I förra veckan var jag i Örebro för att se ÖSK-MFF tillsammans med Carlos Quieroz som numera agerar förbundskapten för Iran. Matchen lämnade väl en del övrigt att önska men de tre pinnarna för ljusblått värmde.

För dom som inte vet, var Carlos den drivande kraften och hjärnan bakom ungdomssatsningen Portugal företog där världsstjärnor som Figo, Rui Costa, Sosa, Cuoto, Pinto m fl fostrades. Han berättade ingående hur man gjorde för att de killar man ansåg lovande i 12-årsåldern skulle vara desamma som senare spelade i A-landslaget. Bilresan från Arlanda till Behrn Arena kändes minst sagt kort och det är sällan jag lärt mig så mycket om fotboll på 2 och en halv timme.

Quieroz pratar mycket om rätt nivå på konkurrens, varje dag och varje träningspass. Om en ungdomsspelare är för bra för sin egen åldersgrupp är det oerhört viktigt att denne nästa dag istället mäter sig med äldre spelare. Vice versa skall de som inte hänger med flyttas ned så att självförtroendet inte minskar och individen blir passiv. Varje dag på fel nivå, för lätt som för svår, är en förlorad dag och följaktligen gjordes det dagliga värderingar av alla spelare.

Vikten av utveckling är en röd tråd genom Carlos filosofi, både för tränare och spelare. De som inte utvecklas blir avvecklade obönhörligen. En sak man borde ta fasta på är det faktum att även fotboll som företeelse faller under vetenskapens lagar. Bara genom att studera fysiologi kan man se sambanden mellan träning/vila/kost, vilket många klubbar gör i olika utsträckning. Av de tränare som rönt framgångar för 5-10 år sedan är det få som behållit sin status. Jag tror största misstaget de begått är att ”aldrig ändra ett vinnande koncept”. Tyvärr finns det bäst-före-datum på alla sådana koncept. Någon kanske säger att Barcelonas koncept är det bästa och kommer aldrig att kunna besegras. Well, är det någon som verkligen tror att Barca inte arbetar dagligen med utveckling av sina metoder!?

Tittar man på ledarskap och dess utveckling kan man se klara skillnader från det som varit. Även detta område utvecklas och där man förr såg fotbollsspelare ser man idag individer som utövar fotboll. Vem vet vad som gäller om 10 år!?

Jag inser att passionen för fotboll är det som skapar intresset och viljan att lära. Denna kunskapstörst blandat med ödmjukhet tror jag utgör grunden för att bli en riktigt bra tränare, spelare, ledare, agent osv.

Så var man tillbaka igen bakom tangenterna och med en massa kul jag skulle vilja plita ner. Säsongen är i stort sett över och HIF tog, som väntat!? guld. HBK och TFF är väl de största besvikelserna. Under andra halvan av säsongen har jag innehaft epitetet spelaragent licensierad av det svenska fotbollsförbundet. Förutom att detta kräver väldigt mycket tid, resor och engagemang är risken för jäv stor varje gång jag skriver i bloggen. Det skulle kunna var enkelt att arbeta med en dold agenda och få ut precis det budskap man behöver.

Med bakgrund av detta har jag tagit mig en paus för interna överläggningar. Jag har inte velat skriva om de klubbar som jag vet haft kanonmöjligheter att få fina spelare till inga eller väldigt små pengar. Det spelet som föregår i kulisserna vill jag heller inte orda om eftersom att det vore enkelt att kasta skit i valfri riktning som gynnar undertecknad.

Då att jag är ny i gamet utger jag mig inte på något sätt för att sitta inne med sanningen men en del erfarenheter vill jag dela med mig av. Rykten gör gällande att man i svensk fotboll utbildar sportchefer i att underlåta att svara i telefon i möjligaste mån. Det låter minst sagt långsökt och, om det ligger någon gnutta sanning i detta, riktigt enfaldigt. Som sportchef bör man vara mer eller mindre tillgänglig dygnet runt menar jag. Tänk vilka klipp man annars kan missa!?

