Tankar i kaos

Läser i kvällstidningar lite varstans (ja, dagstidningar också för den delen) om hur en mor och en dotter slåss i rätten om en lottvinst. Och vet ni vad…hur jag än försöker kan jag inte förstå det. Hur en mor och en dotter kan bete sig på dylikt vis övergår mitt förstånd. Fast vet ni vad…

…ännu konstigare är väl ändå att de i media erkänner att de tänkt ägna sig åt bedrägeri. För anledningen till att dottern, enligt mamman, skulle skrapa lotten i mammas ställe var att mamman inte skulle förlora sitt bostadsbidrag. Om det nu är så att det verkligen var mammans lott så tänkte hon alltså lura till sig bostadsbidragspengar genom att dölja sin vinst. Det är ju ärligt. Kanske inte något som direkt borde stärka hennes case i rätten. Och då kommer vi in på det allra konstigaste….

…att ingen har reagerat över mammans planerade bedrägeri.

Häpp.

Det är tyst i huset, sånär som på vovven som slickar sina tassar.
Vanligtvis brukar jag sova några timmar till på mornarna, men den senaste tiden har jag vaknat av mig själv strax efter åttasnåret. Varför vet jag inte..kanske har min kropp förlorar förmågan att fatta att helger innebär sovmorgon. Det är egentligen ganska skönt att få sitta i tystnad ett tag. Tankarna hinner liksom formas färdigt på något sätt.

Jag har tänkt mycket på bemötanden de senaste dagarna. På hur oerhört viktigt det är att alla, framförallt människor som i sina yrken möter människor i kris, tänker på sitt bemötande.

Jag var i upplösningstillstånd i lördags när jag i panik körde in till ett av Skånes mindre sjukhus för att höra om ambulansen kommit in dit. Jag grät, och skakade, och patienterna i väntrummet såg under lugg på mig. Innan jag kom till sjukhuset hade jag i panik ringt runt bland sjukhusen för att höra om den viktiga människan kommit in, och överallt fått svaret att de inte hade någon patient med det namnet. Jag fick rådet att åka till vårt närmaste sjukhus, eftersom ambulansen troligtvis skulle åka dit.

Jag gick fram till luckan där personalen satt, utan att ta nummerlapp..för i min hjärna fanns endast en tanke; Att hitta min familjemedlem.
Bakom glasväggen satt två vitklädda damer. De höjde blicken och tittade på mig, och fortsatte sedan att skriva. Jag knackade på glasrutan varpå en av dem slutligen kom och öppnade med ordet; ”Jaha?!”
Snyftande försökte jag förklara vad som hånt, och att jag sökte den som ambulansen hämtat. Damen innanför glasluckan såg på mig och sa; ”Hit har ingen kommit i alla fall.”
Beskedet var som ett slag i ansiktet, och jag kände hur jag började skaka ännu mer. Av chock antar jag. Jag frågade henne hur jag skulle göra, hur jag skulle hitta min älskade människa. Hon såg på mig och sa tveksamt; ”Ja, jag kan ju ringa till det större sjukhuset och höra.”
Jag tackade henne och vankade oroligt av och an framför glasrutan medan hon försvann. Bakom glasrutan satt en annan kvinna. Hon sneglade på mig med jämna mellanrum men gjorde ingen ansats till att prata med mig.

Efter någon minut kom den första kvinnan tillbaka och sa; ”Det är ingen som har hört talas om att någon kommit in än.” Paniken spred sig inom mig och med tårarna forsande nerför kinderna frågade jag henne återigen hur jag skulle bära mig åt. Jag kved att om ambulansen hade tänkt åka till det här sjukhuset så borde den väl vara framme nu. Kvinnan såg på mig och sa; ”Det kan man väl inte veta. Du får sätta dig i väntrummet så ska jag höra efter om ett tag.”
Jag grät nu ännu mer, smått hysteriskt, och sa att jag inte bara kunde sätta mig i rummet och vänta. Att jag måste få veta var min älskade familjemedle är. Kvinnan såg fortfarande stint på mig och sa, aningen för irriterat; ”Men nu får du väl lugna ner dig. Du får vänta. Jag kan inte göra mer.”

Jag rusade ut från sjukhuset, satte mig i bilen och skrek högt. En halvtimme senare hade jag själv lyckats få reda på till vilket sjukhus ambulansen åkte, genom att ringa och ringa och ringa.

Jag fattar att sköterskan bakom glasrutan kanske inte kunde ge klarare besked just då, men jag fattar inte hur två sköterskor på ett sjukhus sneglande och barskt kan snäsa av en skakande, gråtande kvinna som desperat söker efter en älskad familjemedlem som blivit bortforslad i ambulans. Jag fattar inte hur inte någon av dem öppnade dörren, kom ut till mig, tog mig i armen och frågade hur jag mådde. Eller att ingen av dem sa; ”Jag förstår att det känns hemskt att inget veta, men vi vet inget ännu. Men om du väntar här med oss så ska vi försöka att hjålpa dig att hitta den du älskar.”

