Tankar i kaos

Undrar om någon skulle kunna tänka sig att uppfinna någon form av tankestyrd dator…och sedan skänka den till mig?
Flera gånger per dag stöter jag på ting och annat som får mig att vilja skriva ett inlägg, men eftersom jag faktiskt har en del arbete att pyssla med så tänker jag att jag ska skriva av mig när jag kommer hem. Och när jag kommer hem väntar Pontus med en kaffekopp och då försvinner alla tankar. Då sitter jag lycklig och nöjd, och filosoferar tillsammans med honom tills solen går ner. Eller ja, vi lagar lite mat emellanåt också, och tvättar, och rensar rabatter, och städar, och pratar med barnen, och rastar hunden, och handlar, och läser, och sover..och..sedan har jag glömt bort vad det var jag hade tänkt skriva om. När jag så äntligen kommer på att jag ska skriva sitter jag här, blank…och önskar mig en tankestyrd dator. Så ja, någon som har en sådan?

Vår egentillverkade trädgårdsdekoration.

För övrigt njuter jag fullt ut av det vackra vädret. Vackert väder lämpar sig ypperligt för diverse trädgårdsprojekt, vilket är något av en favoritsysselsättning. Att få en nästan helt orörd trädgård, en omålad duk, är gudomligt för en trädgårdstönt som jag. Och att upptäcka att min älskade filosof visade sig vara lika fashinerad av trädgårdsförvandling som jag är var uppriktigt sagt ljuvligt.
Föga oväntat egentligen..han är ljuvlig, hela han. Det är sant, han är det. Ljuvligt ljvulig och underbar, säger jag och fladdrar förälskat med ögonfransarna.
Det är ljuvligt att vara kär, att liksom ha fattat vad det hela går ut på.

Trädgårdstönt in action

Appropå den ljuvlige Pontus, så har jag utvecklat ett nytt litet måste-tvång. När han kommer i närheten, framförallt när det är sängdags och han sussar sött på sin kudde, så övermannas jag av en gräslig vilja att nafsa honom i näsan. Not to worry, jag biter inte med tänderna utan fäller in läpparna. Och det gör inte ont, säger han. Det känns visst lite som om en tandlös ödla hugger tag i näspartiet…och det kan han hantera.
Det finns de som tycker att jag inte borde berätta om mina egenheter. Det finns de som muttrar om att jag vill synas och höras, att jag är märkvärdig. Jo, det vet jag..för det sa en man till mig helt nyligen. Och vet ni vad, han har rätt. Jag ÄR märkvärdig…lika jäkla märkvärdig som alla andra. Och jag vill höras, för jag vill att varenda ticsande liten kotte där ute ska veta att de inte är ensamma. Och att de inte behöver vara tysta.

Solskenet hjälper Pontus med sågandet...

Många av mina egenheter delar jag med många andra. Vissa egenheter är inte alls egenheter utan helt alldagliga vanligheter…men hur i hela friden ska jag kunna veta hur någon annan känner om jag inte frågar?
Nä, tankeläsare går bort. Jag behöver fråga mig fram. Jag behöver berätta om hur jag uppfattar världen för att veta hur andra uppfattar den. Hur svårt kan det vara att förstå?

Men nu…natten.
Sov sött.

Solskenets klass ska på läger, ett sova-i-tält-läger.
Tältläger har man i skogen.
I skogen finns insekter.

Livsnjutaren...

Hur många tror att Solskenet tänker åka på läger?

Han har kommit långt ändå. Han kan numera sitta utomhus, i shorts och t-shirt, trots att det är sommar och insektsväder. Men att tälta i skogen…där går gränsen!

”Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.”, säger vår statsminister.
Men herre jösses…
…det bor väl fasen så många fler människor i Sverige än just etniska svenskar mitt i livet.
Lika korkat som att säga;
”Om man tittar på vita män som heter Bengt och är i 57-årsåldern så har vi mycket låg arbetslöshet.”
Vad är poängen med ett så korkat uttalande?

Efterkonstruktionen heter någon-måste-våga-säga-att-det-är-ett-problem.
Sanningen är att om arbetslösheten är hög, oavsett etnicitet, så är arbetslösheten hög. Punkt.
Att det krävs krafttag för att ändra attityder och tvätta undan fördomar däremot, det råder det ingen tvivel om.

Häpp.

Har försökt logga in här hundraen gånger, minst, utan att lyckas.
Jag har mumlat irriterat och svurit högljutt, och jag har förbannat bloggverktyget.
Någon som kan förstå hur korkad jag kände mig när jag helt plötsligt insåg att jag försökte logga in med mina inloggningsuppgifter från jobbet?
Antar jag inget borde säga..men jag gör det ändå. Kanske kan det glädja någon annan förvirrad individ att läsa att han/hon inte är ensam i virrvarret.