Jag talar av egen erfarenhet i fråga om missade klipp…

Det blir en del resande i agentgärningen och inte precis runt hörnan. Jag har både snurrat i Afrika och Sydamerika. Otroligt vilka spelare det finns som skulle vara dominanta i Allsvenskan och kostar struntsummor. Dock menar jag att den största vinsten svensk fotboll kan göra är den som rör utbildningen av talanger.

Inte sällan har vi i Sverige fokus på att hålla nollan. Minst en pinne blir det då tänker vi. För det första är det per definition fel att fokusera på något man INTE skall göra, dvs släppa in mål. För det andra är det fel att främst lära spelare vara destruktiva. Det är lättare att vara destruktiv men också mindre utvecklande.

En av de presidenter jag pratade med i Sydamerika berättade om klubbens filosofi för talangutvecklingen. Han sa att vi lägger all kraft på att skola spelare som gör mål eller assist. Jag frågade hur man gjorde i fråga om de defensiva delarna av spelet. Till svar fick jag att det är inget vi tränar utan de spelare som spelar i backlinjen lär sig att försvara mot duktiga offensiva spelare eftersom att det är sådana vi fostrar. Varje dag tränar killarna i spel mot varandra ju. Intressant tanke och jag såg en fotboll med mycket glädje och kvalitet. På seniornivå kom saken i ett annat ljus men fortfarande vill man ha offensiva kvaliteter på alla spelare i laget.

För egen del skall det bli kul att se vilka av mina snart signade spelare som gör succé under deras snabbvisit i Europa. Kanske har vi en ny Zidane eller Schneijder, vem vet?

Jag var med min kollega och goda vän Michele i Landskrona och såg Sveriges U21-landslag hemmaslå Holland ganska komfortabelt med 3-0. Det roligaste var inte vinsten utan det faktum att Svensk fotboll verkar ha genomgått en bra utveckling på ungdomssidan. Att man slår Holland och dessutom spelar jämnt, även om de 5 bästa saknades i Holland, visar på att antingen vi gått framåt eller att Holländarna stått stilla. Utan tvekan har man något stort på gång och det skulle inte förvåna mig om man går långt i de tävlingar man deltar i.

Ledarstaben är inget annat än imponerande. Tommy Söderberg, en övermänniska på flera nivåer. Filantropisk som få, ärlig med sig själv som få, ödmjuk som få och med ett kunnande och en erfarenhet som få. Håkan Ericsson, som jag fick möjlighet att prata lite boll med efter matchen, är en mycket duktig teoretiker och kan på ett imponerande vis sätta fingret på olika vitala delar av spelarutbildningen som behöver förbättras. Stefan Schwarz en av våra allra största spelare och, som kanske få vet, en underbart varm människa som gör underverk med killarna.

Övriga killar i staben gjorde ett bra intryck och det ska bli kul att följa dom.

Det var också roligt att träffa Thern och se Simon göra debut i landslaget. Precis som Jonas hör han definitivt hemma i mitten. Lite rappare steg än farsan men å andra sidan var Jonas betydligt hårdare. Återstår att se om Simon har samma fina ledaregenskaper för då kan vi ha en ny landslagskapten inom 5 år.

Att vara staketräv är en ny erfarenhet och tyvärr, även om det är roligt med agentyrket, så är gräset grönare på andra sidan…

Så är det snart dags för en massa transfers och det ska bli kul att se vilka talanger de olika lagen kan knyta till sig i jakten på större sportsliga framgångar. MFF jagar säkert en och annan försvarsspelare samt kanske en forward nu när det viskas om att Agon är på väg söderut. TFF bör nog också se över sin backbesättning inte minst när man har lagkapten Melander i sjukstugan.

Jag tror att de svenska klubbarna övergett östeuropa och blickar mera åt Brasilien och Argentina samt åt de västafrikanska länderna. Det är kul att man även inom fotbollen blir mer globaliserad. Klart att resan till dessa länder är lång men å andra sidan kan den vara mödan väl värd. För knappast skulle en svensk klassespelare nöja sig med 20-30.000 kr/månaden!?

