Läste i förra veckan att ett av HIFs ungdomslag fått stordäng av FCKs diton. 6-1 om jag inte minns fel. HIF var i just den åldersgruppen Sveriges bästa lag förra säsongen. Den första frågan som dök upp i mitt huvud var om skillnaden verkligen kan vara så stor? Förhoppningsvis inte, förmodligen inte men det är inte roligt för det. Givetvis är Danskarna mer i matchtempo eftersom att deras liga pågår så det måste man ta med i ekvationen. Den största skillnaderna jag  märkt mellan Danska ungdomsspelare och Svenska är fysiken och sättet att flytta boll. På andra sidan sundet är spelarna generellt klenare men också pga detta kvickare. Vidare är bolltempot avsevärt högre och kvaliteten bättre. Detta är så klart grova generaliseringar men ändå…

När jag var junior, precis efter Gustav Vasa alltså, var den allmänna hållningen att ungdomsspelare skulle stanna i moderklubben åtminstone till man var A-truppspelare för att kunna eliminera risken med att glömmas bort i någon Allsvensk juniortrupp. Jag fick chansen att spela i MFF som 16-åring och valet var enkelt. Bob Houghton och Tord Grip bjöd in oss till de , konstigt nog, mörkblåa sofforna i VIP-rummet och ställde frågan jag alltid väntat på.  Utbildningen i juniorerna var med svenska mått mätt den bästa. Åke Kallenberg, känd från LB07 och numera BP utbildade blivande landslagsspelare på löpande band med sin dåvarande parhäst Stefan Katra. Anders Andersson, Yksel Osmanovski, Jörgen Pettersson, Joakim Persson, Daniel Andersson, Matias Concha, Jimmy Tamandi, Zlatan samt undertecknad är alla spelare med A-landskamper på sitt CV. Jag har dessutom säkerligen glömt en och annan. Detta är dock inte poängen alls i mitt resonemang. Vad jag vill reflektera över är hur vi stod oss i den internationella konkurrensen. Varje år gjordes resor till Holland, företrädesvis, men även till andra ställen. Vi mötte alltid de bästa lagen i Europa och faktiskt stod oss ganska bra i konkurrensen. Hur ser det ut idag då?

Jag har en känsla av de Svenska lagen halkat efter en smula och att det tyvärr är en trend. Att vi i Sverige tränar mycket, ja kanske tom mer än våra antagonister utomlands, får nog anses vara fakta. Den oundvikliga frågan är då, vad tränar vi egentligen?

Vidare känns det angeläget att diskutera kring unga talangers vara eller inte i Svensk elitungdomssatsning. Denna frågan är komplex då det inte alls bara handlar om killens fotbollsutbildning utan mer viktiga värden som familj, vänner, trygghet och skolgång samt kanske flickvän. Men ponera att en 16-årig kille kunde tänkas klara en flytt utomlands och inte lida nämnvärt av att han var renons på ovanstående attribut. Vad ska agenten, familjen och moderklubben råda honom till då om exempelvis Bröndby eller FCK vill värva? Dessa klubbar har erkänt bra ungdomsverksamhet och fostrar många duktiga killar som i stort sett alltid är bättre än sina diton i Sverige. Svaret är inte självklart alls, tyvärr!

Vad bör elitklubbarna då göra för att eliminera den klasskillnad som råder mellan Svenska och utländska ungdomsakademier? Först, tyvärr bl a för min egen del, kanske man ska frångå regeln som säger att gammal elitspelare alltid är duktig ungdomstränare. Regel nr 2 som omedelbart bör skrotas är samma som regel 1 fast med elitspelare utbytt mot pappa till någon spelare i laget. Missförstå  mig inte för jag tror att många gamla spelare har massor att ge men min poäng är att dessa måste sätta sig in i dagens fotboll som säkerligen har ändrats en hel del sedan dom själv var ungdomsspelare.

Kanske kan man plagiera de gamla Japanska biltillverkarna som apade efter allt vad Mercedes och BMW företog sig. Idag är tydligen Toyota det bilmärke som har flest nöjda kunder och minst antal anmärkningar på den årliga bilbesiktningen. Kanske någon säger att det har vi redan provat t ex när alla skulle börja lyfta skrot efter att DIF vunnit två år i rad med det receptet. Få reflekterade dock över Kim Källström, Stefan Rhen, Magnus Perhson, Andreas Johansson, Johan Elmander och sist men inte minst vår egen Andreas ”Isak” Isaksson.

Nä, jag menade inte att apa efter någon Svensk klubb. Jag menar, Toyota kollade ju inte in Honda precis när dom valde sitt parasitoffer. Alltså bör man med fördel välja Barcelona eller någon annan storklubb som regelbundet tar fram världsspelare. Trots allt har dessa killar bara två ben och fötter precis som Svenska ungdomar. Jag vägrar tro att vi skulle vara mindre lämpade att spela boll än Spanjorerna.

Slutligen vill jag poängtera att det kommer bli roliga matcher med massor av mål på Vångavallen i år. Fredrik Jensen, Andreas Drugge, Marcus Pode, Mattias Adelstam, Andreas Wihlborg, Kristian Haynes, Magnus Andersson och Peter Abelsson har ju alla en sak gemensamt, dom är målfarliga när formen infunnit sig. Bra tänkt Tom! Många målfarliga spelare gör så klart laget vassare framåt. Sen rensar Melander och Noring där nere! Heja TFF!!!

Thylle

Nyckelord: Talangutveckling

Uncategorized