Bemötandet är så viktigt. Ett gott bemötande innebär inte per automatik att de faktiska problemen blir lösta, men det kan innebära att den som är i kris känner att det finns någon som bryr sig. Någon som lyssnar. Att han/hon inte är ensam i världen. För tro mig, det är ingen angenäm känsla.

Idag känns livet lite enklare. Idag känner jag att vi kan fixa allt. Idag känner jag mig stark. Och det är något att vara tacksam över.

Idag fyller Solskenet fjorton år. Att det gått hela fjorton år sedan jag satt på BB i Hudiksvall med mitt lilla korpulenta blonda penntroll i famnen känns helt overkligt. Åren flyger, sannerligen.

Igår fyllde jag trettioåtta. Och dagen blev inte som jag hade tänkt. De inplanerade gästerna fick ta emot, och sysselsätta, sig själva medan vårt liv trasades sönder av smärta, panik, ambulanser och ovisshet.
Det jag lärde mig, på min trettioåttonde födelsedag, var att livet är ack så skört. Och att det är vår förbannade skyldighet att ta hand om det, och varandra, varenda sekund av varenda dag. För livet kan förändras från en sekund till en annan, vi lever alla i ovisshet.

Jag vet inte mer idag än vad jag visste igår, förutom det faktum att jag för första gången i mitt liv med med tveklös säkerhet vet vem jag vill spendera resten av mitt liv med. Och även om jag visste det redan igår så har det senaste dygnets händelser gjort den vetskapen än mer tydlig. Jag har tvingats tänka på det nämnligen..på den fruktansvärda tanken om att livet inte är en självklarhet, och att allt kan förändras på ett ögonblick.

Att skriva ett inlägg idag är kanske inte så överlagt, men känslorna fick liksom inte längre plats inom mig..de var tvugna att komma ut. Hur kryptiska orden än må vara. Oron gnager, den äter mig innifrån och ut. Men jag tänker att det inte finns någonting vi inte kan hantera. Tillsammans. Och vi har så många, så många..vi har så många varma famnar att gömma oss i, när det behövs.

Det är en märklig känsla när glädjen över att livet finns blandas med oron över att det ska försvinna. Kämpar för att fokusera på glädjen. Vi ska börja vår nya tideräkning från och med idag. Vi fokuserar på att framtiden ska bli ljus. Och lång. Och på att kärleken, oavsett vad, är evig..

Kanske blir det inläggslöst ett tag, men jag återkommer. Det är ett löfte.

Lisa

Nu är det påsk. Påsk innebär ledighet.
Så härligt då att jag har brakhuvudvärk och ont i halsen.
Vaknade imorse och kände mig som en påse nötter, och nu menar jag VERKLIGEN som en påse nötter. Bortdomnad och hälsingskt heldövven. Undrar hur i hela friden det är möjligt att jag alltid lyckas pricka in mina sjukdomsepisoder på helger eller ledigheter. Förvisso slipper jag lönebortfall, men det vore ju ändå härligt att få känna sig riktigt pigg och utvilad när man är ledig. Någon gång åtminstone…mutter.

Tänkte mig en lunch i solskenet. Blev hemgång istället...

Det blir fullt hus i helgen. Pontus tre syskon med tillhörande familjer kommer på besök. Hoppas kunna trycka ned min bacill tills de anländer. Som tur är kan dessa syskon, med respektive, ta rätt bra hand om sig själva men det vore ändå rätt kul att kunna umgås med dem utan att sitta i ett töcken.
Har i alla fall bestämt mig för att utnyttja min rätt att sluta tidigt från jobbet idag. Hade tänkt jobba hela dagen men när jag försökte gå på lunch, och insåg att mina knän ville vika sig i matkön, bestämde jag mig för att strunta i lunchen och sluta tidigare istället. Känns som ett rätt klokt val.

Solskenet skulle på tur med sin ledsagare idag, men han hörde också av sig och meddelade att han är sjuk..så nä, blev inget med det.
Vi får stanna hemma hela familjen. Inte dumt det heller.
Förutom släktbesök så fyller vi år i helgen också, både jag och Solskenet. Solskenet fyller 14, och själv blir jag 38. Trettioåtta. Hur i hela friden gick det till?
Känner mig som hundra år när jag säger detta…men; ”Var har åren tagit vägen?”

GLAD PÅSK, hörrni!

Att ha ryggskott är sannerligen inte kul.
Förutom det faktum att varje rörelse gör ont, och jag att min rörelseförmåga mest liknar den hos en 107-åring, så kan jag inte heller få utlopp för min energi. Känns lite som om det håller på att byggas upp en energibomb inuti mig. Ska försöka hålla tillbaka den, för att simultant börjar renovera, fixa med trädgården, möblera om och sticka ut och motionera känns kanske inte så överlagt ”dagen-efter-att-ryggskottet-gett-med-sig”.

Måste också snabbt berätta om hur min älskade häromdagen åkte till jobbet med två olika skor på fötterna..och därtill slipovern ut och in. Ja..ni förstår kanske varför jag älskar honom så otroligt! Han är som jag. Han är jag. Jag är han. Det är vi..helt enkelt.

Lunchen är slut…blev ett väldigt kort inlägg. Ska försöka knaggla ihop några rader i helgen.

´Til then; TREVLIG HELG, HÖRRNI!