Till saken hör ju också att den som är medioker i Brasilien eller Argentina ändå definitivt skulle kunna vara kung i Allsvenskan. Dessa två länder har erkänt bra spelare, inte sällan med en bra utbildningsgrund att stå på. Värre är det med de fysiskt överlägsna Afrikanerna. För fysiskt är dom faktiskt överlägsna. Det skulle inte alls förvåna mig om vi har avsevärt högre procent av Afrikanska spelare i de stora ligorna redan inom 5-10 år. Se på franska ligan, där nästan majoriteten av spelarna är av Afrikanskt ursprung i vissa lag.

Men det finns ett aber och det är just utbildningen. Inget konstigt med det när man som liten tvingas arbeta från tidig morgon till sen kväll bara för hålla näsan över vattenytan. Man hinner helt enkelt inte med skolgång och fotboll är en lyx få familjer mäktar med att erbjuda sina söner. MEN de killar som fångas upp i tidig ålder och får rätt utbildning, bra material, vilket också är långt ifrån självklart, samt även mat så att kroppen får lov att växa precis så som den skall, de killarna kan bli riktigt duktiga.

Jag har själv varit i Afrika och sett unga killar som skulle kunna bli precis hur bra som helst. Min förhoppning är att dessa killar får en chans att uppnå sin fulla potential. Mycket intressant är det projekt som Stefan Schwarz driver i Ghana med sin Akademi, SSAF. Han har gjort ett stort arbete för att dessa unga killar inte bara ska ha möjligheten att bli bra fotbollsspelare utan även någon gång i framtiden kunna dra nytta av en fullständigt genomförd skolgång. Hatten av, Stefan!

Detta kan vara värt att tänka på när man som 17-åring i Sverige knappt ids ta på löparskorna och avverka en sur halvmil i någon isig och slaskig elljusslinga tidigt på vårkanten. Utan problem finner man många tusen Afrikanska killar i samma ålder som skulle göra vad som helst för att få snöra på sig dessa fina och förmodligen hela skor och springa denna rundan dagarna i ända…

Precis som på den globala arbetsmarknaden i övrigt är fotbollen konkurrensutsatt länder emellan. Detta är så klart utav godo då de spelare som verkligen lägger ner det hårdaste arbetet kan få en möjligheten att platsa i en något sämre liga än den inhemska om denna skulle vara för tuff. Någon säger kanske att detta ger våra egna talanger mindre möjligheter att ta sig fram. Kanske uttrycker jag mig hårt men svaret på den frågan måste ändå bli; -Jobba hårdare då!

Om vi sen inte räcker till på ledarnivå kommer även detta påverka procentandelen svenska tränare i topplagen. Sverige är ändå ganska konservativt när det gäller tränarfrågan. Inte särskilt många Allsvenska tränare är av utländsk härkomst. Detta beror förstås också på den konkurrens som finns länder emellan när vi pratar om skatt på inkomst osv.

Mest kul är det att fattiga länder nu får en betydligt bättre chans att på lite mer likvärdiga villkor kunna bedriva bra fotbollsverksamhet. De som har bäst fostran av unga talanger kommer alltid att stå som vinnare i slutändan.

Det mesta kokar ner till pengar, hårt arbete och kunskap. Undantaget pengar är det dessa värden som för mig är det goda med konkurrens.

Ja, det tror i alla fall inte jag att dom gör. Satt och lusläste i tabellen och försökte hitta räddningsplankor. Och jo, jag hittade ett par säkra/halvsäkra kort. Norrköping, HBK och Syrianska är definitivt lag man bör klara att förpassa till placeringar under sig. Peking är ju extra kul eftersom att det är Läromästaren mot lärjungen, jag menar alltså Tom mot Janne. Kan tänka mig att det finns en hel del prestige i det mötet. HBK får problem om man tvingas hitta nya spanjorer som sedan skall acklimatiseras just när de andra klarat av just den uppgiften. Syrianska har inte precis en tradition av att vara ett Allsvenskt lag och det spelar in, tro mig.