Helgen har i alla fall varit lugn och skön. Precis vad jag och min familj behöver efter vårens turbulens.
Vi har påtat i trädgården (läs grävt, konkat sten och spikat upp plank), och vi har varit på bio. Vi såg Dark shadows, och vet ni vad..vi gillade den. Trots att den fått sisådär kritik. Solskenet gillade den mest, för Johnny Depp är hans favoritskådis. Tror inte det spelar någon roll hur en film egentligen är..så länge Deppen är med så är Solskenet nöjt.

Vi såg kritikerrosade Apflickorna härom kvällen också. Tänkte att vi inte fick missa en sådan fantastisk film.
Antar jag är kulturellt urkorkad men på fullaste allvar tyckte jag att den filmen var det värsta kulturprettosömnpiller jag sett någonsin. Kändes lite som om de suttit med en lista över vad de trodde skulle vara tabun och bara bockat av. Och sedan filmat det riktigt taffligt.
Nä, några priser i min filmvärld vinner den inte. Inte mer än kalkonpriset då..
..med risk för att bli lynchad.

Men nu är lunchen slut. Tillbaka till verkligheten..

Häpp, hörrni.

Mina knän värker som faderullan, ryggen knakar som om den snart skulle gå av på tre-fyra ställen och händerna känns sträva som riktiga skogshuggarhänder. Sitter i soffan i uterummet och längtar in till badkaret…men jag orkar inte lyfta arslet och förflytta mig. Och även om jag orkade så tror jag faktiskt inte att jag tar mig upp själv.

Nej…jag är vare sig sjuk eller åttionio år gammal. Jag har bara pysslat i trädgården idag. Fem timmars intensivt grävande sätter onekligen sina spår. Min adhd-energi har ingen superkoppling till mina fysiska gränser tyvärr. Jag är lite som en Durasell-kanin när jag sätter igång. Batteriet tog slut när solen gick ner och jag inte längre såg något.

Men jag ska inte klaga…det blir mycket gjort. Att Pontus dessutom är min manlige motsvarighet innebär att det går undan när vi sätter igång. Dagens energibomb resulterade i att vi planterat följande; två klätterrosor, fem rabattrosor, två klematis, sex hostor, två löjtnantshjärtan, tre ormbunkar, tre ”minns-inte-vad-de-hette och tio syrenplantor. Sedan gick solen, som sagt, ned. Resten får vi ta imorgon…om vi tar oss ur sängen det vill säga.

Och nu börjar vi med att försöka ta oss ur soffan.

Sov sött, hörrni.

Fick sådan oerhört fart att fingrarna skrev två inlägg ikväll. För den bekväme…

…följ länkarna;

Mor och dotter i lottbråk…

Mot nya äventyr…

Dröm sött.

Människor är beroende av sina mobiltelefoner, sägs det. Människor idag klarar inte av att inte vara uppkopplade.
Jag undrar…är det så?
Eller är det en myt?

Är det verkligen ”att inte klara av” att vara utan mobilen om man väljer att vara online för att man finner det intressant av någon anledning? Jag menar…det måste ju inte innebära att man verkligen inte skulle klara av att vara utan mobilen en vecka om det behövdes.
Är det kanske egentligen en definitionsfråga? Vad innebär ”att inte klara av”…liksom.

Ja…det sitter jag och tänker på så här på kvällskvisten.
Det är jag, i ett nötskal.

Sov sött, hörrni

Jag vaknade av att någon satt och bankade frenetiskt med en träklubba innanför mitt pannben. Att ”tänka bort” förkylningen gick med andra ord inget vidare. Har nu tryckt i mig två febernedsättande piller och håller tummarna för att de är bättre lämpade för ändamålet än vad mina tankar uppenbarligen är.

Pratade nyss med min svärmor (som för övrigt också fyller år imorgon) som idag åker till Kina tillsammans med min svärfar. De är pensionärer eller, som svärmor utryckte det, fritidsmiljonärer. Tycker ordet är ljuvligt..FRITIDSMILJONÄRER. När jag går i pension ska jag också bli en sådan..en miljonär.

Nu ska jag försöka se om huvudvärken vill låta mig göra lite nytta här. Ha en härlig påsk, hörrni!

Min pelargonia på altanen har gått hädan inatt. Och trots att jag vet att sådant hör april till så känner jag mig lite lurad. Jag vill inte ha frost och minusgrader nu, jag vill ha sommarljumna briser och solbrända kinder.

Å andra sidan är det rätt vackert att kika ut genom fönstret och se solstrålarna glittra i frosten så jag antar att man ändå kan glädja sig åt det.

Blir snart hämtad av en kollega. Tänker att jag har ett av de tuffaste jobb man kan ha, men ändå känner jag mig så oerhört lyckligt lottad som varje dag får möjligheten att träffa olika människor..som alla, på ett eller annat sett, berör mig.

Jag är lycklig…den frysta pelargonian till trots.

Ha en bra en, hörrni

Nu är han hemma igen, och ordningen i min värld är återställd.

På ovanvåningen sitter Solskenet och tittar på film, och Storebror har en tjej här som är så söt att det kniper i hjärtat. Imorgon är det lördag och trädgården väntar. Tänk så lyckligt lottad jag är. Så oerhört.

Trevlig helg, hörrni.