I förra veckan var jag i Örebro för att se ÖSK-MFF tillsammans med Carlos Quieroz som numera agerar förbundskapten för Iran. Matchen lämnade väl en del övrigt att önska men de tre pinnarna för ljusblått värmde.

För dom som inte vet, var Carlos den drivande kraften och hjärnan bakom ungdomssatsningen Portugal företog där världsstjärnor som Figo, Rui Costa, Sosa, Cuoto, Pinto m fl fostrades. Han berättade ingående hur man gjorde för att de killar man ansåg lovande i 12-årsåldern skulle vara desamma som senare spelade i A-landslaget. Bilresan från Arlanda till Behrn Arena kändes minst sagt kort och det är sällan jag lärt mig så mycket om fotboll på 2 och en halv timme.

Quieroz pratar mycket om rätt nivå på konkurrens, varje dag och varje träningspass. Om en ungdomsspelare är för bra för sin egen åldersgrupp är det oerhört viktigt att denne nästa dag istället mäter sig med äldre spelare. Vice versa skall de som inte hänger med flyttas ned så att självförtroendet inte minskar och individen blir passiv. Varje dag på fel nivå, för lätt som för svår, är en förlorad dag och följaktligen gjordes det dagliga värderingar av alla spelare.

Vikten av utveckling är en röd tråd genom Carlos filosofi, både för tränare och spelare. De som inte utvecklas blir avvecklade obönhörligen. En sak man borde ta fasta på är det faktum att även fotboll som företeelse faller under vetenskapens lagar. Bara genom att studera fysiologi kan man se sambanden mellan träning/vila/kost, vilket många klubbar gör i olika utsträckning. Av de tränare som rönt framgångar för 5-10 år sedan är det få som behållit sin status. Jag tror största misstaget de begått är att ”aldrig ändra ett vinnande koncept”. Tyvärr finns det bäst-före-datum på alla sådana koncept. Någon kanske säger att Barcelonas koncept är det bästa och kommer aldrig att kunna besegras. Well, är det någon som verkligen tror att Barca inte arbetar dagligen med utveckling av sina metoder!?

Tittar man på ledarskap och dess utveckling kan man se klara skillnader från det som varit. Även detta område utvecklas och där man förr såg fotbollsspelare ser man idag individer som utövar fotboll. Vem vet vad som gäller om 10 år!?

Jag inser att passionen för fotboll är det som skapar intresset och viljan att lära. Denna kunskapstörst blandat med ödmjukhet tror jag utgör grunden för att bli en riktigt bra tränare, spelare, ledare, agent osv.

Så var man tillbaka igen bakom tangenterna och med en massa kul jag skulle vilja plita ner. Säsongen är i stort sett över och HIF tog, som väntat!? guld. HBK och TFF är väl de största besvikelserna. Under andra halvan av säsongen har jag innehaft epitetet spelaragent licensierad av det svenska fotbollsförbundet. Förutom att detta kräver väldigt mycket tid, resor och engagemang är risken för jäv stor varje gång jag skriver i bloggen. Det skulle kunna var enkelt att arbeta med en dold agenda och få ut precis det budskap man behöver.

Med bakgrund av detta har jag tagit mig en paus för interna överläggningar. Jag har inte velat skriva om de klubbar som jag vet haft kanonmöjligheter att få fina spelare till inga eller väldigt små pengar. Det spelet som föregår i kulisserna vill jag heller inte orda om eftersom att det vore enkelt att kasta skit i valfri riktning som gynnar undertecknad.

Då att jag är ny i gamet utger jag mig inte på något sätt för att sitta inne med sanningen men en del erfarenheter vill jag dela med mig av. Rykten gör gällande att man i svensk fotboll utbildar sportchefer i att underlåta att svara i telefon i möjligaste mån. Det låter minst sagt långsökt och, om det ligger någon gnutta sanning i detta, riktigt enfaldigt. Som sportchef bör man vara mer eller mindre tillgänglig dygnet runt menar jag. Tänk vilka klipp man annars kan missa!?

Jag talar av egen erfarenhet i fråga om missade klipp…

Det blir en del resande i agentgärningen och inte precis runt hörnan. Jag har både snurrat i Afrika och Sydamerika. Otroligt vilka spelare det finns som skulle vara dominanta i Allsvenskan och kostar struntsummor. Dock menar jag att den största vinsten svensk fotboll kan göra är den som rör utbildningen av talanger.

Inte sällan har vi i Sverige fokus på att hålla nollan. Minst en pinne blir det då tänker vi. För det första är det per definition fel att fokusera på något man INTE skall göra, dvs släppa in mål. För det andra är det fel att främst lära spelare vara destruktiva. Det är lättare att vara destruktiv men också mindre utvecklande.

En av de presidenter jag pratade med i Sydamerika berättade om klubbens filosofi för talangutvecklingen. Han sa att vi lägger all kraft på att skola spelare som gör mål eller assist. Jag frågade hur man gjorde i fråga om de defensiva delarna av spelet. Till svar fick jag att det är inget vi tränar utan de spelare som spelar i backlinjen lär sig att försvara mot duktiga offensiva spelare eftersom att det är sådana vi fostrar. Varje dag tränar killarna i spel mot varandra ju. Intressant tanke och jag såg en fotboll med mycket glädje och kvalitet. På seniornivå kom saken i ett annat ljus men fortfarande vill man ha offensiva kvaliteter på alla spelare i laget.

För egen del skall det bli kul att se vilka av mina snart signade spelare som gör succé under deras snabbvisit i Europa. Kanske har vi en ny Zidane eller Schneijder, vem vet?