Om man sedan ”bara” mäktar med att rädda sig över strecket är det så klart ändå en besvikelse eftersom att man blev 5:a förra året och säkerligen siktade på ”all-time-high” detta året. För dom som inte vet skulle det innebära 4:a eller bättre.

Från ledningen säger man att värvningar skall lösa krisen i klubben. Jag hoppas man har råd till en eller ett par bra startspelare så att kontraktet räddas. Rune kanske vill hjälpa till!? Då kommer saken definitivt i ett helt annat läge. En sådan värvning kanske t o m med skulle kunna ge klirr i kassan vid en vidareförsäljning?

Noring kommer att vara ett gigantiskt avbräck så det är även en faktor som skall tas med i kalkylen. Victor har ju deklarerat att han vill lämna nu till sommaren så det får man väl kallt räkna med!?

Hur som helst tror jag på gubbarna!

Kul förresten, i dubbel bemärkelse, att MFF kunde piska Peking trots en halv startelva frisk. Det visar på bredd som kostar pengar. Ingen lyx som TFF haft råd med tyvärr…

Senaste matcherna för TFF har inte precis ökat möjligheterna för klubben att nå den publiksiffra man siktar på. Barbro & Co arbetar hårt med att marknadsföra och på olika sätt ”tvinga” in pengar till verksamheten.  Att dagligen föra en kamp mot klockan, en hård sådan, kräver så klart att man i övriga vitala delar har näsan rätt riktad. Annars kan det infinna sig en känsla av hjälplöshet och det är definitivt en energitjuv man inte har råd med i lilla TFF.

Det fotbollsmässiga kan man ha sina synpunkter på när laget släpper in massor av mål. Givetvis är det ingen slump när det sker både en, två och tre gånger men det finns säkert ingen som tvivlar på att killarna och ledarna gör sitt yttersta, utefter de förutsättningar man begåvats med.

När jag då läser en av kvällstidningarna där både Tom och Per-Anders citeras blir jag fundersam. Först och främst ifrågasätter jag sanningshalten i framför allt det Per-Anders påstås säga. Att i ett läge som detta offentligt gå ut och säga att man bara har 3-4 spelare av Allsvensk klass är inget begåvat agerande. Men, som sagt, jag ifrågasätter starkt om han verkligen sagt detta. Dessutom är det helt fel. Det finns många fina Allsvenska spelare i TFF och t o m någon som håller både Allsvensk klass och bättre.

OM det förhåller sig som Aftonbladet skriver dyker nästa fråga upp, nämligen varför P-A känner sig tvingad att skjuta över all skuld på spelarna, ja alltså inte de 3-4 spelare som håller Allsvensk klass. Oaktat anledning måste man innan gjort uttalande fråga sig vad man vill ha ut av ett sådant. Inte heller där ser jag någon logik men sen har jag aldrig befunnit mig på den befattningsnivån och kanske finns det något jag kan lära i frågan.

Tom citeras ”– Jag känner mig delaktig i det här och vi måste rätta till det. Det är jag som är ansvarig” .

Detta påstådda uttalande föregås av en mening som lyder, han tar sitt ansvar. Ja, jag säger påstådda uttalande för med dagens kvällstidningar vet man aldrig. Förra veckan löd en rubrik ”Årets skräll: Messi till United”. Sen under rubriken fanns ett pseudoreportage där det spekulerades i vilken skräll detta skulle vara. Oseriös journalistik så klart.

Om någon frågade mig hur man med ord säger sig vara ansvarig och ändå på ett subtilt sätt avsäger sig ansvaret skulle jag svara ungefär med Toms citat ovan.

Så om Per-anders och Tom citeras rätt av Aftonbladet är det inte bara i försvaret TFF är ihåliga…

Jag har funderat mycket kring vilken betydelse en röd tråd har för en klubbs framgångar. Se United med Sir Alex eller Arsenal med Wenger, Barcá med Pep. Pep säger någon, han har ju bara varit tränare ett par säsonger i klubben. Jo, men se på vilken fotboll han förespråkar, exakt samma som spelats i klubben under de senaste 10 åren.

