Ibland har dygnet för få timmar. Just nu är det så här hemma hos familjen Annorlunda.
Jag har många olika uppdrag samtidigt som jag försöker hinna med husrenovering och slöslappande. Det är på håret men faktum är att ekvationen på något konstigt vis går ihop. Dock har vissa ideella engagemang fått stryka på foten, precis som bloggandet.
Solen skiner där ute, och den sommarblommiga klänning jag hoppade i imorse har viskat sommarsånger i mitt öra mest hela dagen. Tog en hundpromenad imorse, iklädd svarta jeans och svart kappa. ”Onekligen kommer man att tänka på sagan om hur vinden och solen tävlade om vem som kunde få en man att ta av sig jackan först”, sa P. Precis som i sagan så vann solen idag för på hemvägen hängde jackan över axeln. Väl hemma hoppade jag i tunna sommarklänningen och gick in i sommarläge; lagom manjana.
Sommarläget till trots så har jag fått mycket uträttat idag. Förutom lunch tillsammans med P har jag svarat på ett stort antal mejl samt förberett morgondagens föreläsning.
Jag ska föreläsa om själva föreläsandet imorgon, alltså inte om neuropsykiatri utan om hur det är att föreläsa och vad man bör tänka på, vilket är något nytt för mig. Hoppas och tror att publiken ska komma att finna det givande, trots att jag är novis på området.
Bomullsgardinen fladdrar i vinden här, och den ljumma brisen kallar på mig. ”Kom Lisa”, viskar den, ”Kom ut och lägg Dig på gräsmattan”.
Faktum är att jag tänker hörsamma uppmaningen. Nu packar jag ihop datorn för dagen och njuter av höstens kanske sista sommarmanjanadag.
Fridens liljor, hörrni!





























”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Chefredaktör och ansvarig utgivare: