk.
Mina känslor inför Lars Vilks diverse utspel kan vi lämna därhän vid just detta tillfäll. ´
I alla fulla fall tycker jag att det är bedrövligt att en människa tvingas leva med skyddsvakter (för två sådana kunde jag urskilja i folkmängden när vi besökte Nimis) på grund av sina åsikter. Även om åsikterna inte direkt brukar överenstämmer med mina.

Började skriva detta inlägg från Coop-parkeringen i Eslöv men huxflux dog batteriet och jag fick helt sonika vänta med bloggandet tills nu.
Dagen har varit gräsligt händelserik…på alla tänkbara vis….

Började dagen med att hetsa upp mig över alla gräsliga bilköer.
Den som aldrig åkt vägen mellan Trelleborg och Eslöv kl 07:30 på morgonen kan inte ens börja föreställa sig hur långa bilköerna är vid just den tiden. Mellan Trelleborg och Malmö pågår ett litet nätt vägarbete på några kilometer. Rusningstrafik adderat med vägarbete innebär hastigheter på cirkus 30 km/h. Alla tiders förstår Ni.
I Lund stannade trafiken igen…för där finns ju så fasligt många avfarter.
Stressnivå = skyhög

När jag slutligen lyckats lämna av Solskenet på Solskensskolan (trots allt bara någon minut för sent) begav jag mig hungrig och kaffetörstig mot bensinmacken….
…bara för att upptäcka att kaffeautomaten var trasig och att smörgåsarna ”…kommer klockan tio.”
Hungrig och småirriterad kröp jag tillbaka in i bilen och styrde kosan mot Eslövs centrum för att stilla hungern på ett fik istället…men precis när jag hade parkerat så ringde Storebror och meddelade att de slutat tidigt och att de inte hade någon buss till polaren i Östraby förrän kl 15.
Sagt och gjort…jag glömde varför jag hade parkerat och svischade iväg mot Östraby med bilen full av tonåringar.

När jag återvänt från Östraby fördrev jag tiden med att sitta i telefonkö i 45 minuter, vilket också är en av mina favoritsysselsättningar. Lyckades behålla förståndet trots att jag blev bortkopplad tre gånger och följaktligen fick börja om i telefonkön. Exakt hur jag lyckades med den bedriften vet jag ärligt talat inte.
När jag slutligen utträttat mitt telefonärende styrde jag kosan mot Malmö för ett möte, samt för att handla flyttkartonger på Stora möbelvaruhuset. Mitt logiska sinne hade räknat ut att det borde vara rätt folktomt på möbelvaruhuset vid 12-tiden en måndag….för då jobbar ju människor. Eller hur…

…eller inte. Det blev inte. Tror att alla människor som av någon anledning inte jobbar dagtid hade beslutat sig för att besöka Stora möbelvaruhuset just idag. Lucky me!
Sick-sackade nervöst mellan pensionärer och barnvagnar i jakt på flyttkartonger. Fick tag i en anställd och fick besked om att de fanns i slutet av varuhuset, samt att jag kunde hitta mer info i de tjusiga informationsdatorerna. Eftersom jag är en lydig individ led jag mig igenom hela varuhuset och lyckades hitta en informationsdator….som meddelade att flyttkartongerna skulle finnas på avdelningen ”Spara och förvara”. Med en djup suck insåg jag att detta innebar att jag tvingades snitsla mig tillbaka genom stora delar av varuhuset för att hitta det jag sökte..bet ihop och traskade tillbaka…bara för att, på utlovad plats, finna en röd liten lapp med texten; ”Flyttkartongerna hittar du på torg 4 vid kassorna.”
Döden och lidandet och sju svåra år. Med ilsket röda kinder marscherade jag återigen mot kassorna och lyckades till sist få tag i de förbenade flyttkartongerna. Till slut. Äntligen.
Och då upptäckte jag att endast tre av de fyrtioelva kassorna var öppna. Köerna ringlade sig ända bort till evigheten…och inombords dog jag nog en liten död. Uppgivet ställde jag mig i en av köerna, tryckte in öronproppar i öronen och låtsades att jag befann mig på en öde sandstrand.

Dagen fortsatte i samma ton…med bilköer, vägarbeten och människor som trängdes…och trots allt överlevde jag. Trots att jag vid 17-tiden tog mig för magen och undrade varför jag var så hungrig…och insåg att jag inte ätit en bit på hela dagen.