I sakens natur ligger så klart att klubbar utan framgång tenderar att byta spelsätt eller tränare i sitt vilsna sökande efter framgång. Den viktigaste ingrediensen i en framgång t ex guld är förmodligen, hur löd nu vårt recept igen!? Om man kan svaret på den frågan blir allt så mycket lättare. Givetvis förutsätter jag, när man vet det, att man har orken och viljan att göra det igen och igen och igen…

Barcá då? Varför är dom så överlägsna just nu? Bäst spelartrupp, ja. Bäst spelsätt, ja. Frågan kommer ändå som ett brev på posten, hur löd nu vårt framgångsrecept?

Att svara på den frågan skulle ta en hel del tid i anspråk. Jag har fått förmånen att ögna genom det man i kataloniens stolthet förmodligen kallar sin bibel. Jag fastnade för hur man gör för att fostra talanger till fullblodproffs som vecka efter vecka stegar in på Camp Nou och hänför en alltmer proppmätt publik.

Märkligt lite var det om just fotboll. Det talades om vikten av skola, familj, att vara en god, glad, ödmjuk och hälsosam person osv. Identiteten hos spelare läggs det oerhört mycket energi på. Minns att Zlatan kallade Pep för filosofen och nu vet jag varför.

Det roligaste var den sidan där man pratade om alla dessa mjuka värden. Längst ner i en kort mening stod det ungefär -”Och sen ska ni så klart bli riktigt bra fotbollsspelare också”

Med detta sagt hoppas jag att MFF fortsätter på den inslagna vägen. Skulle inte förvåna mig om majoriteten av fotbollssverige vill fortsätta se en härligt positiv anfallsfotboll på Swedbank och andra arenor.

Någon sa att anfall är bästa försvar, tror dessa bevingade ord nämndes i samband med schack. Jag tycker att det går alldeles ypperligt att applicera på fotboll. Så låt oss hoppas!

Kanske borde jag akta mig för sådana uttalanden för det är nästan som att be om en förlust. Dock ser det onekligen väldigt ljust ut just nu. Efter en ruskigt trög start har man tagit sig rejält i kragen och det är inte utan beundran jag konstaterar att TFF, lilla TFF, aspirerar på riktigt bra placeringar och det utan att man lagt in sitt berömda höstryck, för visst är ett sådant att vänta!?

Jag har alltid varit svag för Podes potential, i synnerhet om och när han får vara frisk kan han bli hur bra som helst. Redan när han kom upp i MFFs A-trupp såg han intressant ut och tillsammans med murbräckan Jensen kan det sluta i topp 4, som jag antar är det givna målet inom truppen. Klubben skulle aldrig sticka ut snudan och deklarera sådana höga positioner men jag har en känsla av att killarna har en god tro på sig själva.

Tittar man på centrallinjen står sig TFF riktigt bra i konkurrensen. Noring är landslagsmässig, Haynes med alla årens rutin och sina finfina fötter, Jensen och Pode som redan nämnt. Om man fick vara lite bortskämd kanske en mittback till av hög klass kunde få stå på önskelistan. Samtidigt ska man ha i åtanke att de som spelat där, bitvis gjort det riktigt bra. Noring i ryggen hjälper, tro mig. Med Fedel bakom mig höjde jag mig flera steg så det är definitivt en faktor att ta hänsyn till.

Att man äntligen kunde krossa Elfsborgsspöket förvånade nog många. Det har nästan varit idel torsk mot knallelandets stolthet. Samma Elfsborg krossade MFF på Ellos så det är inte vilket säckgäng som helst vi talar om.

Verkar som att Elfsborg pendlar lite i motivation, liksom MFF som blandar och ger. Så bra eller överlägset är inget lag i Allsvenskan att man kan ställa in dojjorna och ändå vinna. Den ständiga frågan är förstås om Allsvenskan är dålig eller vad? Jag har i alla fall fått höra, under mina år i serien, att jo det var bättre förr. Var det det egentligen? Om man menar jämfört med andra ligor är det svårt att säga emot…

Hur som helst är det roligt att TFF som lagt alla sina ägg i en Tom-korg får framgång. Vad jag menar med det är att om man tror på ett sätt att spela fotboll och har en tränarstab som implementerar detta finns det egentligen ingen anledning att fundera på tränarbyte så fort det blåser lite motvind. Oftast är det spelarna som inte räcker…

En röd tråd är med andra ord klokt att bestämma tidigt i en klubb. De lag som alternerar spelsätt med olika sorters tränare får börja om efter varje tränarbyte. De som håller fast vid ett sätt att spela, även om man skiftar coach, får en möjlighet att bli särskilt duktiga på just det sättet att spela, ungefär som TFF blivit med Tom.

Per-Anders och gubbarna, jo Kronvall du är gubbe nu, i styrelsen sitter lugnt i båten även om havet krusar sig ibland…

Mou´s uttalande om att Pep Guardiola uppfunnit en helt ny kategori av tränare, där han dessutom är ensam, som klagar på domslut dom tycker är korrekta var klockren. Mourinho är mästarnas mästare på att så split i motståndarnas läger, så även hos Barcá. Att Real kunde ta cupen och dessutom göra spelarna i Barcá osäkra på att deras spelidé faktiskt inte är oslagbar var det kanske inte så många som hade trott. Inte att man kunde, för ett ögonblick, få Barcá lite halvt ur balans.

Jag säger halvt ur balans för det tog inte många minuter innan man fann sig igen. Så det är bara att kallt konstatera, Barcá är världens bästa klubblag. Och ja, jag säger det innan man möter Man U i CL-finalen. Må vara att Engelska ligan är den bästa ligan men Spanien har definitivt det bästa laget. Möjligen är Sir A bäste tränaren även om Mourinho gärna tävlar rättmätigt om titeln. Pep får, trots nästan idel framgångar, finna sig i att än så länge vara på tillväxt. Att vara dirigent i en självspelande orkester som bl a innehåller 3 av världens 5 bästa spelare förringar hans insats!?

Att Mou skulle vara en SÅ dålig förlorare trodde jag dock inte. Han var vingklippt och kunde knappt pipa fram namnet på sina övermäns ledare i motgången kranka blekhet.

För att uppnå det tronskifte han lyckades med i Inter krävs en del tid och en del nya spelare. Frågan är samtidigt om Barcá inte är bättre än på mycket länge så uppgiften är allt annat är enkel.

Hoppas Man U får första målet så att matchen innehåller någon form av spänning…

Så Allsvenskan,

Djurgården har vaknat, eller? Magnus Pehrsson är förmodligen en mycket duktig tränare och dessutom, för det vet jag, är han en go gubbe som besitter fina ledaregenskaper. Detta behövs för att samla den vilsna skara ganska duktiga spelare i ett DIF som gått kräftgång allt för länge.

TFF har vaknat ur vinterdvalan tidigare än i fjol så säsongen ser mycket intressant ut. Ska man mäkta med att klå Toms gamla rekord med en fjärdeplats? Inte alls omöjligt om man får behålla Noring samt ha kuggar som Haynes och Jensen friska.

MFF har en hel del arbete framför sig innan man är tillbaka i samma form som guldåret 2010. Ska man göra en snabb värvning av en ny tränare med fokus på snabbt resultat eller tänka mer långsiktigt och sondera terrängen grundligt innan man tar ett väl underbyggt beslut? På tal om värvningar av tränare undrar jag hur många klubbar som rådfrågar spelare som haft tränaren i fråga? Så vet jag att man brukar göra i spelarfrågor i alla fall. Spännande är det! Att träna Malmös stolthet förpliktigar…

Kalmar med gnället Rydström i spetsen verkar ha fått fart under galoscherna. Svantes guldvärvningar från diverse sydamerikanska klubbar imponerar allt som oftast så än så länge är det inte fisk på Guldfågelarenan. Vilket jävla namn på en arena förresten. Tog man det frivilligt eller fick man betalt för det….;)

Gråvitt är på G och det kan bli en kul fortsättning på året för dem. Många talangfulla killar som i och för sig behöver växa in i kostymen. Det var imponerande att se deras lagmoral när de spelade på Swedbank. Jonas Olsson är förmodligen en ganska bra ledare och det ska bli kul att följa deras utveckling. Än är man något för ojämna för att på allvar blanda sig i guldstriden men det kan gå snabbt när man har talanger som dessa.