Nä, det är inte särskilt synd om mig. Jag lär överleva. Om allt hade varit som vanligt hade jag nog inte reagerat så starkt på allt men den sista tidens omvälvande kringelikrokar har dränerat mig fullkomligt. Varningslampan blinkar rött…illrött, men faktum är att jag till och med är för trött för att se den. Jag behöver lugn och ro nu. LUGN. OCH. RO.
Och precis när det kändes som om det började bli dags att sätta sig ner och blåvägra allt så fick jag det ljuvliga beskedet att bostadsfrågan, med högsta sannolikhet, har löst sig. Senast den tjugonde september flyttar vi in i vårt alldeles egna hem.
VÅRT HEM!
Plötligt orkar jag igen. Plötsligt vaknade jag till liv. Plötsligt händer det…

Den senaste månaden har lärt mig oerhört mycket, och en dag ska jag skriva om det. Ikväll orkar jag inte dock..ikväll ska jag sova. Och drömma om framtiden.

Sov gott, hörrni

 

 

Svettas som en köttbit i solen, och hostar så att hela bröstet rosslar. Har insett att det enda jag kan göra är att genomlida det hela…det får ha sin gång helt enkelt.
Rinixinet har åtminstone lättat på trycket i bihålorna vilket är en välkommen förbättring, men för övrigt mår jag sämre idag än igår. Kan eventuellt bero på att jag sovit endast fyra timmar inatt..kanske.
Vanligtvis klarar jag mig finemang på fyra timmars sömn, men när hela kroppen utkämpar ett krig mot baciller så fixar jag det inte riktigt känner jag. Det rör sig långsamt där inne i hjärnkontoret. Segt. Som grönt snor ungefär…

Solskenet har inte heller piggnat till, ser ut att bli en helveckassjukskrivning för oss båda. (Är för övrigt nöjd med att jag lyckades klämma in ett långt ord där..helveckassjukskrivning. Exakt varför jag gillar långa konstiga ord är för mig en gåta, låter det vara så. Allt behöver inte analyseras.)
Den lille (som egentligen är rätt stor nu för tiden) kämpen orkade inte ens spela datorspel här för en stund sedan, och ja…det vill inte säga lite det.

Rocky blänger surt på mig då hans dagliga hundrunda uteblivit sedan söndags kväll. Han kan inte förstå varför hans matte släpar honom ett varv runt kvarteret och sedan dråsar i säng. Jag tror han är lite sur på mig. Får gottgöra honom med ett grisöra och en långpromenad så fort jag piggnat till.

Förutom allt annat funderar jag i vanlig ordning mycket på människornas förehavanden och beteenden. Precis när jag tycker att jag klurat ut något så dyker det upp en ny variant och kullkastar allt jag trodde mig veta. Men vet ni vad…jag har insett att det inte nödvändigtvis måste betyda att det är jag som fattat allt fel. Det är nämnligen inte så att en människa som lever med en diagnos per automatik har fel, tolkar fel eller känner fel…förstår ni.  

Det är så himla lätt att gömma sig bakom en diagnos med orden ”Jag kan inte det där, jag har ju XXXX.” Detta är något alla människor som lever med en funktionsnedsättning måste ha i konstant åtankte. Sätt inte käppar i hjulen för er själva. Tro på er själva! Det innebär inte att det är fel att inse sina begränsningar.
Lika lätt är det också för diagnoslösa individer att lägga skulden på den som har någon diagnos och hävda att ”Du har fel, du förstår inte det här”. Eller varför inte göra en klassiker och radda upp alla  svårigheter en människa med diagnos har bara för att friskriva sig själv från ansvar. 

Jag har stött på det allt för många gånger…och jag är gräsligt trött på det.
Nej, jag är inte empatistörd bara för att jag reagerar när du beter dig som en jubelåsna!
Nej, jag tolkade inte fel när du sa att jag inte klarar av det där för det var precis vad du sa. Menade du något annat är det väl du som är korkad om du säger tvärtom…eller?!
Nej, jag tänker inte be om ursäkt för att jag är den jag är. Det står dig fritt att välja ett annat umgänge istället för att konstant försöka få mig att känna som om allt jag gör är fel! 
Blir så trött ibland. Tycker att det luktar självgodhet lång väg om människor som alltid pekar bort från sig själva…

Allt för ofta möter jag människor som, efter en livstid av klander, tror att allt de gör är fel…och att de alltid bär skulden när något går åt pipsvängen. Och vet ni vad…jag ställer inte upp på det längre.
Varför är det så himla svårt att fokusera på människors färdigheter istället för deras svårigheter?
En nära väninna sa till mig;
”Jag blir oftare och oftare förbannad över hur människor är gräsligt snabba att anmärka på om jag misslyckats med något, eller om jag har glömt något, istället för att ge mig credit för allt det jag lyckas med…trots att jag kämpar med ett konstant kaos i skallen.”
Jag förstår henne allt för väl.
Jag tycker det är piss.
Urinvägsinflammationspiss. (Och nu är lyckan gjord…lyckades klämma in ytterligare ett långt märkligt ord!)   

Men nu, kära vänner, ska jag krypa längre in under filten och försöka sova mig igenom några hostattacker.
Väl mött, hörrni!