Ranegie skyttekung?

Hysén?

Läste att man funderar på att kontraktera Stuart Baxter i MFF. Rolle verkar ju ha gjort sitt. Åtminstone kan man förledas att antaga detta mot bakgrund av de två senaste matchernas prestationer samt hans uttalanden i pressen.

Som intresserad och hyfsat initierad skall det bli intressant att se hur man löser de eventuella frågor som dyker upp i samband med tränarbytet, Baxter eller inte.

Ska man lägga sig på rygg och säga vasschego FCK, de e bare å åk eller ska man låta Hasse Borg ta fram sin förhandlingsångvält och visa att MFF leker man inte med!? Man bör nog välja alternativ två, inte minst för att man, kanske skall tilläggas, är på väg att ikläda sig storklubbskostymen. Då finns det inget utrymme för snälla killar runt förhandlingsbordet. I värsta fall får Rolle vänta till årets slut och MFF kammar noll. Här är det lite som med kidnappare. Om man aldrig betalar vet man också som potentiell kidnappare att MFF inte är ett enkelt byte. Hur vill klubben profilera sig i dylika frågor och till vilket pris?

Vidare är jag nyfiken på om man skall fortsätta med det spel och de spelartyper man haft under Rolles era? För om man signar Baxter finns det inte mycket som passar in e det Rolle gjort. Vilka spelare måste/vill lämna när den promotade spelidén vid förhandlingsbordet visar upp sitt rätta jag i ljuset av Swedbanks strålkastare? Vilka nya spelare tar man in för att klara kvalet till CL och för att passa den nya spelidén?

För dom som inte vet är Stuart en briljant taktiker och hans lag har en oerhört stark defensiv. Någon kanske minns AIKs guld 1998 där man inte ens gjorde ett mål i snitt men släppte in löjligt lite?

Som ytterback minns jag bäst det faktum att man nästan var tvungen att ta en ”arlandasväng” för att förhindra anstormande yttermittfältare att gå på utsidan. Nästan hela försvarsspelet runt eget straffområde byggde på detta. Smart var det i alla fall. Mest tacksam är säkert Asper som nästan alltid visste exakt var bollen kunde hamna. Lite som handbollsmålvaktens hjälp av blocken. Asper blev sedermera proffs i Real Sociedad…

Bäst är dock Stuarts fikonsurr i blaskorna. Han vet verkligen hur man förhandlar upp sin lön innan man ens kommit till bordet. Hatten av!

Trodde för ett tag att man funderade på att anställa Bjärred eftersom att han var hemlig gäst i VIP-en innan matchen mot Gråvitt. Så var det alltså inte, eller!?

Någon viskade i mitt öra att Rickard Norling också är på tapeten. För dom som inte vet var han assisterande till Stuart i AIK tillsammans med Stuart dåvarade radarpolare, målvaktstränaren Gerry Payton. Norling är lite Stuart-light bl a i fråga om löneanspråken.

Alm i AIK har fått framgång så här i början av säsongen. Kul! En av de absolut skönaste lirare jag spelat med. Dessutom var han min rumskamrat under AIK-tiden och titulerade mina päron svärföräldrarna. Grattis AIK och Alm!

Vilken är den minsta gemensamma nämnaren för Rolle, Thern och Baxter? Kalla det den röda tråden eller vad ni vill. Jag menar att både Thern och Baxter  bör passa in på klubbens kravprofil då de båda kontaktats i tränarfrågan.

Jensen is back! Säger inte mer…

Ok, en sak bara. Mål i krysset och med vänsterdojjan!?